Pojkar får inte leka med dockor?

Tycker du att man ska uppmuntra flickor att leka med dockor? Tycker du att man ska uppmuntra pojkar att leka med bilar?

Så, du tycker att det är bra att jag som förälder tydligt visar att jag föredrar att min dotter leker med bilar och att min son leker med dockor?

Vad anser du om din son föredrar att leka med bilar och blir ledsen när du inte visar någon uppskattning alls för det han gillar?

Vad anser du om din dotter föredrar att leka med dockor och blir ledsen när du inte visar någon uppskattning alls för det hon gillar?

Jag frågar igen:

Vad anser du om din son föredrar att leka med bilar och blir ledsen när du inte visar någon uppskattning alls för det han gillar?

Vad anser du om din dotter föredrar att leka med dockor och blir ledsen när du inte visar någon uppskattning alls för det hon gillar?

Skit i vad "samhället" gör, jag frågar individen.

Ok, du förstår med andra ord att det är skillnad mellan att erbjuda ditt barn en viss leksak och att uppmuntra honom/henne.

Det råder ingen som helst tvekan om att det är bra att erbjuda barnen alla möjliga leksaker; det är stor skillnad mellan att erbjuda och att medvetet påverka.

Erbjuda - ja tack; påverka - nej tack; påverka i ideologiskt syfte - jag är ingen hjärndöd idiot, så aldrig.

Läs på om barnpsykologi så är du snäll. Ta reda på vad barnet upplever om det får konflikter i form av att vilja vara lika sina kompisar och vilja vara sina föräldrar till lags. Ta reda på vad du gör med barnet om du tydligt visar att du inte vill att det ska leka med vissa leksaker och samtidigt uppmuntrar andra.

Den dagen ni genusmuppar förstår att ni skadar barnen i er ideologiska strävan efter något utopiskt kollektivistiskt feministsamhälle så kommer ni förhoppningsvis att sluta med det. Låt barn vara barn, blanda inte in dem som slagträ i er ideologiska kamp.

Vilken könsmaktordning?

Vad är din primära uppgift som förälder? Det torde vara att ge ditt barn en trygg uppväxt och en bra grund att stå på, eller hur? Vad händer med barnet om du ger det förutsättningar som inte är giltiga i det samhälle vi lever i? Du är länken mellan barnet och omvärlden; när barnet ser att denna länk har beskrivit världen felaktigt så påverkar det barnet mycket negativt. Barnet har fullt och okritiskt förtroende för dig; om du genom att du använder ditt barn för din egen ideologiska kamp för in barnet på ett spår som gör att det inte alls känner sig hemma i sin omvärld så brister detta grundläggande förtroende, vilket är en oerhört stark och negativ upplevelse för barn.

Om min son först leker med bilar och har kul och jag ignorerar det för att sedan ge honom en docka och uppmuntra honom med docklek så visar jag att hans egna val inte är giltiga; att det som han själv tycker är kul inte har något värde. Jag hämmar hans utveckling vilket i slutändan leder till otrygghet och osäkerhet.

Min son och min dotter får leka med allt (alla leksaker är gemensamma); jag uppmuntrar inget specifikt av det de själva leker med. En gradvis introduktion av kreativa lekar har vi haft och kommer att fortsätta med; att låta barnen själva utforska samtidigt som de ser mig också göra samma saker. Bygga torn med lego, göra figurer med modellera, mm. Inget tvång eller tryck på dem, jag visar exempel på vad man kan göra och låter dem testa själva. Vill de ha hjälp får de hjälp.

Jag kommer inte att experimentera med mina barn, de ska få en bra grund att stå på. Det jag kan göra är att i praktiken visa dem att det går alldeles utmärkt att gå utanför ramarna och fortfarande vara trygg i sig själv. Detta kan jag göra eftersom jag är hemma på halvtid och har barnen hemma.Du bidrar endast med minskad trygghet genom att du använder dina barn. Vill du bidra med att de inte ska vara begränsade så ska du föregå med gott exempel. Det är det absolut bästa sättet du kan göra det på. Vill du att din son ska kunna klä sig i rosa klänning? Se till att pappan föregår med gott exempel, annars är det tomma ord. Vill du att din dotter ska intressera sig för bilar? Ta med henne ut i garaget och fixa med bilen.

Jag har inte varit begränsad i min könsroll; har inte haft några problem att gå utanför ramarna. Visst kan nån höja ett ögonbryn när jag går i sarong, men det är bara kul. Visst kan folk fråga sig varför jag är hemmapappa på halvtid och varför mina barn inte är på (det obligatoriska) dagis men det är mitt eget val. Jag har fått en trygg och bra uppfostran, vilket har gett mig möjligheten att även vara trygg i min egen könsroll och i mitt utforskande.

