Nära till gråt, hur länge ska jag måsta ha det så?

hände mig oxå! men jag sökte hjälp direkt oc fick medicin. efter 9v ska den "vanliga depressionen" gått över så du behöver nog hjälp! *styrkekram*

Känner du dig deprimerad eller bara lätt att börja gråta och som att känslorna ligger utanpå?

Jag tycker det låter helt normalt. Jag kände likadant och succesivt började det lätta. Det är ju helt världsomvälvade att få barn. Man kommer i kontakt med känslor och instinkter man inte visste att man hade och kanske inte alltid tycker är rimliga heller.
Sen hade jag någon bild av att jag skulle vara ute och gå långa promenader och bara mysa när lillkillen va ca två veckor, men i själva verket satt jag i soffan som ett vrak och ammade dagarna i enda och va helt slut. Det blev lite av en chock oxå.

Kämpa på, det lättar ska du se.

Men NÄR ska det gå över? Min tjej är 4 veckor nu och jag håller på att gå under. Är konstant trött. Lämnar över till pappan hela tiden - han är helt fantastisk! Har redan nu ångest över hur jag ska klara en till, eftersom jag vill ha syskon till mitt barn. Undrar hur jag ska kunna ta mig ut på andra sidan... Min dotter är ljuvlig på alla sätt och vis, inget "krångelbarn" alls. Ändå blir jag knäpp. Skulle bara vilja få höra att detta kan hålla på x antal veckor innan jag kommit in i matchen...

Lillstrumpa 08 skrev 2009-03-01 14:10:11 följande:

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Vissa dagar är jag riktigt deprimerad och allt känns jobbigt, vissa dagar mår jag bra men kan börja gråta om tex sambon säger något "fel", men sen har jag dom dagarna då allt känns jättebra. Jag tror att det är mycket att jag alltid sitter på spänn, redo att ta hand om min lilla kille. Jag tillåter aldrig min själv att riktigt koppla av. Då någon annan håller i honom sitter jag alltid med ena skinkan utanför stolen, beredd på att jag ska ta över om han blir ledsen. Jag tror att det bara är jag som kan trösta honom, vilket jag vet innerst inne inte är sant! Han mår ju bra hos alla andra också. Åh, så less på det här. Vill som sagt bara må bra igen.

Du är inte ensam.Kände mej också jätte dålig..

Jag var riktigt deprimerad. Och kände mej inte lycklig för mitt barn kommit till världen.. kändes bara konstigt .och allt hade gått alldeles för fort tyckte jag.Fatta ingenting...Hade inga moderskänslor.Fick jätte dåligt samvete för det.Kommer ihåg att jag sa till min mamma att det kändes som ett jobb.Nåt jag bara var tvungen att göra.

Min stackars kille har fått stå ut med mycket från mej.. fattar inte hur han orkat.
kände mej så ful o äcklig och trodde på allvar att pappan inte älska mej längre.Och jag trodde att han ville lämna mej.Hade jätte dåligt självförtroende.
Precis allt han sa misstolkade jag och inbilla mej att han mena nåt annat.. Vi bråka varje dag.Jag kände mej sjuk.

En dag titta jag på min son, och börja gråta och tänkte,vad har jag hållit på med.
Sen dess har jag haft moderskänslor.Det bara kom.
Har nu gått fem månader.Och allt har blivit bättre..
jag var ett riktigt vrak dem tre första månaderna.. och mådde skit.
Fick aldrig nån hjälp.Och det ångrar jag idag. För ingen kan ge mej tillbaka dem månader jag missat med min uderbara nyfödda son.. som jag älskar.

Så hade jag varit dig hade jag sökt hjälp! om du går och pratar med nån så kanske det går över fortare. du kan ju ge det ett försök.'
Och du måste tänka att det går över!
Du har varit med om en jätte stor sak.
Hela ditt liv är ju förändrat.
Kämpa på.

