Nattningsritualer

Vi gör allt mysigt nere i tv-soffan innan det borstas tänder osv. Sen är det godnatt till den förälder som ej följer med upp & stoppar om slår på en musik saga & sedan går ner.

Att protestera vid läggdax har gått i vågor (nu var det länge sedan) vi har alltid samma rutiner en av oss förbereder för natten den andre går upp.
Astrid har full koll på när klockan börjar dra sig mot 19 att hon ska sova, ibland hinner hon före oss och talar om att det är dax att borsta . Sen kan hon ändå springa upp för att vilja kissa eller annat men hon är inte ledsen.

Det lâter ju som om ni gör mycket 'rätt' men kanske ni kan testa en annan variant?

Exempel:

- istället för att lägga er ihop sâ lâter ni bara den som ska sova =barnet! lägga sig och ni sitter bredvid. Dels för att visa att det är HON(han) som ska sova, dels för att h*n ska slippa momentet dâ ni 'överger' barnet och sängen och lämnar barnet liggandes ensam kvar.

- istället för att "prata och sjunga lite" sâ kanske ni kan testa med att exempelvis läsa en bestämd 'godnatt"-saga och sjunga ett par bestämda 'godnatt'-sânger, sâ blir det lite rutin även pâ det och barnet vet att det är en början och ett slut pâ mys-stunden innan det är sovdagst.

Jag har ju själv bara en dotter pâ 7 mânader och har därför ingen erfarenhet av det du beskriver, men när jag som utomstâende läser ditt inlägg sâ lâter det spontant som om det är alltför mysigt för barnet med smâprat och sângstund ingosade mellan föräldrarna för att det inte ska kännas som ett otrevligt uppbrott när ni lämnar henne/honom.

Lycka till!

Ska prova samma sång samma saga, tror också det blir "för mysigt".

(Tillägger bara att vi INTE lämnar barnet utan vi ligger kvar tills hxn har somnat).

Tack för tips, nån fler?

Hej,

Jag tycker era nattningsrutiner låter alldeles utmärkta. Jag är inte säker på att ert barns gråt har med nattningsrutinerna att göra. Vårt barn var precis lika dan de första månaderna, vi fick till och med lägga armen om barnet för att hindra det att gå upp gång på gång. Skrik och hysterisk gråt till dess barnet slutligen somnade.

Jag har även hört flera andra adoptivföräldrar som varit med om samma sak med sina nykomna barn, om de inte är bebisar. Min tanke är att barnen kanske är osäkra på vad som ska hända när de somnar -är mamma och pappa kvar då? Är jag själv kvar där jag vaknar? etc. Så länge de är vakna har de ju "kontroll över situationen". Min följdtanke blir då att ju mer tryggt barnet blir med tiden, desto mindre blir oron inför insomnandet. För oss avklingade det långsamt. Nu efter 1½ år är det bara de normala protesterna om att det är "orättvist" att vi vuxna får vara uppe längre än barnet.

Det kan inte bli för mysigt för ett nykommet barn, med mamma och pappa nära! Låter fantastiskt att barnet får somna mellan er, som från och med nu skall stå för tryggheten i livet! Tro inte att det kan bli fel!

Däremot är "att somna" att tappa kontrollen och "att separera" från dagen - vilket kan vara skrämmande för alla barn och särskilt för adopterade, med de erfarenheter de kan ha av traumatiska, obegripliga händelser - som förstås också kan äga rum medan man sover....

Men för mycket närhet och trygghet kan man inte ge ett barn!

TS: Låter precis som min dotter, och hon är inte adopterad! Vi testar oss fram och det där går i perioder. Jag är dock övertygad om att det inte kan bli för "mysigt" eller "trevligt" vid läggning... Där har jag en annan åsikt helt enkelt. Det är bra att barnet ser stunden som en fantastisk stund, för hela relationen förälder och barn emellan tror jag. Den stunder grundar mycket tillit och trygghet hos ett barn!

Jag tror dock att det precis som med andra saker kan ha att göra med i vilket stadie barnet är. Att inte "vilja släppa dagen" är ju jätteklassiskt och vanligt hos många små barn. Det sker en liten separationsångest inför att det är slut på dagen helt enkelt. Jag försöker tänka på att prata positivt om nästa dag, redan runt 18.00-19.00 på kvällen. Den varianten, med positiv förstärkning tror jag mycket på. Det kan aldrig bli för trevligt vid nattning (obs! Här menar jag inte bus och skratt! Det ska så klart vara i ett tempo som banar väg för nedvarvning) men det går att övertyga barnet om att nästa dag blir precis lika trevlig!

Jag har ju som sagt inte ett adopterat barn att referera till.. men var tvungen att få skriva mina tankar ändå .

Vi tar på pyamas o borstar tänderna en stund innan hon skall gå och lägga sig, leker en liten stund. Och sen säger vi bara att " skall vi gå o släcka lamporna" och då släpper hon allt hon har i händerna och så går en av oss med henne o släcker o den andre går o värmer välling, sen går vi båda in pussar o säger Gonatt!
Lägger henne i sin säng med vällingen och så sitter en av oss hos henne tills hon somnat sjunger lite o klappar henne. Somnar oftast inom 15 minuter.

Välling tror jag är sövande, men det gillar inte den här...

Kan berätta att ikväll gick det jättebra. Hxn tog mig i fingret och ville till sängen, var jättetrött. Men väl där får hxn energi...Det tog tid att gå från sängläge till sömn men ingen frustationsgråt. Och helt klart frustationsgråten handlar om att inte vilja släppa dagen. Det är i mitt hjärta det gör så ont av att höra hur rädd och ledsen hxn då är, det kanske inte finns nåt lätt sätt att få hxn att gå från vaket tillstånd till att släppa och tycka det är OK att sova.