Jag tycker att ni genusmuppar skadar era barn när ni använder dem som slagträn; för gärna en ideologisk kamp men låt barnen vara! Ni är inte ett dugg bättre än de som använder barn som slavarbetskraft.

Vilken könsmaktordning? Förklara eftersom jag inte förstår.

Det ni inte förstår är att ni ska föregå som rollmodeller för era barn, era barn ska inte gå i fronten för en förändring ni vill genomföra eftersom ni då experimenterar med era barn på ideologiska grunder.

Min filosofi avseende barn är att dessa inte ska användas som slagträ för ens egna politiska/ideologiska åsikt.

trettioplus

"Alla stigar är inte lika breda, och har man exempelvis som kille ett intresse för att sy, så kan det behövas uppbackning ifrån något håll, då resten av samhället med stor sannolikhet kommer att vara dåligt på det."

Fine, då får du slita fram symaskinen och hjälpa till. Behöver jag tillägga att jag gick syslöjd, utan att någon backade upp mig eller behövde backa upp mig?

"Väljer han istället något som har med fordon att göra, är det minst lika bra, men då behöver jag som vuxen inte ge samma stöd, eftersom det stödet redan finns i samhället."

Ser du verkligen inte skillnaden? Uppriktigt?

I det ena fallet så ger du honom stöd, i det andra fallet gör du inte det. Vad talar du om för honom med ditt agerande? Glöm inte bort att du är den viktigaste personen i världen för honom.

"Det finns ingenting i det jag säger som på något sätt skulle undergräva killens lek med bilar."

Det är precis det du gör eftersom du tydligt visar att du uppskattar vissa lekar; om han då tycker om att leka med bilar kanske han undrar vad det är för fel på honom eftersom du i hans ögon är ofelbar.

"Det är självklart en lika god sysselsättning som något annat, MEN det ÄR också viktigt att man som förälder eller annan vuxen kan vara ett exempel på att valen är flera än de som synes så självklara. Det finns gott om exempel på personer som känner att de vågat "gå sin egen väg" för att de haft någon i sin närhet som just vågat vara lite udda. Den personen behöver inte nödvändigtvis göra precis det som barnet/ungdomen/(eller till och med den vuxne individen) vill prova, utan blott det faktum att en person vågar stå för att sticka ut lite, kan vara en sporre och en trygghet nog."

Vilket är vad jag försöker säga till dig! Föregå med gott exempel istället för att styra in på något specifikt håll eller använda barnet som slagträ.

"I skolor och förskolor med speciell pedagogik (exempelvis montessori) uppmuntrar man barnen aktivt till att leka med/jobba med olika aktiviteter (som inte är könsbestämda). Det gör att barnen ofta utvecklar färdigheter som de inte annars skulle haft. Det är inte skadligt på något sätt och det är inte frågan om "experiment"."

Funkar utmärkt eftersom man inte gör någon skillnad utan utgår från individen. Jag har inget emot montessori.

"Det finns flera män i min omgivning som klär sig i kläder som i allmänhet betraktas som kvinnokläder och många kvinnor som gör motsatsen. Just det kommer mina eventuella barn sannolikt inte att se som något märkvärdigt."

Klänning? Rosa klänning? Blommig klänning? Kvinnorna går i manskostym med skjorta och slips? Smoking?

"Däremot har jag ganska stor insikt om hur jag själv och min omgivning är begränsade i våra könsroller. Kan man inte se hur man själv är offer för detta förstår jag att det är svårt att se problemet."

Du kan välja att vara ett offer, jag är inget offer eller begränsad eftersom jag inte haft några problem att kliva utanför ramarna. Det du har insikt i är med stor sannolikhet diverse feministiska teorier; inte samma sak som att ha insikt i något verkligt.

Nej, jag vet inte vilken könsmaktordning du menar eftersom INGEN av er feminister på fl har velat presentera ett väl underbyggt underlag för denna. Anser du att jag bara ska tro på att din könsmaktordning finns för att du säger att den finns?Nej, självklart är att vara rollmodell inte att experimentera med sitt barn. Var fick du det ifrån att det handlar om att experimentera med sina barn?

Självklart behöver vi rollmodeller som barn. De utan tvekan viktigaste rollmodellerna är mamma och pappa.Tala om för mig vilka begränsningar min könsroll har satt för mig eftersom mina exempel tydligen inte duger. Eller vill du ha fler exempel?

Förklara för mig varför du skulle behöva speciell uppbackning i ditt val av slöjd. Fick alla speciell uppbackning i valet av slöjd? Varför skulle just du ha speciell behanding?

