pappor, när blev det verklighet för er?

jag kanske inte är den som är och känner på magen och så hela tiden men klart man gör de och känns ju så otroligt skönt när den lilla buffar till ens hand

men jag ska självklart ha mina 10dagar

aldrig varit så stolt någon gång som när vi var på Ultraljud då insåg jag verkligen att jag ska bli pappa för första gången

blev inte sämre när jag fick höra hjärtljuden med

jag hoppas för din skull att han ändrar sig inte ska du behöva ta hand om allt och han bara "jobbar"

kan väll tycka att min sambo kanske planerar lite för mycket i framtiden men i slut ändan så blir de bra för jag hade förmodligen inte tänkt på det

förstår inte va som är löjligt med att vara pappa ledigt

om det är något som är manligt så är det väll det att man kan ta hand om sitt barn och vara stolt över det

jajaj lite va jag tyckte

hoppas att allt ordnar sig

När jag jämför med hur jag själv känner och de reaktioner jag sett hos mina bekanta som blivit föräldrar så är din sambo så långt ifrån en typisk förstagångsförälder man kan komma. Jag är hur som helst väldigt exalterad, och vi har planerat och förberett för barnet en längre tid nu.

Jag tycker att hans reaktion låter fullständigt absurd, särskilt det där med pappaledigheten. Det låter mer som att han inte vill ha barn överhuvudtaget. Pappaledighet är inte löjligt, din sambo är löjlig. Det finns två anledningar till att vara pappaledig. Den främsta är givetvis att spendera tid med, ta hand om och lära känna sitt barn, den andra är att stötta och sin partner och dela både det tunga och lätta med varandra, vilket de tio första dagarna i allra högsta grad handlar om. Vill han inte ens göra det så tycker jag att det verkar som att du fått tag på en tämligen oduglig man.

Jag är i allra högsta grad delaktig. Nu är det ju rätt så tidigt (v 11), men jag är med så mycket jag kan på BM-besök och andra saker. Vi pratar om det i princip dagligen, och jag läser en hel del böcker om att bli förälder nu. Det känns väldigt verkligt, jag är lite förvånad över att så många säger att det inte känns verkligt förrän efter förlossningen; för mig är det väldigt påtagligt redan nu. Det är klart att det kommer att kännas mer "på riktigt" efter första ultra, men det kommer det ju säkert att göra för henne också.
Trollet, tråkigt att höra att din sambo beter sig sådär. Jag tycker att du ska prata med honom. Om man inte kan prata om sånt så blir problemen bara värre om man låter dem ligga och gro.
Om problemen fortsätter och det inte hjälper att prata kanske du skall prata med en rådgivare. Tänk på ert barn först och främst - vad är viktigast för att det ska må bra?

Har nu typ 6 veckor kvar till BF o tror de har blivit lite mer verkligt nu.
Vi har varit på första föräldrautbildningen och har två gånger kvar. Han var med till BM innan och fick lyssna på hjärtljuden.

Vi packade upp barnvagnen häromdan och så, så det går frammåt :P

Går han inte att peppa på något annat vis? Större bil? Tapetsera om? kolla på olika "tuffa" barnvagnar?

Försök att uppmuntra honom att se det roliga han kan få i att få ett barn.

Min Sambo har föjlt med på alla kollar och allting, föräldragruppen och profylaxer. Jag har föreslagit och kanske bett honom haka på, men har aldrig fått ett nej. Och pappaledigheten längtar han efter...

Tycker synd om dig och hoppas verkligen att du kan få din kille att haka på i ert superhärliga nya uppdrag!

Hörde att sambon pratade med sin mosters man, och då sa han att det va typ två veckor kvar. Så när som kunde ungen komma. det går framåt!!! ;)

Han bryr sej och det märker jag, men kanske inte på det sättet jag vill. Men det kanske bara är jag som är petig :P

Vill han inte vara hemma med dig de 10 första dagarna så kan någon annan få dom. Fast eftersom du har så kort tid kvar så kan det då bli svårt för någon att få ledigt. Tror man måste meddela typ 3 månader innan.

Jo delaktig känner jag mig allt redan från den dagen då jag kom hem från jobbet runt 05 och blev visad på den där stickan som visade positivt.

Är dock övertygad om att min älskade särbo/ flickvän och blivande mor till vårt barn har en annan uppfattning ibland, för det är ju lite så att det som är på min lott kanske inte märks så väl.

Jag är med på alla former av besök, detta oavsett hur det stämmer in med arbetstider och likande, jag arbetar aktivt för att bostadsfrågan ska lösa sig snabbt och att vi ska få det där lugnet vi så väl behöver inför resten av graviditeten.

Sedan är jag kanske inte så intresserad av vilken färg eller märke det är på exempelvis barnvagn och liknande, allt jag tycker är att den ska vara funktionell samt säker.