vuxna med adhd add as

Ja den bloggen brukar jag följa.

Försökte att prata med min mamma idag via msn. Slutsatsen borde vara att jag är en dum jävla idiot som försöker att tro att jag något som jag kanske inte är. Jag förtjänar inte mina barn eller min man och borde försvinna från dom och säga upp mitt föräldrarskap.

Var dig själv och var tydlig med det du pratar om och räkna med att bli avbruten. Om din kompis eller vem det nu är som du vet har adhd kanske blir sur eller arg så har den personen uppfattat dig fel fast du menade väl.

Hjälper det?

Jag har lättare med tal för jag orkar oftast inte läsa allt om det blir mycket text. Men jag förstår bättre i skrift då jag lättare kommer ihåg det jag läst.

Om ni kommit till ett låst läge så kan det bara vara bra att ta en paus från det om det inte är jätteviktigt. Jag är en sånt tar åt mig saker och tänker att det är mitt fel fast det kanske inte är det. Man får skuldkänslor och ångest. Men hur du skall unvika det vet jag inte riktigt hur man skall formulera sig då jag /vi inte tänker som ni som inte har adhd/asperger. Vi tänker för mycket helt enkelt.

Hoppas du fått lite hjälp iaf.

Nä egentligen inte. Försöker du att "rätta" till felet så tar personen det på fel sätt. Hoppa över till något annat som du vet att din kompis tycker om. För att skingra tankarna lite. Men jag brukar hålla mig undan efter såna saker. Iaf tills dagen efter då det lättar lite.

Tja det är vad jag kommer på. Svårt att skriva om det iaf.

Var positiv och ös inte för mycket beröm för det kan tolkas på fel sätt.

(och nu tog det stopp):p

Vad syftar du med det? Att Nintendo Wii skall åka på jobb eller Vi?

Hur då långt ifrån din person?

Aha okej.
Allt jag skrivit är ju från mitt perspektiv och din kompis är annorlunda men jag har försökt ta det generellt.

Åh jag orkar inte med mina barn. Eller mitt j*la tålamod alltså. Jag blir arg för ingenting och det är skitjobbigt. Jag funderar på om jag skall lämna allt och bara dra härifrån så får gubben sköta allt för jag måste vara hemsk. Orkar inte ens med mig själv. Men jag älskar mina barn ändå och vill inte lämna dom till pappan för då hamnar dom hos farmor och farfar då han jobbar och det vill jag VERKLIGEN INTE.

Och varje dag upptäcker jag saker som min man och hans mamma har ställt till det. Kläder ligger helt fel och saker i skåperna ligger inte där dom skall vara. Såna saker blir bara värre när jag redan är på dåligt humör.

Jag ångrar att jag skaffade tre barn. En hade varit alldeles lagom. Inget tjafs, gnäll och stök med sina syskon.

Jag flyttar snart för jag orkar inte med mig själv och barnen slipper sin elaka morsa som bara skriker och är otrevlig.