Lätt tilgråt eller rättare sagt lättare till gråt kommer du förmodligen ha hela din föräldratid. Det är såpass omvälvande att bli just förälder att man likson blir blödigare på köpet. Man klarar sämre att se barn elelr höra om barn som far illa. Hela tiden medvetet eller omedvetet sätter du ditt egna barn i den situationen och man "bryter" ihop för det. Min första sons första 8 veckor var kämpiga rent känslomässigt, grät och tvivlade på mig själv som mamma, min mammaroll. Det är ju så obeskrivligt stort att få barn att man har svårt att hantera det. Men jag lovar dig att du kommer ur "det svåra" och snart ser på det med mindre tårar i ögonen. Och mår du mot förmodan inte bättre så skall du naturligtvis söka hjälp, prata med din BVC ssk så kanske hon kan hjälpa dig. Jag är lika blödig nu med min andra son. Börjar lätta nu med, han är dryga två månader. De fösta tre månaderna är en ren transportsträcka till ditt barn, än så länge är det ett litet paket som "bara är". Efter tre månader händer mer mänskliga saker med krabaten vilket gör det lättare många gånger att känna en annan kontakt. Håll ut elelr sök hjälp!!! Lycka till!

Känner igen mig så väl efter att jag haft jätte höga förväntningar på hur allt skulle va efter vi kom hem från BB.Jag grät för ingenting jag kunde inte få i mig nåt att äta alls de kändes som en stor klump halsen men jag blev bättre o bättre.

Maria 1985 skrev 2009-03-02 14:10:21 följande:Jag tycker det låter helt normalt och jag känner igen mig så väl! Jag satt vaken i 3 dygn och tittade på sonen och trodde han skulle sluta andas om jag somnade. Inte helt sunt. Jag trodde jag skulle bli galen ett tag. Jag va rädd för allt, kände mig otillräcklig o allt det där. Kan inte säga någon tid då det blev bättre. Mer att de bra stunderna blev längre och de dåliga kortare, tills jag såsmåningom kände mig rätt trygg med att vara mamma.
Jag pratade med BVC sköterskan om det och hon va jättebra, bara att hon lyssnade och förstod gjorde att det kändes bättre.

Kram till dig, du är den allra bästa mamman till just ditt barn, tänk på det!

En till som varit i samma sits - hormoner....... Det tog ca 4 månader innan jag började känna mig "hel", även om jag fortfarande var väldigt trött. Men det går över, det gör det faktiskt. Nu är sonen 3 och vi väntar syskon när som helst. Jag hoppas att jag slipper en svacka denna gång!

Tack otroligt mycket för era svar! Fasen, börjar gråta när jag läser dom. Känns skönt att veta att som jag mår är normalt, och att fler känner igen sig. Sitter och tittar på min fina lilla prins nu, och lovar honom att jag ska försöka peppa mig själv varje dag och tänka på att det blir bättre, tillslut. Jag ska kämpa för hans skull!

Hej! Vad skönt att läsa om fler som mått dåligt efter förlossningen! Min dotter föddes för två veckor sedan och jag måste erkänna att jag blev chockad över hur jobbigt det är att ha en bebis! Hade nog förväntat mig rosa moln och total lycka...men bara sömnbristen och hormonerna gör ju att man gråter. Efter två veckor tycker jag det är lite lättare men fortfarande jobbigt! Nu gråter hon mycket på dagarna utan att jag förstår varför och man känner sig så fruktansvärt maktlös och som en dålig förälder. Det är lätt att känna att det bara är jag som har det så här, alla andra är perfekta och harmoniska. Det pratas inte så mycket om de som har det jobbigt första tiden med barnet! Jag längtar också till en vardag med mer rutiner, att förstå henne och kunna göra henne nöjd! Pratade också med min BVC-sköterska och hon sa att det är normalt men att medicin finns om jag känner mig jätte nere. Men jag har många stunder varje dag när jag känner så stark kärlek och tacksamhet för min dotter så jag hoppas slippa medicin! Känns på något sätt som ett misslyckande att bli deprimerad efter förlossningen tycker jag! Det är så lätt att få skuldkänslor och känna sig dålig som nybliven mamma! Känner som om jag skulle kunna ta emot hur mycket peppning och stöd som helst! Man behöver verkligen höra att man gör ett bra jobb, att det duger! Och det gör det!
Så skönt för mig också att läsa era inlägg! Tack!
Sara

Hej!
Känner igen mig. Grät me varje dag efter förlossningen.
Fick antidep. men de blev jag helt konstig utav. Så
jag fick sluta med dem.
Allt blev bättre när min gubbe var hemma från julledighet och han var hemma 3 veckor och hjälpte mig med sonen.

