Om ditt barn mobbar någon/ några så skulle du...

Jag skulle prata dels med mitt barn, och dels med det mobbade barnet och dess föräldrar. Att koppla in så många som möjligt lämnar mindre utrymme helt enkelt. Är det skolmiljö som gäller så behöver man koppla in skolan också.
Jag har själv varit svårt mobbad och mina föräldrar hanterade inte det alls. Min äldste son blev mobbad och jag tog absolut tag i det, hela vägen.
Jag är mycket medveten om att det är den som mobbar som inte mår bra och att det hela är ett uttryck för det och jag måste alltså ha "terapi" med mig själv och barnet om detta händer. Avskyr verkligen de som inte tar tag i mobbingsituationer!

När min äldste blev mobbad så var jag vid hans skola under många många raster. Jag pratade med alla barnen runt min grabb för att se vad som hände och för att de skulle veta att jag brydde mig så att säga.
Det jag lärde mig är ungefär det jag trodde sedan min egen tid som mobbad, det är inget fel på de som mobbar egentligen.
Det hela är "bara" en mekanism för utlopp som alls inte har något med den utsatta att göra egentligen. Efter en händelse så pratade jag med vad som verkligen var mina små vänner om varför det hände och de menade ärligt att de inte tänkte vara elaka men att det bara blev så och de var ledsna för det.
Till slut bestämde jag tillsammans med soc ungdomsgrupp och polisen oss för en test, vi gjorde en polisanmälan om mobbningen. man kan inte anmäla minderåriga så det var en bluff för att skrämmas. Mobbarna och deras föräldrar krävdes in till ett möte på polishuset för att diskutera "anmälan", alla barn kom med sina mammor och en med sin pappa, polisen var där precis som ungdomsgruppen, och jag då.
Barnen förklarade som innan att de tyckte de gjort fel och förstod mycket väl att det blivit en anmälan som de tog allvarligt på, de lovade bättring.
Mammorna skämde ut sig ordentligt med att skrikande förklara att jag var en djävla idiot som menade att just deras barn skulle vara mobbare. Pappan tog mig åt sidan och han precis som polisen och soc skämdes djupt över mammorna. Pappans ord var "herregud vad är det med dem, om någon dragit ner byxorna på mig i en matkö så hade jag såklart anmält och det hade ju de med".
Även barnen (mobbarna) skämdes över sina mammor och lovade dubbel bättring för att typ kompensera sina mammor.
Efter den dagen var grabbens mobbare hans kompisar som var med hemma nästan varje dag, ett riktigt mysigt gäng i flera år. Jag blev upphöjd till skolans mest engagerade förälder och det bildades ett föräldraråd runt min person som tillsammans med rektor och personal styrde hela skolan med allt som ingick
Döm dessutom om min förvåning då jag efter en skilsmässa fick höra i rätten av min exfru att jag var en otroligt oengagerad far som inte förtjänade att ha mitt barn boende vid mig, gissa hur hon bedömdes efter rättens koll med skola och liknande...

Jo det hela var väldigt märkligt och vi andra var bestörta för ingen av oss hade räknat med denna reaktion. Att föräldrar kunde ha åsikter om att man gjort något fel var man ju redo för för det kan ju vara helt riktigt, men inte detta att skrika och svära. Polisen sade att det hela var ytterst obehagligt, vi ville ju ha en konstruktiv dialog. Hela mötet startades med att man förklarade att den "anmälan" som var gjord inte gick vidare till något annat än detta samtal. Så fort de annars då tysta mammorna fick höra det så flippade de och det enda konstruktiva blev att barnen skämdes och gjorde bot o bättring.
Möjligen kan man tänka att det just där blev någon slags grupptryck. Att sedan en kanske djup skuld inför en anmälan mot barnen släppte gjorde väl kanske att "proppen flög ur" liksom. Men ingen ursäktade sig senare heller utom pappan på mötet direkt då som skämdes å alla föräldrars vägnar.
Och självklart, alla har inte den unika möjligheten att göra som jag gjorde. Detta skulle ju mobbingteam och liknande ha skött på ungefär samma sätt som jag fick göra. Dock, deras "farstamodell" var inget jag vurmade för och jag hade tid då att göra det själv.

På tal om vuxenspråk till barn så måste jag skriva mina erfarenheter. Om man sänker sig fysiskt till barnets nivå och talar med dem som om de var vuxna, lierar sig med dem istället för att vara "där upp och tala ner" så händer något märkligt.
Barnen har absolut förstånd och samma ordföråd om inte bättre än vuxna. De har en total insikt i att de är mindre värda för vuxna och att de är maktlösa i händerna på vuxna. Jag har upplevt detta många gånger. Barnen har sagt att de för första gången känner att en vuxen (jag då) pratar till dem och faktiskt räknar med att de förstår. På detta sätt kan man få otroligt kloka tankar från barnen, men man måste fråga och inte bara försöka bestämma över dem.
Barn som kommit till skolåldern kan man oftast prata med som vilken vuxen som helst, de vet det mesta och de lider under ett förtryck. Frågar man ett barn om vad de tycker om vuxna så får man ibland höra hur hemskt det är att nästan inte finnas till alls, man är en "sak", bara ett barn typ. Om en vuxen säger att du gjort något så är det bara så oavsett om det är fel och de vet det.
Eftersom jag pratar med barn på detta vis så menade min äldste sons kompisar att de var så avundsjuka på min grabb som hade en pappa som han kunde prata med "på riktigt". De märkte ju det när de kom hit då jag pratade likadant med dem. Sorterar man bort ironiska vuxenskämt, svordomar (det mesta iaf) och erkänner individen man ser i ögonen och talar med så får man direkt kontakt (om de kan stå still för det kan vara ett problem). En gång firade jag och ett gäng barn kräftskiva här då de tyckte att de fick ju alltid vara på undantag när vuxna gjorde så fint med lampor och allt. Jag lyssnade och vi pratade ihop oss om vad vi skulle ha och sen hade vi fest, så de njöt! Inga vuxna som tog för givet att barnen skulle leka sött och hålla sig borta från kräftorna.