Jag ser min kille som min bästa vän. Vi kan både skratta och ha kul o fjanta oss samtidigt som vi kan vara som man ska i ett förhållande.. Eller jaa vem är det som säger hur ett förhållande ska se ut?
Det viktigaste är att ni trivs:D
Alltså, när man blir en familj så ändras mycket. Alla andra har det inte så passionerat som du tror, jag lovar=) Man får ta småbarnsåren med ro, stressa inte över ert sexliv. Bara ni trivs ihop och älskar varandra. Jag och min sambo hade väl sex typ 3 gånger på 2 år medans jag var gravid samt hade en liten bebis. Vi är fortfarande ihop=)
Jag kommer ihåg när vi skulle vara själva en natt på hotell...vad gjorde vi? Gick ut och åt, kastade oss i sängen på hotellrummet och..............kollade på tv o somnade=) Sov som två stockar hela natten=) Det var dock värt det eftersom vi fick en hel natts sömn utan avbrott!
Det bästa vore om TS och alla andra kunde leva sina liv så att de trivs och mår bra, istället för att förlita sig på huruvida andra lever på samma sätt och trivs.
Jag är kanske skadad av att ha sett för många "slarviga" förhållanden, men konceptet "pruttar och myskläder" står jag bara inte ut med.. :)
Jag och min man har varit gifta i 18 år. Under hela den här tiden har min man varit mina bästa vän, min kompis, den jag längtar efter att få berätta saker för, den som kan får mig att skratta så jag nästan tappar andan, den jag litar på mest i hela världen (förutom när det gäller att lämna tillbaka biblioteksböcker), den jag blir glad av att vakna med på morgonen och så mycket mera. Däremot har passionen kommit och gått igenom åren. Jag kan tycka det är OK att det är lite sparlåga på passionen i perioder - bara jag vet att den kan komma tillbaka.
Tyvärr så lever jag i ett förhållande där söta och snälla ord nästan aldrig existerar om jag inte gnäller lite på att sånt aldrig sägs, men då om han säger nåt så känns det inte äkta även om det kanske är det.
Närheten existerar heller inte så ofta, bara en kram eller en puss ibland är sällsynt.
Vi lever nog tyvärr mer som kompisar och han är nöjd med det medans jag känner mej jätte ensam och har stort behov av det...
har frågat om han inte älskar mej längre osv men det gör han säger han, jag får mer o mer svårt att tro på det tyvärr...
Vi har inte haft någon ensamtid med varandra sen vi fick första barnet, det skulle behövas kan jag säga, det är snart 3 år sen...så snart vårt minsta barn blivit lite större och jag känner mej redo så planerar jag att bjuda ut sambon på vår 10 års dag, man hoppas att det kan sätta fart lite..
Vissa mår bra med väldigt lite intimitet och passion, andra mår dåligt.
Bara båda i paret känner likadant så är det ju okej.
De par som har problem är de par där ena partens behov tagit över.