Min förlosssning var hemsk.
Vattnet gick lördag till söndag.
Åkte in på söndagens morgonen för att kolla allt.
Åkte in måndag morgon med värk.
Fick piler för att sova som gjorde att värken försvann.
Fick åka hem igen och två timmar senare åka in igen. med värk över öronen.
Min sons hjärtljud blev dåliga och ingen som pratade med mig utav Bm läkarna. Födde Wille efter arbetat 2 timmar med krystvärken med lite hjälp av sugklocka.
Sprack 21 cm. Ingen berättade de för mig utan skickade iväg mig till operation. Ingen berättade något för min sambo. Inte hur många stygn eller något utan jag råkade höra det när jag låg på operation och när jag frågade under operation så söv de mig mer.
Jag kunde inte röra mig men ändå fick inte min gubbe sova en natt extra.
De hade så mkt att göra så på natten så jag vågade inte ringa i klockan och be om hjälp med min son eftersom han bajsat och jag kunde verkligen inte röra mig.
Sen svimmade jag i duschen precis efter förlossningen slog i huvudet men ien kollade mig. hade världens största bula. åkte hem 2 dagar efter. gråtit floder för min förlossning var allt från som jag tänkt mig

Moi Mokulat : fy, det där låter inget roligt alls, vilken upplevelse! Information och att känna sig sedd och lyssnad på är ju A och O...! Vart födde du någonstans?

Hoppas det snart känns bättre för er alla - det kom sakta men säkert tillbaka för mig!

Jag hade det likadant efter att jag fick dottern. Det gick över på några månader, det försvann gradvis. Med tvåan mådde jag toppen efteråt. Kanske var jag mer förberedd på omställningen eller så hade jag helt enkelt inte lika mycket hormoner i rörelse den gången.

Jag födde i Kalmar.
Jag hade tillslut alla på förlossningen i mitt rum och en karl som grät bakom mig för att de blev för mkt.
Sen blev man skyfflad i ett hörn.
För att de skämdes att de inte gick så bra.
De som förlöste honom skulle kommit och pratat med mig efteråt tycker jag.

Moi Mokulat; det är ju nästan så att man skulle göra någon slags anmälan.... inte nödvändigtvis för att driva en sak i sig, men för att de ska veta hur du upplevde det - kanske kan det göra att det blir bättre för någon annan? Och en slags bearbetning för dig?

Jag har pratat ut med min BM (hon var inte med på förlossning) Men hon har jobabt där och vet vem hon är och hpn är inte allt en populär Bm på förlossningen. Min kompis som fick en veckan innan mig hade henne och hon tyckte hon var jätte bra. Tyvärr har hon väl en stressig dag på jobbet.

Jag hade sökt hjälp! En förlossningsdepression kommer vanligtvis 6-8 veckor efter förlossningen. Jag har själv mått dåligt efter mina förlossningar och speciellt efter min senaste, där ALLT var precis som jag ville ha det, men så efter 8 veckor, från ena dan till den andra brakade hela världen ihop..... Jag fick fantastisk hjälp i Malmö. Bor du här i trakten så hör genast av dig till Viktoriagården. Gick till Margareta Brodén. Det tog ca 6 månader att komma upp igen och jag klarade mig med samtalsterapi och slapp medicinering. Men dra dig inte för att ta det om det rekomenderas. Man ska inte behöva gå och må dåligt så länge! Man ska inte acceptera argument som att det är normalt, det går över eller gaska upp dig. Det är kemiskt, man kan inte påverka den process som sker i kroppen.

Hade det också likadant, kände att det fanns ingenstans att hämta ny kraft.. allt gick till bebisen! Men han var och är det absolut bästa!
Men det lättar! Medicin tror jag inte man behöver om det inte är riktigt allvarligt, går man till läkare så finns det många av dem som gärna skriver ut all möjlig onödig medicin.. kan man klara sig utan är det nog det bästa=)
Men ta det bara lugnt och kräv att få en stund, kanske bara en halvtimme, för dig själv varje dag. ta ett bad, gå en promenad eller bara sov utan avbrott så ska du se att du komemr må bättre inom en snar framtid, det gjorde jag. Så fort jag kände att jag kunde lita på min sambo att han kunde ta hand om Vincent lika bra som jag ( lätt att känna så tydligen ) så mådde ajg mycket bättre!
Skickar massor lycka till och grattis till era underbara bebisar!