Leva som kompisar?

Jag ser min kille som min bästa vän. Vi kan både skratta och ha kul o fjanta oss samtidigt som vi kan vara som man ska i ett förhållande.. Eller jaa vem är det som säger hur ett förhållande ska se ut?

Det viktigaste är att ni trivs:D

Jag tror att det väldigt lätt kan bli så när man gift sig med sin bästis. Jag har också gjort det och även om vi fortfarande har passion ibland så är det väldigt mycket att man bara är bekväm med varandra. För att sexlivet ska vara på topp måste man ju tippa lite på tå om varandra, det ska vara spännande. I min relation går vi omkring i myspyskläder, rapar och fiser utan att bli generade osv. Det är skönt på ett sätt men det gör ju inte mycket för sexlusten.

Hur blir det om du klär upp dig? Det brukar få min man att tända till. Det blir lite som ett spel men det är kul när båda är med på det.

Jag har i alla fall hellre en stabil mysig vardagsrelation där barnen kan växa upp tryggt, än ett stormigt passionerat förhållande!

men oj!! alla människor behöver ju känna sej älskade och bekräftade.. kan ni inte försöka hitta tillbaka till passionen? det låter ju onekligen som ni har en fin relation och absolut något bra att bygga på! ni kanske behöver en härlig semester bara ni 2 eller vara ifrån varandra o se om ni saknar varann.. om ni inte hittar tillbaka är det ju inte rättvist mot någon av er att vara principfasta i det ni lovat varandra då ni va kära. både du och han behöver ju känna er älskade och åtråvärda osv..

Alla andra har det inte så  vansinnigt "passionerat" hela tiden. Det går upp och ner. Mer ner än upp under småbarnsåren hos oss. Min make är min bästa vän och även om passionen och sex är ickeexsiterande just nu så kan jag inte tänka mig att lämna vårt äktenskap. Tid för passionerad sex blir det när vi inte har tre småbarn och sömnbrist. Just nu vårdar vi vår vänskap. Vi försöker bara att vara tillsammans även om det bara blir en timma i varsitt hörn på soffan varje dag.

Alltså, när man blir en familj så ändras mycket. Alla andra har det inte så passionerat som du tror, jag lovar=) Man får ta småbarnsåren med ro, stressa inte över ert sexliv. Bara ni trivs ihop och älskar varandra. Jag och min sambo hade väl sex typ 3 gånger på 2 år medans jag var gravid samt hade en liten bebis. Vi är fortfarande ihop=)

Ett litet tips är att skaffa barnvakt en kväll kanske hela natten . Göra någonting man brukade göra innan barnen kom och lova varandra att bara vara Kalle och Stina. Inte mamma och pappa. Kan göra underverk för intimiteten.

Jag kommer ihåg när vi skulle vara själva en natt på hotell...vad gjorde vi? Gick ut och åt, kastade oss i sängen på hotellrummet och..............kollade på tv o somnade=) Sov som två stockar hela natten=) Det var dock värt det eftersom vi fick en hel natts sömn utan avbrott!

Sova nära varandra en hel natt utan barn som väcker en eller som ska ligga emellan oss låter underbart

Oj, tack för all respons! Jag har föreslagit att vi ska hitta på något bara vi 2, men maken är inte lika motiverad som jag just nu. Hans jobb är ganska krävande just nu och jag antar att hans ork att satsa på OSS är lite låg.
Vad jag är rädd för är att det ALLTID ska vara så här. Dottern är ändå 3½ år nu, och vi sover oftast hela nätter osv. Även om hon såklart kräver mycket uppmärksamhet...

Min man ÄR min bästa vän! Vi delar allt, och har otroligt roligt tillsammans. Men vi är också varandras älskare och käraste. Skulle inte kunna leva utan den speciella kärleken mellan oss. När våra blickar möts när vi går förbi varann och man kan se kärleken i hans ögon!

Visst är min man min bästa vän också!!! Och det vill ajg definitivt att han ska fortsätta vara! Och ni som säger att alla förhållanden MÅSTE ha passion hela tiden - om jag väljer att leva utan passion då?
Det jag söker är andra som lever som ovan och är NÖJDA - men det kanske knappast finns (jodå jag har läst alla inlägg och det verkar ju ändå finnas).

TS: Just nu är både maken och jag nöjda med att passionen går på sparlåga minst sagt. Är du inte nöjd så ska du ju göra något åt saken. Vi är ense att just nu i den period av livet där vi är så får passionen vila ett tag. Ingen av oss vill söka passionen utanför äktenskapet. Vi är överens om att den tid kommer när vi ska "återväcka" den innom vårt äktenskap men nu får det vara ett tag....

Det bästa vore om TS och alla andra kunde leva sina liv så att de trivs och mår bra, istället för att förlita sig på huruvida andra lever på samma sätt och trivs.

Jag är kanske skadad av att ha sett för många "slarviga" förhållanden, men konceptet "pruttar och myskläder" står jag bara inte ut med.. :)

Jag känner på ett sätt precis som du... Min sambo är min bästa vän... Dock så finns det passion men den ligger väldigt på sparlåga ibland pga att det kan vara så mycket i vardagslivet... Men jag märker oxå (från min sida) att om jag tar itu med upphottningen (av mig själv) efter en lång period stiltje så kommer lusten tillbaka...
Å efter det så kommer det en period när vi inte kan hålla händerna ifrån varandra...

Jag har märkt att om jag låter vardagen ta över för mycket då minskar lusten. Min sambo och jag jobbar nämligen tillsammans oxå när jag inte är mammaledig. Å han jobbar hemma på gården vilket gör att vi nästan alltid är tillsammans å ibland är vi mer passionerade ang vårat jobb än för sex... *s*

Så du är inte ensam men det gäller att orka bryta vanan som vardagslivet blir och hotta upp det... Å kom ihåg det finns inga borde... Livet är ingen kärleksroman där vi kvinnor är hjältinnorna som ser perfekta ut, har ett perfekt sexliv och är rika nog för att ha folk som tar hand om allt åt en... *s*

Jag och min man har varit gifta i 18 år. Under hela den här tiden har min man varit mina bästa vän, min kompis, den jag längtar efter att få berätta saker för, den som kan får mig att skratta så jag nästan tappar andan, den jag litar på mest i hela världen (förutom när det gäller att lämna tillbaka biblioteksböcker), den jag blir glad av att vakna med på morgonen och så mycket mera. Däremot har passionen kommit och gått igenom åren. Jag kan tycka det är OK att det är lite sparlåga på passionen i perioder - bara jag vet att den kan komma tillbaka.

Tyvärr så lever jag i ett förhållande där söta och snälla ord nästan aldrig existerar om jag inte gnäller lite på att sånt aldrig sägs, men då om han säger nåt så känns det inte äkta även om det kanske är det.
Närheten existerar heller inte så ofta, bara en kram eller en puss ibland är sällsynt.
Vi lever nog tyvärr mer som kompisar och han är nöjd med det medans jag känner mej jätte ensam och har stort behov av det...
har frågat om han inte älskar mej längre osv men det gör han säger han, jag får mer o mer svårt att tro på det tyvärr...
Vi har inte haft någon ensamtid med varandra sen vi fick första barnet, det skulle behövas kan jag säga, det är snart 3 år sen...så snart vårt minsta barn blivit lite större och jag känner mej redo så planerar jag att bjuda ut sambon på vår 10 års dag, man hoppas att det kan sätta fart lite..

Vissa mår bra med väldigt lite intimitet och passion, andra mår dåligt.

Bara båda i paret känner likadant så är det ju okej.

De par som har problem är de par där ena partens behov tagit över.