Leva utan barn?

Hej Anna,

Jag såg denna tråden först nu, men det jag tycte var fantastiskt var att det var din man som föreslog att ni skulle träffa kuratorn! Det tyckte jag var mycket positivt- får då finns det en stark vilja hos honom att komma vidare - inte bara att lägga locket på.

Det är så svårt med alla de känslor man har för det är inte alltid så lätt att bara prata om dem - det kan också bli fel...... Man behöver någon som hjälper till att förklara dem få en att sätta ord på varför man känner ..... Det är inte alltid så lätt att själv se vad som är orsak/verkan i ens egna känslor / tyckande......

Vi har själva gått till kuratorn inte för att vi var oense men för att vi var osäkra på våra känslor..... och hade båda tudelade känslor i olika lägen. Det var jättebra för då fick man ofta förklaringar till varför man kände på visst sätt och kunde lättare förstå varandra. Det var också lättare att fortsätta att prata själva efter det.

Lycka till och hoppas ni kommer närmare varandra och förstår varandra bättre!!
/sara