Min 13-åring har gått över gränsen

ja, det är kloka ord... jag brukar säga till min tjej, att jag älskar dej, men jag älskar inte det du gör....eller säger... men tur att det finns dagar då dom är aldeles underbara.. min dotter hade en sån dag i går... satt med läxor när jag kom hem från jobbet, hade inte haft på datorn, hjälpte mej med middan osv....

jag tror nog det går in när man har haft ett stor-gräl, även om dom inte visar det med en gång

vill bara säga att jag inte har några bilder på min familj här, inte haft det tidigare heller!

Mieria: om jag hade haft det, eller dem som har det, så hade fler sett dem nu och gjort kopplingar än om du inte tagit upp det och slagit på stora trumman....

Fick just veta av skolan att dottern varit frånvarande från några lektioner denna vecka, varje gång man tror man börjar nå fram så kommer ett bakslag

Ts

Jag HADE precis samma problem som du, dottern bytte skola och därmed kompisar.
Från ha varit en snäll flcika om man ska uttrycka det så till ett monster man ite känner igen,

det viktigaste är inte att hon städar sitt rum eller så, det viktiagste är att DU finns där för henne, javisst hon hatar dig och allt, vilken trotsig tonåring gör inte det??

Jag visste inte vad jag skulel göra, jag satte upp regler, utegångsförbud mmm.

till slut så sket jag i alla regler om hur man ska uppfostra sitt barn och gjorde det jag själv kände för, nämligen att prata med henne.
Nu är vi nästan aldrig osams, hon kommer hem när hon ska, hör alltid av sig osv osv.
VIsserligen ska jag och min man (hennes bonuspappa bli särbo) men det gör vi oxå för hennes skull, för att hon ska må bra.

Jag vet hur det var att växa upp med 2 bonusföräldrar, visst sa både pappa o mamma att man var välkommen till dom och att man hade sitt eget rum mm, men det var inte samma sak.

Har skrivt i min blogg till min dotter om hur jag kände det och det har hjälpt mycket, och hon har läst den oxå

TS.
JAg VET hur det känns att bli kallad för störd, CP, kärring, jag hatar dig... Att få en dörr smälld framför ansiktet när man vill säga något, att behöva tjata, tjata, tjata om tider och regler åt någon som uppenbarligen inte bryr sig. Att få telefonsamtal från skolan om skolk och sena ankomster. Att ha en person i familjen som nästan alltid är arg, sur, muttrar och vill vara ifred. Ifred, framför datorn eller med sin mobil. Det påverkar alla. Alla blir sura och arga. Man orkar inte ta hur mycket som helst. Att titta in i ett rum som är så stökigt så det inte går att beskriva.
Men det ställs ändå massa krav på oss. Det ska finnas mat, bröd, pålägg hemma. Alltid. Varför finns det ingen Oboy??? Det skall fås pengar till alla nödvändiga saker. Helst barnbidraget, eller hur...? Mobilen skall laddas och ett nytt busskort skall hon ha. Hon vill göra det och det och då är hon from som ett lamm. Kliver upp i tid och gullar med fina rösten. För att hon vill något. Och hon får...
Man försöker stötta, lyssna, prata, finnas. Men det är alltid på hennes villkor. När hon har tid. Då SKA jag ha tid. Hör man inte vad hon säger första gången för att man pratar i telefon eller ser på tv, då är det kört. För sent. Dörren smälls igen.

Sedan ligger man där på kvällen och oroar sig. Ringer och kollar. Har en gnagande känsla i magen. Något är fel.
Vad gör min älskade lilla gullunge? Hon mår inte bra. Det vet jag. Vad kan man göra. Annat än att finnas där? Att närvara.

Några tips.
Vi har börjat med att jag går in till henne varje kväll innan läggdags och vi stänger dörren. Tar lite tid till att prata och lyssna på varandra.
Hon börjar berätta saker. mer och mer. Jag engagerar mig i hennes kompisar och frågar hur det går med "den och den", osv. Det känns faktiskt bra. Försöker att hinna med det varje kväll.

30 kr i dagslön. För varje dag utan skolk/sena ankomster. Det kan bli 150kr på fredagen... Fungerar också hyffsat. Skolket har absolut minskat. Men hon har bara fått full pott en gång (på 2 mån).

