Du är 35+ och singel samt barnlös-vad gör du?

Jag har nästan varit i sitsen själv. (Singel och barnlös vid 34). Och i det läget hade jag nog valt nr 1. Däremot vet jag inte om jag resonerat likadant om jag fortsatt vara singel och barnlös vid 38-39-40. Då kan hända att jag faktiskt valt något av de andra alternativen.

/numera sambo, mamma och fyller snart 40 (mycket hinner ändras på några få år)

Adopterat om jag kunnat/fått. I andra hand försökt hitta en man som vill dela föräldraskapet med mig även om vi inte lever ihop som ett kärlekspar.

Jag hade valt 3 eller 4. Kanske dejtat en del också, men har man redan dejtat massor utan att hitta nån, är det kanske dags att lägga ner...

Jag hade INTE gett upp redan vid 35. Men kanske vid 40.

"I andra hand försökt hitta en man som vill dela föräldraskapet med mig även om vi inte lever ihop som ett kärlekspar."

Det är ju faktiskt också ett alternativ.

Hade valt alternativ 3 eller 4

alt 2 eller 3... adoptionsprocessen är sååå jäkla lång och osäker.. o sen när det kanske visar sig att man inte får adoptera så är det för sent för de gamla äggen ;)

Alt 3 eller 4, om jag tycker/tror att jag mäktar med att bli ensamstående förälder.

Ingenting er viktigere for meg en å ha en far med i bilde for barnet skyld mest av alt..
Så da er det bare å håpe og be om at Mr.Right dukker opp.

Dessuten så anser jeg inte barn er en rettighet som vi kvinner har krva på for en vær pris.

Nu vet jag inte hur det är att längta efter barn, eller ha en barnlängtan alltid. Däremot var jag singel vid 35 och barnlös, dock såg jag det som bekymmerslös faktiskt, självisk som jag är. Men hade jag varit i den sitsen att jag verkligen velat ha barn hade jag nog i första hand försökt adoptera (men knappast blivit godkänd), i andra hand försökt hitta någon barnlös man som tyckte det var dags att skaffa barn, men inte kärnfamilj. Finns en del såna också, och förslag har framförts, men då var jag som sagt inte speciellt intresserad av att skaffa barn alls.

Sen, IRL, slumpade det sig så att Mr Right kom instolpande när jag var 36 och med honom en villighet att skaffa barn som jag inte trott att jag skulle drabbas av.

Adopterar eller vänjer mig vid tanken att ev inte få några barn.

3.

3

Självklart 3an för att det är enklast.
4an om det hade varit lätt att adoptera som ensamstående.

nummer 3

Alternativ 3.

Har aldrig haft problem med att få män och är övertygad om att man kan träffa någon som funkar hur bra som helst som pappa. Men jag skulle inte chansa på att träffa honom innan tiden rann ut.

Jag hade gjort som någon här ovan skrev. Valt att skaffa barn med någon som också själv velat ha ett barn väldigt mycket. En mycket bra man och pappa alltså! Även om det inte hade varit ett kärleksförhållande. Men det hade fått vara någon jag respekterar mycket. Då hade barnet fått en far, farmor, kusiner mm. och inte stått ensam i världen med sin mamma och hennes släkt.