Mej, det kan väl inte bli för mysigt egentligen men det är en himla svår gräns. Om vi bekräftar alla infall i sängen blir hxn övertrött. Vi försöker hålla en lagom stimulansnivå.

Kommer att köra på en tydligare vana, typ samma sång, samma saga, gå runt och släcka så får vi se. Är övertygad om att det kommer att bli bättre ju tryggare hxn blir i sin vardag och miljö. På dagarna går det hur bra som helst och vi har mycket fysisk kontakt. Vi får påminna varann om hur kort tid som gått, själv tycker vi att hxn alltid varit hos oss

Tack alla för respons och kommer nån på nåt mer är det välkommet!

Jag har barn i olika åldrar med rutinerna håller jag stenhårt på spec på kvällarna. De "stora" barnen tar på¨pyjamas och äter(hemsk förälder som jag är) till bompa medans jag gör ordning den lilla som brukar bada när bompa är för hon är bara året. När klockan är 19 går vi upp m alla tre, läser en saga och pratar om dagen som gått och pratar om vad som händer dagen efter. Se är det puss och god natt. Jag går in med den lilla i hennes rum och lägger ner henne i sin säng och ger henne välling och stryker henne över pannan tills hon somnar med 6 nappar runt sig, en filt, juliadockan, en goshund och en stooor kanin som är syrrans runt sig :)
Jag gör inte så mkt ståhej just runt läggningen. Sjunga henne till sömns hade nog speedat upp henne då vi sjunger mkt på dagarna och dansar *S*
SÅ vi har det så tyst som möjligt och jag bara låter henne veta att jag är där hos henne tills hon somnar.

Vi har varit hemma nu strax över två månader med vår lite över 2,5 åriga prins. Vi hade jätte problem med insomnadet liknande era TS, han vägrade ge upp och somna in. Fick enorma "panikattacker" (kunde gallskrika1-2 timmar) även om vi båda låg brevid honom varje gång det var dags att sova. Vi har sen första natten tillsammans sjungit samma sång ibland från och till över en timme eller två. För någon vecka sen har det släppt, han vet att vi gör samma rutin varje kväll, med som de flesta beskriver tandborstning, pyjamasbyte etc. När jag börjar sjunga så lägger han sig ner i sängen och myser runt. Ibland kan han sätta sig upp och plötsligt börja busa eller göra kullerbytta men vi säger bara lugnt att man måste sova nu väntar en stund och börjar sjunga igen. Då gör han samma sak igen, lägger sig ner och lyssnar närmar sig oss lite mer och myser med en kudde eller täcke. Med lite tålamod och ibland som sagt tjugo sånger senare så snarkar han sött, men gråtattackerna har han slutat med och somnar lugn. Funkar ibland på dagarna oxå Vi misstänker att han var rädd att vi inte skulle vara kvar när han vaknade. Nu har han börjat dra sig mot oss i sömnen och sover ibland kind mot kind en hel natt med ngn av oss, eller letar med handen i sömnen efter oss och lägger sig tätt mot ngn av oss istället för som i början låg han mellan oss men en bit från båda oss. Verkar som hans undermedvetna förstått att han inte är ensam någon mer utan vi är där för honom.

Vår 2-åring skrek också en period. Eller vaggade sig själv på barnhemsvis, ledsamt att se. Den stora flickan på sex år, skrek inte men vägrade att sova och låg vaken stora delar av natten den första tiden. Där låg hon och viskade för sig själv på polska, som för att trösta sig. Så sömnproblem är jättevanliga.

Tyvärr finns det nog inga andra sätt än det du redan själv har sagt och att försöka stå ut. Det blir bättre. Och ni gör inget fel.

Vi bäddar bara ned oss i sängen framför TVn hela familjen, gosar och tittar på något "snällt och tråkigt" vuxenprogram på låg volym. Vi tänker att det är lugnande och sövande med oss avslappnade direkt nära, det sövande bakgrundsljudet från TVn och att ingen är på språng upp. Ofta ligger vi kvar och kollar på TV resten av kvällen med, annars går vi upp när barnen sover djupt. Den första tiden hemma har vi dock haft dem sovandes direkt bredvid oss precis hela kvällen. Så att vi direkt sett eller känt om de börjat vakna eller drömt något läskigt och kunnat lugna dem innan de vaknat. Vi har börjat lämna dem först när de varit helt trygga, och tänker att det kanske också hjälpt dem när de ska somna. Att de vet att vi alltid-alltid är precis där, hela tiden. Numera är vi ju inte det men nu är de ju så trygga och stora att de bara kommer upp och letar efter oss om de vaknar och inte somnar om själva.

Vi har varit tillsamman med vår dotter i drygt en månad nu och hemma i Sverige i snart en vecka. I början hade vi det jättejobbigt med läggningen men nu är det precis som du beskriver. Allt går bra när vi borstar tänderna, tar på pyjamas, läser bok men så fort sagan är slut och hon förstår att vi ska sova så skriker hon helt hysteriskt och blir galen. Hon kanske också skriker i en kvart och försöker hela tiden resa sig upp och krypa ur sängen men jag lägger hela tiden tillbaka henne och bara klappar henne och pratar lugnt, och tillslut somnar hon. Jag tror att det kommer att bli bättre ju mer trygg hon kommer att känna sig, att hon kan bli trygg med att vi finns kvar när hon vaknar osv.