Missnöjda/gnälliga/skrikiga bebisar - här gastar vi ihop!

Åh, det här kommer inte bli en bra dag.. R har inte varit glad en minut sedan han vaknade för tre timmar sedan. Vi är redan inne på sovpass nr 2 för dagen, för vaken är han bara gnällig.

Faktum är att jag började med mjölkprodukter igår igen, efter 2,5 veckors uppehåll. Dessutom har lillen blivit förkyld, han är jättesnorig. Nu vet jag ju inte om det är mjölken som spökar, han kan ju lika gärna vara extra gnällig för att han är förkyld :(

Kanske bäst att köra mjölkfritt resten av amningsperioden? Verkar ju omöjligt att avgöra om de är allergiska eller inte. Men jag kan ändå inte utesluta soja och ägg, eftersom jag är vegetarian. Något måste jag ju äta, och då är det kanske ingen idé. Hmm, hur går det för er andra som kör mjölkfritt?

spaceylisie: Relationen har nog tyvärr hamnat längst ner på priolistan just nu. Efter ta hand om bebisen, sova och äta finns det inte mycket tid och ork kvar. Det är bara att hoppas att man orkar hålla ihop, trots all irritation och trötthet som går ut över den andre.

Nu somnar vår lille skrikis redan vid sju så vi har ju ett par timmar på kvällen att umgås och prata lite. Men jag är oftast helt slut på kvällarna, så jag är nog inte så roligt sällskap.

Någon som kan ge mig lite svar....min dotter är 3½ månad gammal. Har sovit ganska bra hittils med att vakna ca 2 ggr per natt för att äta. Sedan i förrgår natt är hon jätteorolig under natten. Vaknar femtioelvatusen gånger (nja...lite överdrift kanske *ler*)...vill inte äta, så fort jag lägger ner henne för att hon ska ta bröstet så börjar hon skrika igen. Haft henne brevid mig för man orkar inte upp o ner i sängen hela tiden. Fattar inte vad det är! Och sen på morgonen ligger hon så snällt i sängen och skrattar och ler...hmmm...är det bara närhet hon vill ha? La henne på mig under natten nu som var o då låg hon lugnt....tänkte att då kan jag lägga till henne så hon får äta litegranna o somna till...nejdå! Inte det!! Suck...

Jag tror faktiskt att jag på allvar kommer att bli galen snart!
Tänkte i min enfald att idag får det banne mig vara nog! Nu ska jag gå och fika med skrik fisen, som vanligt var det skrik innan alla kläder va på och när hon skulle ner i vagnen. Sen så bar det iväg, gick till ett mkt barnvänligt fik. Jag var kallsvettig innan jag ens beställt min torra ost fralla:(

Tittade mig runt och allt jag såg var harmoniska mammor med spädbarn som såg ut som änglar! Gick runt och bar i sjal o.s. v...
Satte mig och ska ta första tuggan, vem vaknar av att hon bajsar? Jo lill fisen,suck.
Sen var cirkusen igång, det var bara att gå, hon skriker så högt och går inte att trösta utan att ha ammats, jag var alldeles för svettig och hade alldeles för mkt hjärtklappning för att amma där på cafet. Sen så var inte tårarna långt borta heller:(
Så nu sitter jag här hemma igen och längtar efter min man, han är den enda vuxna jag träffar på dagarna...
gnäll gnäll...nu måste jag snyta mig och ta mig samman. Nån gång ska det väl vända...

Koocachoo: kolla den här tråden www.familjeliv.se/Forum-3-23/m41533618.html

Tydligen många i den åldern som börjar knasa med sömnen. Det står även mycket om det i "växa och upptäcka världen" om du har den boken.

Åh vad härligt att hitta denna tråd, har inte hunnit läsa alla inlägg, men med det jag läst känns det skönt att inte vara ensam med skrik...

Vår son är bara 2½ veckor än, men efter den första underbara veckan - då han bara sov sött varvat med amning - har det blivit hemskt! Han bara skriker, kan vara nöjd i max 30 minuter - och då är han såklart världens underbaraste - men sen är det bara gallskrik, sover gör han knappt längre på dagtid men tack och lov sover han på nätterna När han skriker hjälper inget, han kan vara nöjd med att ammas en stund, men sen blir det gallskrik igen. Känns så hemskt att se honom på det sättet, det skär i hjärtat. Nu är vi inlagda på sjukhus för utredning, hemma på permis nu, och det ska bli skönt att få besked om vad det kan vara!

Nu har det bara hållit på i en dryg vecka, och jag känner mig helt slut, kan bara tänka mig hur ni mår som varit med om det i flera månader - men kan inte fatta hur ni klarat det?! Men det känns skönt att det faktiskt verkar som att man kan klara det!

Ojojoj, igår trodde jag att jag skulle gå under, jag kunde inte sluta gråta. Hela dagen skrek min älskade tös! Jag gjorde allt som tänkas kan, öronpropparna hjälpte lite;)
Men i morse när hon vaknade slog hon upp ögonen och log, fatta att jag smälte:) Sen har hon varit nöjd, ska tillägga att när jag klädde henne för hennes promenad stor skrattade hon för första gången. HURRA! Det är sådana dagar som gör att vi orkar jag och min man!

Kram till er alla