Mina barn sårar sin mormor

kanske borde byta rubrik till
min mamma sårar mina barn för det är ju det det handlar om i längden.

har en son på 2 år och han saknar sin pappa när han är på jobbet och det tycker jag är bra, visar ju att han tycker om honom, har ju inget med att göra att han inte tycker om/trivs hos mig.

Ta en paus från henne och förklara varför. Berätta att varken du eller dina barn mår bra av att träffa henne. Vill hon vara som hon är och låta det gå ut över andra så får det ju konsekvenser, det är upp till henne om hon vill ta dem eller inte.

Personen som lämnade sin svärmor gråtandes har en bar poäng faktiskt, de visade att det inte är acceptabelt att spela på andras känslor och vara en martyr på andras bekostnad. Vi säger till våra barn när de gör så men vuxna människor tillåts bete sig så.

Skriv ett brev till din mamma om hur hon får dig att känna dig. Att det inte är ok att hon förminskar dina känslor längre. Skriv att hon inte behöver höra av sig förren hon kan disskutera det utan att skrika och skuldbelägga. Då får hon lite tid att smälta brevet och ni behöver inte prata om det när båda är i försvarsställning.
Anonym (TS) skrev 2009-02-23 10:19:11 följande:

Suck - starkt gjort. Jag önskar att jag klarde att göra så. Jag blir tvärt om. Är så beroende av hennes gillande att jag gör vad som helst för att hon ska vara glad.

Bra! Låt inte din mamma få dina barn att må som du gjorde i pulckabacken när du blev ensam. Stå på dig! Du kommer att fixa det! Din mamma better sig så där så länge hon får det. Ingen har väl satt ner foten förut. DU verkar vara en skitbra mamma! Fortsätt med det!

Anonym (TS) skrev 2009-02-23 10:19:11 följande:

Anonym skrev 2009-02-23 10:31:30 följande:

Anonym skrev 2009-02-23 10:31:30 följande:

Anonym (TS) skrev 2009-02-23 10:19:11 följande:

TS: Säg till henne att från och med nu så kommer du bara omringa dig med positiva människor. Inte fan kan du ha en sån surbubbla i din omgivning heller!

Det är klart att när dina barn ser att det de säger gör skillnad, d.v.s. gör mormor ledsen då gör det de ännu mer.
Men det betyder inte om att de vill göra henne ledsen, de tycker bara att det är spännande när något de säger kan göra skillnad...
Man kan ju till viss mån säga till dem att göra rätt men man kan också gentemot denna mormor säga att de är små egna individer.
Om jag var halvvägs upp i backen med min brors barn och de sagt att någon annan skulle åka med dem, skulle jag inte låtsas höra och försöka igen.
Smartast är att gå på den yngsta först, för då vill den större göra lika dant.

usch...låter som en mormor som inte förstår sig på barn..
kram på  dig

TS, hur har det gått?!

jag tycker att hon är OTROLIGT barnslig. Dina barn är barn och de gör ingenting fel!

Det är din mamma som är både lättstött OCH ouppfostrad! Hon borde verkligen skämmas, fy sjutton att bete sig så mot sina egna barnbarn. Har hon någon personlighetsstörning (för det låter onekligen så)?
Jag blir så upprörd när jag läser detta så det är inte klokt.
Tycker du ska skriva ut alla sidor i den här tråden och posta den till henne, så kanske hon får ett och annat att fundera över.

Och jag hoppas att du är stark nog att välja dina barn före din mamma ( det tycker jag det verkar som om du är) - de mår inte bra av att umgås med en sådan labil och oberäknelig person. Ska de verkligen behöva växa upp och gå som katten kring het gröt varje gång de träffar sin mormor? Behöva vakta sina tungor så hon inte ska få ett utbrott? Nej FY, säger jag. Skäms på dig, "mormor"!!!!

Har bara läst TS.
Jag tycker din mor låter som en oerhört OMOGEN person. Det är helt naturligt att barn beter sig som dina. När mormor springer iväg från situationen och "spelar martyr" för att en liten 5åring vill att "mamma ska putta" så är det HON som gör fel!
Att hon BLIR sårad är ju en känsla hon har och har rätt att känna, men att AGERA som hon gör är oerhört omoget och faktiskt elakt mot barnen. Du är barnens mamma och hon kommer aldrig ha samma betydelse för dem som du har; det får hon lära sig leva med. Det verkar som att hon försöker spela på barnens känslor; få dem att börja "tassa på tå" (som du ju gör?). Få dem att känna dåligt samvete för saker som de inte alls ska behöva känna så inför.

Det som din mamma håller på att göra är att _förstöra_ den (lilla?) tillit och kärlek de känner till henne. Man kan inte TVINGA människor att älska en. Det måste vara något som man förtjänar. Och när hon beter sig såhär så slår hon _själv_ in kilar i relationen och gör sig själv omöjlig att älska fullt ut.

Skulle faktiskt inte utsätta mina barn för ett så irrationellt och barnsligt uppförande från en vuxen människa. Tror inte det är bra. Ta tillbaks leksakerna för att hon inte fick putta på?? har aldrig hört på maken. Dags för TS att sätta ned foten och säga åt mormor att hon får uppföra sig som en vuxen människa om hon vill umgås med familjen.

Herregud, vilken jobbig mormor. Du måste ta en paus, men om du orkar kan du väl försöka hjälpa din mamma att få hjälp också.. hon behöver professionell hjälp!

Tror inte det handlar om nåt nån annan gör. Hon har ju enligt TS utsatt henne för samma sak när hon var barn. Låter som nån annan sa nästan som nån slags personlighetsstörning. Synd för henne, men jag skulle ändå inte låta min barn ta den smällen och bli utsatt för känslomässig utpressning etc. Antigen inser mormor att hon behöver hjälp eller också får hon acceptera att inte ha tillgång till sina barnbarn. Barnens väl och ve går före mormors tycker jag.

Din mor är oerhört lättstött och verkar bortskämd och självupptagen.

Det är hårt att känna sig ratad till förmån för någon annan, särskilt om det är ens barn eller barnbarn som ratar - men vad fan, väx upp och ta ditt vuxenansvar, människa! Att hota med att ta tillbaka leksaker som man har köpt för att man inte får putta i pulkabacken är ju skitlöjligt.

Nej, försök att se bortom din barndom när ni ses och om hon gör så mot barnen - konstatera att "jahaja, mormor vill inte vara med mer, då åker vi själva då!"

Spela inte med i hennes spel när hon tar på sig offerkoftan. Låt henne göra som hon vill, försök inte medla eller trösta eller glädja henne, fokusera på att dina barn ska förstå vad som händer och trösta dem om de blir ledsna.

Och håll nere umgänget till korta stunder med neutrala aktiviteter som du, med din erfarenhet från din barndom, vet har låg risk för att urarta till konflikt.