Ni skriver prata och prata, men killen min tycker inte om att prata om det, han ställer upp mycket och jag ser att det är viktigt för honom .Men han orkar inte prata säger han för det blir jobbigare, medan prat för mig är problemlösande. Så hur gör man? Han lyssnar på mig men ibland säger han att nu blir det för mycket.
Han stänger in allt i sig själv.
Vinterstorm, önskar er all lycka och vi ska träffa någon kurator men det är kötid på det också. Så vi gick hos en psykolog en gång och då förstod jag hur kan resonerar och tänkte och han förstod mig.
men hans policy är att inte prata för mycket om det för då blir han ledsen och påmind, men om jag verkligen vill prata lyssnar han men han säger att dte blivit för mycket på sistonde, så jag antar att han behöver lite space.
Halvnorskan, håller med dig. Jag lyft frågan om att om det inte går med ISCI vad gör vi då?? och bett honom fundera på DI. För jag känner att jag har rätt till ett barn....men det är svårt val. Och hur många ISCI orkar man gå igenom??
Mumle,jag vet inte om du missförstod det jag skrev om att ha rätt till barn, utan jag håller med att det är gudagåva... verkligen! men det jag menade är att mannen ska kunna förstå och kunna sätta sig själv i vår situation, för det är liksom min kropp som ska gå igenom den behandlingen. Dock är det lika psykiskt tufft för både mannen och kvinnan- Men även IVF och dessa metoder är ju inte garantier, för även om det lyckas är det en gudagåva.