Min 13-åring har gått över gränsen

Det kan också vara en reaktion på att hon mår väldigt dåligt av någon anledning, och då blir det ännu jobbigare när man upplever att man skuldbeläggs för sin reaktion på det. Det är inte alltid man kan/orkar/vågar prata med sina föräldrar om hur man mår och eventuella orsaker till det. Har hon varit med om något särskilt? Har hon en socialt pressande situation? Känner hon sig missförstådd därför att ni inte ser samma verklighet som hon? Är skolan jobbig, eller är rör det sig kanske om en depression utan någon specifik orsak?

Kanske finns det någon annan vuxen hon har förtroende för? Kanske du och hon kan åka iväg på en mamma-dotterresa utan övriga familjen, där ni förhoppningsvis kan hitta ett sätt att prata förtroligt i lugn och ro? Ofta finns en närhet kvar, men den kan vara svår att plocka fram i vardagen. Försök att inte skuldbelägga utan fråga hur hon mår, vad hon önskar, om hon har idéer kring hur ni ska kunna få en bra relation igen...

Förstår verkligen att det är svårt - men det är inte så lätt att vara tjej i tonåren heller. Håll ut, ge inte upp och varmt lycka till!

#8

Jag tycker du har så rätt i att man måste markera föräldrarollen! Jag ska inte påstå att jag vet hur ni har det, men jag har haft bonusdöttrar i tonåren. Vi fick jobba stenhårt på att våga vara vuxna, hålla på våra principer och upprepa om och om igen varför vi gjorde som vi gjorde och fattade de beslut vi gjorde. Jag tror att man är ute på hal is om man signalerar att allt är förhandlingsbart och kompromissbart. Vissa saker får man som barn/tonåring bara foga sig i. Om allt är tillåtet, hur revolterar man då? Hur frigör man sig från sina föräldrar om gränserna är otydliga?

Onda cirklar är svåra att bryta och jag kan tänka mig att uppförsbacken för din dotter bara växer när det gäller skolan ju längre tiden går innan hon får ordning på livet. Har ni någon hjälp av skolan alls? Vi hade fantastisk hjälp av skolan när en av tjejerna spårade ur. Vi kunde tillsammans (föräldrar, klasslärare och tjejen själv) skapa ett schema där allt som inte var absolut nödvändigt prioriterades bort och istället fick hon prova praktisera i arbetslivet en-två dagar i veckan. Fick prova alla sina yrkesdrömmar i ett försök att motivera henne att satsa framåt. Det var vändningen för henne iaf!

Känns som jag svamlar här, men vad jag försöker förmedla (till både dig och dottern!) är att det finns hopp och att det finns fler än BUP att ta hjälp av när livet är tungt.

Jag kan tänka att flickan tidigare varit snäll och skötsam och att det kanske inte behövts så många regler - det har fungerat fint förut.

Nu har hon kommit in i tonårstrots, skoltrötthet samt nya kompisar samtidigt. Då kan det vara svårt för henne att förstå att dessa "nya" och "stränga" regler är konsekvensen av hennes eget uppförande.

Ja du de är inte enkelt.Jag har själv haft en tonårsdotter.Jag säger bara så här.Låt henne vara ifred.De tar ett tag innan hon kommit över den värsta tonårstidenSen blir hon en underbar dotter.Jag kan lova dettaDe blir bara en jobbig kamp mellan er hela tiden.Hon blir bara sur o förbannad på dig när du bara tjatar hela tiden.Till slut så blir allt kaos.Jag tror att hon känner sig som en bov i sitt eget hem.Prova att låte henne vara ett tag och hon får göra som hon vill.Till slut så blir allt bra.

Jag håller inte riktigt med... jag har en 14-årig dotter som det är lite stökigt omkring just nu... jag tycker inte att man bara ska låta henne få "vara ifred" och tillåte henne att bete sej hur som helst... då har man ju liksom tillåtit det otillåtna??

Vi är väldigt tydliga, och hon vet vad som gäller... men hon gör ändå inte som vi vill.... hon har börjat försumma skolan, och har väldigt mycket tid framför datorn, vilket inte är acceptabelt.

det har gått så långt, att vi emellanåt får lov att gömma musen, eller tangentbordet, för att hon ska förstå allvaret.
När läxorna är gjorda, och andra "måste"-sysslor fixade, får hon tillgång till datorn igen.

Det är INGEN lätt grej, det är såå jobbigt att måsta höra hur hemsk mamma man är, och hur mycket problem man har... men det är bara att bita ihop, och räkna till 10, och påpeka gång på gång, att man inte accepterar att bli kallad vad som helst, och att man kräver respekt...

Vi har sagt atthomn måste tänka på att hon blir bemött som hon bemöter...
Så börjar hon dagen med att sura och att vara rent allmänt bitchig, så blir hon benött på samma sätt, för man orkar ju inte vara glad när man får slängt i ansiktet hur jävla hemsk man är...

har en 18 årig son, där allt har varit toppen, han gillar heller inte detta, och väljer nån gång omsänder att äta frukost i sitt rum, för det är så jobbigt att börja dagen med att se sin syster som ett åskmoln....

man kan inte hela tiden skylla på puberteten, för även om hormonerna ställer till mycket, så måste man ändå lära sej att uppföra sej...

så TS... vi är flera som har det jobbigt med våra tonårsdöttrar.. men det är väl bara att kämpa vidare....

Mini Pantern hur fan kan du se på när din dotter skär sig och sitta här och beklaga dig över det?? Tjejen behöver hjälp. Att hon skär sig är ett tecken på att någonting är allvarligt fel inom henne, inte att hon är ett monster.

Att du som mamma resonerar på det viset kan vara förklaringen.

TACK för ditt påhopp. Ja jag ser det som ett påhopp. Hur fasiken vet du hur jag hjälpe rmin dotter????

Att beklaga sig gör jag inte. Jag skrev av mig här för att just ha kvar styrkan att hjälpa min dotter.

VI HAR HJÄLP TILL VÅR DOTTER.

Fy fasiken vad du gjorde mig lessen.

Jag beklagar.

Vill lägga till att Mini Pantern öppet sitter och skriver om sin dotters problematik samtidigt som hon visar bilder på dottern i sitt galleri. Tycker inte riktigt att det är snällt alls faktiskt.

inte för att vara näpsig men vad gör dig till en bättre människa som berättar för alla att hon har bilder på dottern hon skriver om i tråden?
jag kan hålla med om att det kanske inte är så smart av henne men vad är syftet med din upplysning?