Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Du har så rätt så!
Önskar nästan att "min" biomamma kunde hamna i samma situation, så hon skulle förstå mig bättre.
Ska träffa henne ensam på torsdag för första gången då jag ska överlämna min bonus. Nervöst...men jag hoppas att det ska gå bra!

Jo, det skrev jag ju att jag skulle :)

Ja va lite stressad så jag läste inte riktigt allt

Jag blir jätte glad att få höra hur du som BIO känner i den här situationen, som så klart är svår för alla inblandade! Det är en massa jämkande som ska till, respekt och acceptans av en situation man inte själv till fullo valt.

Jag blir ledsen att läsa att så många "avskyr" eller inte "tål" biomamman, visst kan jag tänka mig in i det! Men det känns så hemskt!
Biomamman här vägrar acceptera min del i bonus liv (varit med sen hon var 4 mån nu 4 år och vi väntar gemensamt barn). Det har inte varit lätt. Men jag hoppas verkligen att det med tiden löser sig! För det r alltid barnen som kommer ikläm och det är inte rätt!!

Självklart blir det så om man lever tillsammans. Jag kan inte se hur man ska kunna leva ihop som en familj, för det är de kommer vara (eller ÄR egentligen, men det är kanske mer så att de håller på att bilda en familj). Och faktum är ju faktiskt att din son kommer ingå i en familj där du inte ingår så att säga, där det kommer vara hans pappa, hans nya tjej och eventuella styvsyskon. I den familjen har du s.a.s. inte egentligen någon roll, d.v.s. du är ju hans mamma, alltid, men du kan inte gå in i deras familj och bestämma hur de ska göra kring olika saker som har med din son att göra. Undantaget är ju stora frågor som du och ditt ex ska komma överens om tillsammans, men du måste nog lära dig att släppa lite då han är hos sin pappa så småningom. Visst, jag tycker det är jättebra om man är så överens man kan vara kring det mesta, men min erfarenhet av styvfamiljslivet är att man sällan är det. Och då är kontentan av det att i din familj bestämmer du och i ditt ex familj sätter han gränser och regler. Om ni inte tycker att samma läggtider är vettiga så kan han inte bestämma över dig och du inte över honom t.ex.

Skitsvårt skulle jag tycka, precis som du verkar känna, men som styvförälder så vet jag också att det funkar allra smidigast när vår familj får "vara ifred", när min mans dotters mamma inte måste höra av sig och tycka och tänka och ha åsikter om precis allting. Vi klarar så bra själva att sätta gränser, handla vinterkläder eller vad det nu än gäller, vilket hon inte insett än (efter snart 8 år som separerad från min man). Och självklart är jag med och "bestämmer" över min mans barn på samma sätt som han och hans ex gör, jag lever ju med barnet lika mycket som de gör och ingår i familjen på samma sätt.
Vissa saker ställer jag mig utanför, och jag tar inte på långa vägar lika mycket ansvar som min man för hans dotter, men jag har rätt att säga mitt och att tycka och tänka om det som händer i min familj och i mitt hem, precis på samma sätt som hans dotter har rätt att känna att hon hör till familjen och lever med oss och bor här, trots att hon har två hem o.s.v.

Jo, det är klart att det blir så när han nu ska börja sova där och så..
Men jag skulle ändå vilja att de pratade med mig först om det vore något större, jag skulle inte känna att det var okej att hon kom och styrde och ställde över mitt barn hur som helst. Det är isf pappan som ska göra, men självklart ska hon kunna säga till honom om det är något att inte får göra eller andra saker som har med henne att göra...
Ja, med tiden vänjer man sig väl antar jag.

Men jag tror att nu i början såhär så vill jag helst att pappan träffar sonen själv utan henne. Det blir lite lättare för sonen när hon inte är med att vänja sig vid pappan om han nu ska börja ha honom så småningom.
Ska ta upp det med honom nästa gång tänkte jag,, ville inte göra det sist då båda var med. Känns lite dumt att ta upp det när hon är här, vill ju inte verka elak eller något. Men jag tror och hoppas hon kommer förstå.

ÄR det verkligen lättare att vänja sig vid en person åt gången, när man ändå kommer bo tillsammans med dem bägge två, eller är det lättare för DIG om hon inte är med så mkt i början?

... det är inte lätt alla gånger att hålla isär sina egna behov och barnets.

Alla jag pratat med säger själva att de tycker att det vore det bästa för sonen om han är själv i början.
Det är inte hon han ska vänja sig vid, det är pappan. De träffas inte så ofta, de leker bara när de träffas. Så pappan ska börja få ta lite mer ansvar när han är här så sonen förstår att det är hans pappa, och inte bara en lekkamrat.
Dessutom blir han blygare när hon är med,, sonen alltså. Så ja, jag tycker att det är lättare för sonen att pappan kommer själv!

ett litet tips för att samarbetet sak fungera i mellan samtliga partner
lägg upp det väldigt snyggt
man ska inte räkna bort någon om du förstår vad jag menar?
säg precis vad du tycker och hur du tänker med det du vill men säg det på rätt sätt och till bonusmamman direkt
annars kan det bli väldigt fel säskillt om det redan bor ihop har inte läst vad du skrivit
bor de ihop som en familj så kan man inte peta bort någon samtidigt förstår jag hur du tänker och menar
och om man säger det på rätt sätt och förklarar så förstår de nog också
men en liten fråga
om de redan bor ihop då är det ju så som deras familj ser ut varför ska barnet bara träffa pappan själv för?
jag tror nog inte att de sitter ihop en hel helg eller en hel vecka pappan och pappans nya så det kommer nog automatiskt annars
då behöver du inte vara den som ska tala om för dem hur de ska göra och inte

ett annat råd är att någon annan ger det förslaget till dem någon hos familjerätten eller nåt
då är det ju deras ide och inte din

lyckans jag skrev 2009-04-06 09:39:01 följande:

Jo, men saken är den att pappan och sonen inte träffats så mycket, och då tycker jag det är viktigare att dom lär känna varandra ordentligt först. Sedan kan han lära känna henna allt eftersom.