Alla frågar hela tiden hur jag planerar min förlossning eller hur jag vill ha det. Men jag har inte funderat så mycket. Tycker det är svårt när man itne har någon erfarenhet av det. Väntar första barnet. Är man korkad om man tänker att det löser sig när det är dags? Det känns som om det ändå inte kommer bli som man tänkt sig. Vill inte ha masas förväntnignar och viljor heller, kanske bara blir jobbigare om nåt nåt händer som gör att alal ens planer går i stöpet.
Det kan ju vara bra att veta vad som kan hända och lite om hur en "normal" förlossning går till. Sen är det ju omöjligt att veta om det kommer att bli just så och därmed också omöjligt att planera.
Jag planerade inte ett dugg innan förlossningen , tänkte precis som du att man har ju ingen aning om vad det är som ska hända, hur kan man då planera.
Det gick alldeles utmärkt för mig, barnmorskan hjälpte till hela tiden.
Snufsan: O det känns lugnande! Man har ju fött barn i tusentals år, känns ju som att man inte ska behöva fundera på det så mycket!
jag kände likadant som dig. man har ju inte en aning om vad man kan förvänta sig så varför hålla på och tänka på det. det löser ju sig när det är dax. hoppas att jag har samma inställning nästa gång för inget säger ju att det kommer att bli ens lite lika som med denna gången. det man kan kolla upp är ju de olika bedövnings alternativen. läsa igenom om vad som finns. visst upp lyser det om dem på förlossningen. men det kan vara bra att ha läst lite om dem förut. det tyckte jag var bra.
Jag körde också så första förlossningen - typ, det löser sig, det går inte att förbereda sig när man inte vet vad som ska hända.
Min rekommendation är ändå att man tränar lite avslappning och andning samt funderar på hur man tror att man kan hantera lång utdragen smärta. Det kan ju bli en lång väntan, bara så att man är beredd på det. Jag fick hålla på i 2,5 dygn - och det var jag inte beredd på!
Man bör ju också känna till vilka bedövningsmetoder som finns så att man kan be om något när man väl är där, om man vill. Då är det inte riktigt läge att överväga vad som finns och hur det påverkar dig/barnet/värkarbetet.
Det var bra tips, det ska jag göra! Hur är det med bedövning och tatuering i svanken? Min sitter väldigt lkångt ner...
nä, jag hade nog tänkt försöka slippa epidural känner jag nu när jag läst lite om det. Lustgas vet jag inte heller, handskas inte bra med yrsel o sånt. Tänte iaf at bad och masasge kan vara bra. Sen får man ju se när det väl är dags, man kanske bara skriker efter smärtlindring utan att bry sig om vad man får :)
Något som jag kan tipsa om som är väldigt smärtstillande är dels att träna på att andas in OCH ut, ut glömmer man väldigt lätt när man har ont. Försök också att slappna av i käken för då slappnar du av i bäckenet. Men att sitta på en pilatesboll och varm dusch tillsammans var en helt underbar kombination. Pilatesbollen är helt underbar, du slappnar av i bäckenet och slipper väldigt mycket av smärtan bara genom att sitta och rulla på den, den är mjuk och följsam och när det trycker neråt så är det inget som tar emot i jämförelse om du sitter på en hård duschstol. Jag använde lustgas i 10min av 37h förlossning i övrigt andning och pilatesbollen och duschen. Jaag hade föreställt mig en mycket värre smärta än vad som kom och min barnmorska var helt underbar och stöttande. Så det fixar sig.
Gummis: Det ska jag komma ihåg!
Grodan12: hihi:) misstänker att jag kommer vilja vara uppe o gå med en massa med. Och man vill ju verkligen inte ha nåt som påverkar barnet.
Min kompis hade förberett sig jättemycket, men det hela slutade i akut snitt och hon var jättebesviken.
Så man kan ju förbereda sig på att det inte alls blir i närheten av vad man tänkt sig.
Hon var deprimerad pga "förlorad" förlossning s a s.
Barnet och hon mådde bra - och det är ju det viktigaste, men hon var så inställd på att föda vaginalt. Hon kunder inte prata om annat i ca två mån efter att de kommit hem.
Ja det är precis det jag också är rädd för!
Jag kände samma som du. Läste visserligen lite böcker och info och sådär så att jag visste hur en förlossning gick till. Men jag hade inte bestämt mig för hur det skulle bli. Jag tänkte att personalen vet hur man ska göra och att de hjälper mig. Det gjorde det ju också och allt gick bra. Min tanke var att skippa eda och allt sånt där för jag hade ju läst endel negativt om det. Men efter många timmar med smärta när de frågade om jag ville ha eda så tvekade jag INTE. Så det är jättesvårt att veta innan man faktiskt är där och känner hur det känns. Man upplever det ju så olika.