Aurorasamtal för omföderskor?

Madelenin> jo jag vet...det kommer säkerligen lätta efter samtalet men nu börjar jag bli så uppskruvad över det här pga att jag har konflikter med både sonens skola och sonens pappa (och efter igår även min sambo...suck). det går bra när jag har en sak i taget att koncentrera mig på men när det blir flera saker som drar i mig samtidigt blir jag alldeles splittrad och då blir det bara kaos. det hänger kvar sen utbrändheten -05, har blivit betydligt bättre (under den sjukskrivningen slutade jag andas när jag koncentrerade mig på att titta på saker, såpass dålig var jag på två saker samtidigt) men det är fortfarande ordentligt kännbart när det blir mycket.

sen är jag ordentlig pessimist dessutom, allt som kan gå fel räknar jag med att det ska gå fel. och eftersom jag verkligen vill föda vaginalt då jag tror att det är det enda som kommer funka så räknar jag ju då förstås med att det ska sluta i kejsarsnitt, tex för att han ligger i säte. därför nojjar jag över att det sparkar hela tiden längst ner i magen redan nu, trots att det finns plats för min lille cirkusartist att slå volter fortfarande

shopaholic> välkommen! här skickar de inte remissen före v.24 av någon anledning, jag tog upp behovet av auroragrupp på inskrivningen men remissen skickades som sagt efter besöket i v.24 och jag ska på samtal nästa torsdag, då är jag i v.29+1. så jag vet inte...det verkar här som att det är medvetet iallafall, men om du känner att du måste börja prata om det tidigare tycker jag du ska propsa på att få komma tidigare

Usch, tungt. Känner igen det där när allt hopar sig. Själv drar jag ett jättelass hemma då sambon jobbar borta. Har extremt mycket att göra på jobbet plus att jag fixar allt med sonen just nu. Hans pappa är nöjd och glad på sitt håll om jag styr upp allt med att han ska byta dagis, möten på dagis, kalas på dagis... GAH! har skitsvårt att sova.

Pessimist är jag med. Jag har dock inte ens kommit över det här med missfallsrisken de första tolv veckorna. Säger fortfarande till folk "ja vi får väl se om allt går bra....". De tycker att jag är knäpp, bebisen sparkar ju på och jag är ju höggravid nu när jag passerat vecka 28 till och med.

Tror att jag kommer att få en chock när det närmar sig. Tycker hela iden att det är så sjukt långt kvar så att man inte ens behöver tänka på det. Men det är ju faktiskt bara två månader och 20 dagar kvar till bf...

Snart dags för en ny tråd ser jag... Denna stängs väl den 18 juni.

Madelenin> men usch va jobbigt, när går du hem innan bf? det där med slöa "glasspappor" vet jag mycket av jag med, det värsta är när han ska ha samma bekräftelse som förälder trots att han gör ungefär en 100del av jobbet att sambon jobbar borta är ju svårt att göra något åt så här på en gång men nån gång måste du få vila för det låter inte bra med all stress och att den påverkar sömnen. känner igen den där känslan av att det är HUR lång tid som helst (jag har jättemage men känner mig som i v.10 psykiskt kanske ) så det blir nog en chock här med snart. med första barnet var det ju en annan sak, där var det nedräkning varenda dag, jag visste nästan på timmen hur långt det var till bf, nu är jag glad om jag har någorlunda koll på vilken vecka vi är i, typ nånstans där 27-28-29 kanske (28+6 idag, var tvungen att kolla)

Tack och lov ska sambon jobba i Stockholm i höst, så då får vi er familjeliv. Och sonens far verkade skämmas lite när vi var på utvecklingssamtal på dagis och de berättade om alla evenemang det är på dagis hela tiden. Sånt som han missar.

Men jag håller på att bli knäckt. Så ond sammandragningar att jag inte kan gå. Ändå "måste" jag ju ta sonen till dagis. Femminuters promenaden från bussen till dagis tar nu 45 minuter. Sen jobb. MIn kollega som också skriver för samma tidning är hemma med lunginflammaton och vi har lämning i morgon. har jobbat min 50 procent plus hans 100 typ. Helt galet stressigt. På det har man urinvägsinfektion och svampinfektion.

Usch. Jag orkar verkligen inte mer. Och då är jag bara i 28+4 idag...

Madelenin> du ska nog ta upp mer sjukskrivning med din barnmorska, för så här kan du inte ha det. det blir ju bara tyngre och tyngre för varje dag nu, inte tvärtom och det är ju inte ditt fel att din arbetskamrat inte är där utan det måste ju din chef ombesörja att du får hjälp. onda sammandragningar vet du ju själv att det inte är bra kan din sons pappa ta honom ett par extradagar? det skulle ju göra mycket för dig, så du får bli av med uvi:n och svampen och ta det lite lugnt ett par dagar, och om du har lämning imorgon så är du ju av med den uppgiften? var lite ego nu, du har rätt mycket egentid att ta igen när du kommit så långt att du mår så här dåligt vettu. ta hand om dig tjejen!

idag var jag på aurorasamtal och det gick nog riktigt bra. vi gick igenom förra förlossningen och även journalen, jag fick faktiskt klart för mig vad som egentligen hände (journalen är handskriven och kopierad så det är inte direkt lätt att läsa vad som står, så jag har gissat mig till en del + litat på mitt egna minne), men kontentan var fortfarande en lång, besvärlig förlossning med värksvaghet pga epiduralen vilket även gjorde att min livmoder inte drog ihop sig efter förlossningen = förlorade en massa blod. vi började även så smått diskutera hur planen ska läggas upp, vad jag absolut inte går med på och vilka önskemål vi har. här har vi snittlöfte till alla förlossningsrädda fick jag veta, vilket hade varit en dröm om jag inte varit ännu räddare för snitt men jag kommer ändå ha det löftet under hela förlossningen, blir det för mycket kan jag avbryta precis när jag vill. dessutom ska jag få inskrivet i planen att ingen får ens fråga om epidural, jag ska inte behöva bli utsatt för någon som helst press kring det utan om jag någon gång vill ha den ska det komma helt och hållet från mig själv.
min sambo var och är en klippa, jag kan ha väldigt svårt för att säga vad jag menar när det gäller jobbiga saker men han fyllde i åt mig och tog upp saker jag antingen glömt eller kände mig för dum för att prata om (snacka om idiot, är där för att få hjälp men hjärnan säger ändå att jag inte ska prata om vissa saker för att det är så löjligt). det bästa var när han propsade på att få höra från barnmorskan att det inte var en normal förlossning, jag behövde verkligen få höra att det var en lång och jobbig upplevelse och att det inte är ett dugg konstigt att jag är rädd. han har förstått vad det är jag är så rädd för utan att jag behövt säga allt och det känns verkligen tryggt att ha honom, jag börjar hitta det där självförtroendet igen som säger att det faktiskt kommer att gå det här

nu ska jag älta igenom förra förlossningen och sedan ska jag bränna upp journalen som en symbol på att den nu tillhör det förflutna. den där journalen har hängt med nu i 6 1/2 år och det är nog dax att den får gå i graven.

Men vad skönt att det gick bra! Längtar till mitt samtal.

Jag gillar att höra när folk säger att man har haft otur vid sin förlossning - för då får man lite bevis på att det kan bli bättre.

Kommer ni att få på fler samtal?

Missade ditt tidigare inlägg, tyvärr kan inte sonens pappa ta honom mer. Så det är knivigt just nu. Men det är bara en vecka till med sonen själv kvar - sen är bonuspappa hemma också! *pustar ut*