Inseminerad med donator spermier?

Min sambo har väl varit lite från och till i detta. Han sa från början att han ville skita i allt. Men sen är ju det här det enda sättet för oss att få ett barn! Jag tror att om han inte hade tänkt på det sättet så hade vi nog inte kunnat göra det här idag. Han fick väl även väldigt negativa influenser från hans släkt som inte gillade hela donator-grejen. Det var väldigt mycket fördomar och hårda ord som tex om vi går skiljda vägar så får han betala för ett barn som inte är hans osv. Det var så besvärligt rent juridiskt med adoption för att det skulle bli hans barn och bla bla bla. Ren okunskap från släkten!
Och han har ju än i dag inte vant sig vid det här. Efter inseminering så "skämtar" han om att jag har spermier i mig från någon annan. Det svider i honom! Och visst det är en väldigt annorlunda sak. Han säger att han aldrig trodde att han skulle få höra "jag måste gå och hämta spermierna från det andra rummet" från en doktor på en klinik. Sen känner han osäkerhet inför framtiden, vad barnet ska säga, "tänk om barnet inte vill ha mig som pappa".
Och han sörjer att inte kunna få egna barn! Han säger att hela hans manlighet är borta.
Det som har varit viktigt är min attityd till det hela, jag har sagt att jag skiter i vilket, men att jag väldigt gärna vill skaffa barn. Rabblat upp fakta. Och det här är enda sättet. Han har talat med både en och två urologer samt läkare som säger att det här är en livslång sterilitet och han kommer aldrig att få igång en egen spermieproduktion!
Det avgörande har varit att dom så gott det går försöker matcha utseendet på donatorn med min sambo. Det har varit en stor oro för min sambo.