Pojkar får inte leka med dockor?

Han är rädd för att hans söner ska bli fjolliga.
Han tycker alltså att den största fasan är att en ev son inte blir en riktig karl. Så skulle jag tolka det, inte hur han ser på kvinnor.

Så är det för övrigt en idiotisk åsikt, eftersom docklek är jättebra för båda könen. Man får öva på att ta hand om någon, och man kan också passa på att leva ut sin egen ilska mot sina föräldrar och prova på att vara elak och straffande förälder omväxlande med god och omhändertagande (som barn ju upplever sina föräldrar) vilket gör att man får en chans att bearbeta sin tillvaro. Man får också en chans att förbereda sig för att få syskon. Män ska ju också bli fäder, och förhoppningsvis ta hand om och sköta sina barn innan ungarna har nått skolåldern.

Om pojkar är intresserade av att leka med dockor så ska de självklart göra det, precis som flickor. Om de inte är intresserade så ska de självklart slippa, precis som flickor. Men jag tycker att man aktivt ska erbjuda både pojkar och flickor dockor och docklek eftersom det tränar egenskaper som är nyttiga att ha när man är vuxen.

Jag avskyr när folk säger att det är naturligt för flickor att leka med dockor eller att det är naturligt för pojkar att skräna och slåss, för då dömer man ut både mig och min son som Onaturliga. Jag gillade nämligen inte dockor och han gillar inte när det blir för stökigt, då går han undan.Inte leker han med bilar heller (eller dockor).

Dr Kejs: en kommentar (jag har inte orkat läsa hela konversationen, jag är godisbombad och den likaså godisbombade fyraåringen sover i soffan): jag anser att vi ALLA - även du - använder våra barn för att visa upp våra värderingar, vi indoktrinerar dem med de värderingar vi anser är bäst och vi experimenterar på dem med våra uppfostringsmetoder. Så länge som man är uppmärksam på sitt barns önskningar och reaktioner och inte tar till våld och onödigt tvång i sin uppfostran kan man göra vad fan man vill anser jag, de flesta är kloka och de flesta barn blir trygga och normala oavsett. (diskussionen om vad som är normalt kan vi väl ha en annan gång - jag är för trött...)

Men personligen skulle jag (och har) uppmuntrat min son aktivt till vissa lekar, inkl docklek. Jag ansåg att han behövde öva rollekar och empatilekar en period eftersom han bet och slog andra barn och därför halade jag fram dockor, så lekte vi med dem. Vi lekte doktor också, och läste vissa böcker på mitt initiativ osv. Självklart. Det ansåg jag vara min förbannade plikt som förälder.
Likaså ignorerar jag i görligaste mån pangpangduärdödlekar, för de tycker jag inte att jag behöver uppmuntra, jag gillar inte att han leker krig. Att jaga monster eller att själv vara drakar som fångar de onda fienderna och sätter dem i fängelse är jag gärna med på, men tanken på min son som soldat gör mig illamående (det finns så många barnsoldater redan) och då låtsas jag inte uppmuntra det oavsett hur kul han själv tycker att det är.
På samma sätt leker jag det han gillar och om jag tycker att han fullständigt hakar upp sig på något så att leken blir alltför begränsad så föreslår jag något annat en period, för att ta ett konkret exempel så leker jag gärna med lego med honom, men när han är i fanatiska perioder och inte spontant gör något annat så initierar jag andra lekar. Men jag hindrar honom inte från att leka lego.

Summa summarum: Jag tycker vissa lekar övar beteenden som är mer önskvärda och vissa övar beteenden som är mindre önskvärda. Naturligtvis uppmuntrar jag de förra. Jag är ju inte dum

Och han leker mest med andra barn, jag är hans mamma, inte hans lektant. Jag är inge bra på lekar.