Hej TS!
Här är en rätt gammal tråd där jag tycker att många kommer med bra tips:
www.familjeliv.se/Forum-3-25/m26109083-1.html
Detta är ett långt inlägg som jag skrev för ett tag sedan i en tråd om barnuppfostran, några konkreta tips kanske det kan ge:
"Jag tror stenhårt på att föregå med gott exempel, visa massor av kärlek, engagera sig i sådant som barnet visar intresse för, och ge MASSOR av positiv feedback till barnet på vilken härlig unge hon/han är. Du efterlyser lite konkreta tankar om hur man gör för att uppfostra sitt barn. Ursäkta om detta blir långt, men det här är lite saker som jag har skrivit i andra trådar apropå att hantera jobbiga situationer:
En av de saker som har hjälpt mig allra mest för att inte bli så arg är att inte prata och tjata för länge när min dotter (tre och ett halvt) inte lyssnar.
När hon gör bra grejer pratar jag och berömmer hur mycket som helst, och när hon kommer med frågor så försöker jag ta mig tid att prata mycket också, men när hon gör något dumt eller inte lyssnar på mig så håller jag pratet på ett minimum.
Ett exempel (som är väääldigt vanligt här hemma hos oss just nu):
Om jag vill att hon ska sätta på sig kläderna så säger jag till henne en gång. Om hon inte lyssnar då så säger jag: "sätt på tröjan nu annars kommer jag och sätter på den", och sedan säger jag inget mer, utan ger henne ca 30 sekunder och om hon inte har börjat sätta på sig den då, så går jag bara dit med tröjan och säger "nu sätter jag på dig tröjan". På det sättet orkar jag säga allt detta med en glad röst och hinner inte tjata en miljon gånger och bli sur för att hon inte lyssnar, och då blir det ingen risk att jag tar i henne hårt och surt, utan hon kan bli sur men jag har fortfarande det mesta av min sinnesro kvar och orkar trassla på tröjan trots en sur dotter
Samma sak om jag ber henne komma till mig, jag säger "kom hit" en gång, sedan talar jag om att jag kommer att hämta henne om hon inte kommer, och sedan lyfter jag henne dit jag har bett henne komma.
Vid gnäll-attacker: Jag brukar först fundera på om hon behöver en frukt och ge henne det i så fall. Om hon är trött brukar jag försöka sysselsätta henne vid datorn eller med ett ritblock eller något annat som gör att hon fokuserar och inte bara sitter och blir ännu tröttare.
Om gnället inte beror på lågt blodsocker eller trötthet så brukar jag be henne prata med sin vanliga fina röst så att jag förstår henne, och absolut aldrig svara på eller ge henne något som hon ber om med gnällrösten, utan vänta tills hon ber med sin vanliga röst. Och när hon säger det i vanlig ton ge henne saken och säg något uppmuntrande om hur trevligt det lät eller hur bra hon var på att berätta vad hon ville.
Det går förvånansvärt fort att få dem att fatta att det inte händer så mycket om man gnäller. Och det hjälper i sin tur enormt för att man ska slippa bli arg, för det finns ju få saker som kan få sinnet att rinna hos vem som helst som att lyssna på gnäll hela dagen. Har hjälpt oss jättemycket när vi kom in i den onda gnällcirkeln.
Om hon skriker rakt ut eller beter sig på ett annat sätt så att det inte går att prata (vilket vår dotter gör emellanåt), då brukar vi säga att vi inte vill att hon låter så i närheten av oss för att det är jobbigt för våra öron, be henne gå till ett annat rum och vara sur för sig själv tills hon vill prata vanligt igen, och sedan frågar vi med några minuters mellanrum om hon vill kramas och bli sams och prata som vanligt igen. Sedan försöker vi komma igång med något "positivt projekt" så att gnället inte kommer igång igen."
Charlie har varit hur fin som helst mot sin lillasyster fram tills för cirka 1 månad sedan, då började han putta och knuffa på henne... trist men man får försöka tala sans och vett med honom i lugna ordalag... Jag är bättre på det än min man och jag tycker faktiskt att Charlie lyssnar bättre om man behåller lugnet - det går "liksom in" bättre... Min man hetsar upp sig snabbt och då blir det som en ond cirkel att Charlie bara ska provocera ännu mer känns det som.