Min 13-åring har gått över gränsen

Att hon tycker att vi förstör hennes liv beror på att hon inte får bestämma själv vad hon ska göra och när hon ska komma hem osv, ja ni hör ju själva.....

Hon har fått nya kompisar och jag är rätt överygad om att de är där mycket av problemet ligger, hon vill vara tuff inför dom och inte nån mes som gör som mamma säger, (det är hennes ord fast omskrivna)

Hon hatar mig för att jag valt min man, de går inte ihop så bra, hon vill att han ska flytta, föröker förklara för henne att hon kan inte bestämma det, hon behöver inte älska honom men hon får respektera honom och de regler vi satt upp hemma, men NEJ hon vägrar.....hon hatar honom för att han är han liksom, hon har bestämt sig för att HATA alla och att liver suger, hon har ingen lust att leva längre säger hon.....

Har aldrig varit i kontkt med BUP innan, vi har fått en bra konakt där men det går så långsamt, hon sa vi skulle ha några samtal för st och sen utvärdering nån som vet vad det innebär??

hennes styvpappa har funnits med i bilden sedan hon var 6 år och de är känner varandra, relationen har varit lite svajig förrut men aldrig på det här sättet, jag håller inte riktgitmed dig wickz i ditt resonemang ang rättvisa, om barn och vuxna skulle ha samma rättigheter och om barn skulle få bestämma allt själv hur sulle det då se ut, jag tror att regler är en förutsättning att våra barn ska lära sig rätt och fel. Sen kan man självklart kompromissa och disskutera och jag tror också på kommunikation, men här har det låst sig helt.

Om vi nu får fortsätta gå på BUP så hoppas jag att få gå på egna samtal också, som stöd i min föräldraroll.

Ang skolan så är jag säker på att hon vet att hon förstör för sig själv, men det snurrar fort och jag tror hon inte vet hur hon ska ta sig ur det längre....tyvärr väljer hon att inte prata med mig längre, säger att hon inte litar på mig längre eftersom att jag har "skvallrat" för hennes pappa, jag ser det snarare som en skyldighet och en hjälp att vi båda, mamma och pappa, vet läget.

Tack alla som kommer med bra råd eller bara tröst för JA det är skit jobbigt rent ut sagt.
Det svåraste tycker jag är att stå där tydlig och bestämd med ändå vänlig och visa kärlek när hon beter som ett monster :)Men det är också det viktigaste, självklart måste man lyssna och kanske kompromissa ibland där det är ok med kompromisser, allt är självklart inte förhandlingsbart.

Mimmi1 vet att jag inte är ensam och detta, tack för ett klokt inlägg.

Dottern och jag hade ett långt och bra samtal igår, hon trodde att vi går till BUP för att jag tycker hon är dum i huvet och är trött på henne, tror hon förstod att det är av omtanke och kärlek, för att jag vill hennes bästa....och dert är inte henne jag är trött på utan hennes beteende

Kom och tänka på den här:

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst"

vill bara säga att jag inte har några bilder på min familj här, inte haft det tidigare heller!

Mieria: om jag hade haft det, eller dem som har det, så hade fler sett dem nu och gjort kopplingar än om du inte tagit upp det och slagit på stora trumman....

Fick just veta av skolan att dottern varit frånvarande från några lektioner denna vecka, varje gång man tror man börjar nå fram så kommer ett bakslag

Suri: känner igen mig i allt du skriver PRECIS så är det, varenda ord....
Tack också för dina tips de är bra!
min dotter är också mycket i stallet och jag följer henne ofta, DÄR pratar vi bäst just nu, där lossnar det lite och hon mjuknar.

MiaJennie: den dagen ser jag fram emot, just nu känns den långt borta men kanske den kommer också till oss...

Än har vi bara varit på BUP två gånger, vet inte vad jag tycker, så här långt kan jag inte säga om jag tycker det ger så mycket men det kankse tar tid, förstår inte riktigt hur de jobbar.

Delifi2: Förstod jag dig rätt att du och din man ska bli särbos pga av dotter ska må bättre, hemska tanke att de kan gå så långt men vad gör man inte.....min dotter har uttryckt en sådan önskan, känns orimligt att hon ska avgöra det, om du vill får du gärna berätta hur ni resonerat och vad som fått dig att fatta det beslutet.

Delifi2: förstår dig, det låter klokt och genomtänkt, jag har ett yngre barn hemma tillsammans med min man så även om tanken på din lösning även slagit mig så känns det svårt....mannen har iof känns att han inte orkar mer ibland och funderat på att ge upp, men än står vi här.

Det du berättar om dina egna upplevelser som barn förstärker det hela, DEN känslan vill man ju inte ge sina barn om det går att undvika.

Suri: Ja svårt är det, hela tiden iallt man gör undrar man om man gör rätt, min man försöker också hålla sig undan konflikter och låter mig ta dem, men det händer ju att jag inte alltid är där när det händer....

Vad har era tjejer för relation till sin pappa, min dotter träffar bara sin pappa lite då och då, och som hon själv sa häromdagen " pappa kan jag inte bråka med honom känner jag inte men bonuspappa känner jag ju"

Varför undrar du det, vad är det som får dig att tänka att nåt sånt skulle ha hänt?

Det här med att bonusförälder inte ska lägga sig i bråk eller disskusioner är svårt, mannen går åt sidan och säger igen fast han är arg, jag tar alla disskusioner fast de inte alltid rör mig, jag och mannen hamnar i diskusioner efteråt för att han tycker jag borde göra annorlunda.
Om han lägger sig i blir dottern arg och vägrar prata.
Lillasyster blir ledsen och påverkad för inget blir naturligt och allt blir mycket värre än de skulle behöva
Tidigare backade jag oftare för vad mannen tyckte, gjorde inte på mitt eget sätt och det blev helt fel, magkänslan var inte bra och den kan man komma rätt långt på tror jag.

Har varit på samtal i skolan, det var värre än jag trodde, nu har vi gjort åtgärdsplan och har nya uppföljningsamtal inplanerade, skolan verkar ta problemet på allvar iaf,