Försök göra något tillsammans. Ansträng dig för att hitta något som HON gillar. Jag följer med min dotter till stallet ibland. (astrist, men hon uppskattar det. Vi pratar mycket i bilen). Vi skall gå långpromenader ihop har hon bestämt. Men har inte kommit iväg än. Hon vill ju inte bli sedd med mig. Hemska tanke

Nu får vi bita ihop. Det kommer att gå över.

Kram!

Som jag skrev i tidigare inlägg så tror jag på regler. och att det är vikitgt att hålla dem också. annars få det konsekvenser. om man får vara med o bestämma dessa regler så är det lättare att hålla dem också. DET hjälpte med min bonusdotter. vi satt ner tillsammans, hon, jag o hennes pappa och så kom vi överens om mobil o datatider, utetider etc. hon fick säga vad hon tyckte var rimligt o motivera det. vi sa vad vi tyckte var rimligt o motiverade. sen jämkade vi om det inte gick att komma överens.

Vi satt och gick igenom kontinuerligt vad hon ville med tex skolan och livet i stort och så kollade vi av om hon lyckats hålla sig till sina påbörjade mål. i början gjorde vi detta oftare men sen kunde vi plana ut det. Hon sa att hon tyckte om när vi satt och pratade om bara henne o vad hon ville och hur hon mådde. det var skönt att höra för det var inga skällapåhenne-möten utan diskussion på lika villkor typ

Jag försökte också att ta mig mycket tid med henne, jag frågade om råd om sånt jag visste intresserade henne. då brukade hon mjukna o så kunde vi prata om annat också på kuppen. Inte alltid, men då var det bara att backa och försöka en annan gång.

mitt bästa betyg från henne var när hon kom med en bukett rosor till mig på Mors dag. Då kändes det som vi lyckats!

TS har din dotter och du någon egen tid? där bara hon och du umgås?
Jag själv var väldigt lik det du beskriver din dotter med men jag hade ett bra förhållande med min pappa så det är ju inte exakt lika men det jag saknade med min mamma var att vi hade inte någon egen tid
Det har jag inte fått förrän nu (vid 20 -22 år) när jag vet vad det är jag vill ha (vid 30år ) Men försök att avsätta tid för henne och få henne att göra detsamma så kanske ni kommer en bit på vägen..

Lycka till

Fiona!
Jag vet precis hur du känner dig. Jag har upplevt precis samma sak med min dotter. Vi har gått på BUP och hos Socialen (för hon var självdestruktiv så BUP anmälde det till socialen).
Det som jag lärt mig under denna "resan" är att ALLTID stå kvar och visa att man finns där för sitt barn oavsett vad som än händer.
Visa uppskattning, överdriv så fort hon gör nåt bra. Påtala när hon gör nåt fel, men älta det inte utan bara påtala det och lägg det bakom dig.
Jag vet att det är jättesvårt att bita ihop och försöka vara trevlig när man bara möts av otrevligheter, men jag lovar att du har igen det längre fram.

Men det jag lärde mig på BUP var hur otroligt viktigt det var att visa att man alltid står kvar, oavsett vad som händer.
En vacker dag kommer dendär goa tjejen tillbaka och allt som man lärt dom visar sig igen. Jag väntar fortfarande på den dagen, men jag känner att jag närmar mig....
Kram

Suri: känner igen mig i allt du skriver PRECIS så är det, varenda ord....
Tack också för dina tips de är bra!
min dotter är också mycket i stallet och jag följer henne ofta, DÄR pratar vi bäst just nu, där lossnar det lite och hon mjuknar.

MiaJennie: den dagen ser jag fram emot, just nu känns den långt borta men kanske den kommer också till oss...

Än har vi bara varit på BUP två gånger, vet inte vad jag tycker, så här långt kan jag inte säga om jag tycker det ger så mycket men det kankse tar tid, förstår inte riktigt hur de jobbar.

Delifi2: Förstod jag dig rätt att du och din man ska bli särbos pga av dotter ska må bättre, hemska tanke att de kan gå så långt men vad gör man inte.....min dotter har uttryckt en sådan önskan, känns orimligt att hon ska avgöra det, om du vill får du gärna berätta hur ni resonerat och vad som fått dig att fatta det beslutet.