Du säger att du blev ett slagträ i kampen för könsseparering? Gick du i genuspedagogisk skola? Du har du inte svarat på min fråga.

I det ena fallet så ger du honom stöd, i det andra fallet gör du inte det. Vad talar du om för honom med ditt agerande? Glöm inte bort att du är den viktigaste personen i världen för honom.

Sedan undrar jag vad som händer när du lär ditt barn att agera på ett sätt som bryter mot normerna samtidigt som du inte ger stöd inom alla olika områden? Vad händer när han/hon stöter på motgångar? Barn är inte mentalt rustade för att ta dessa motgångar, därför tycker jag att ni gör fel som pressar in dem i ett annat mönster, vilket är vad ni gör. Ni använder barnen som slagträ i er ideologiska kamp utan en tanke på eventuella konsekvenser för barnens välbefinnande.Ursäkta, men bullshit. Visst har jag både sett och upplevt diskriminering, inte fan är jag ett offer för det.

När det sen gäller att kliva utanför normerna (en av alla som finns) så handlar det verkligen inte om att vara ett offer; det handlar om att vara trygg i sig själv och kunna gå utanför ramarna.

En offerkofta är inte snygg.

Jag tycker genuint illa om all diskriminering, därför agerar jag mot sådant. Därför agerar jag mot den könsdiskriminerade ideologi som den svenska feminismen har blivit. Tänk om du kunde gå utanför den normen du befinner dig i: granska feminismen kritiskt och se om den verkligen innehåller så mycket bra. Granska offerkoftan; vad leder den till?

Förklara begreppet offer, misstänker att vi har helt olika värden i just begreppet offer eftersom du anser att jag är ett offer för "normsystemet". Sen undrar jag vad du menar med normsystemet; vilken av de olika normer som finns menar du gör mig till ett offer? Om du ska prata normsystem så måste du också vara medveten om att det finns ett otal olika normsystem, inte ett enskilt.

Självklart är jag påverkad av det samhälle jag lever i, ingen tvekan om det. Du är också påverkad och agerar enligt en given norm som uppenbarligen finns i dina kretsar. Ser du inte att du själv befinner dig i en mycket snäv norm baserat på din feministiska grundsyn? En kollektivistisk och totalitär norm som inte tillåter människor att agera fritt. Det enda rätta är det som det feministiska prästerskapet säger är rätt.Jag pratar inte om förebilder. Jag pratar om grundläggande utveckling hos barn där de har sin absolut starkaste koppling till sina föräldrar. Det är du som för in barnet i tillvaron. Det är stor skillnad mellan en förebild och en rollmodell; den förstnämnda kan vara precis det du säger, en förälder, en nära släkting eller någon annan.

Jag ställer frågan igen:

I det ena fallet så ger du honom stöd, i det andra fallet gör du inte det. Vad talar du om för honom med ditt agerande? Glöm inte bort att du är den viktigaste personen i världen för honom.Så alla i klassen tog upp plats utom du på slöjdlektionerna? Fet chans, det var med stor sannolikhet ett fåtal som utmärkte sig. Fick de andra eleverna om inte ingick i denna grupp och som inte tog plats extra stöd? Inte? varför skulle du då fått det? Varför skulle du särbehandlas? Tar du inte på dig en offerkofta här?

Du missar på en oerhört viktig punkt när det gäller stöd; det är du som är viktigast när det gäller att ge stöd och uppbackning för ditt eget barn, inte Nisse på Manpower. Det är du som visar barnet vad som är ok och inte ok, inte Nisse på Manpower.

trettioplus

Helt ärligt, kika på dina inlägg igen och se vad du själv skriver. Du har flera gånger skrivit att du för vissa saker inte ger stöd eftersom "samhället" gör det och för andra ger du stöd för att "samhället" inte gör det.

Jag frågar dig igen.

I det ena fallet så ger du honom stöd, i det andra fallet gör du inte det. Vad talar du om för honom med ditt agerande? Glöm inte bort att du är den viktigaste personen i världen för honom.

Återigen, det finns inte ETT normsystem för pojkar och ETT för flickor. Det finns ett otal diverse normer inom olika delar av samhället; en pojke i Rinkeby och en i Danderyd har med stor sannolikhet inte samma normer i sin omgivning, samma med en pojke från Hjoggböle och en från Rosengård. De har inte samma normer hemma som i skolan eller bland sina kompisar, detta skiftar också väldigt mycket.

Snacket om specifika normsystem för pojkar och flickor kommer från feministisk teoribildning, en teoribildning som ytterst sällan tar hänsyn till verklighet och vetenskaplighet. Något som ofta tas upp är hur män på 1700-talet visade sin manlighet genom att gråta offentligt och klä sig som påfåglar; det som ignoreras är att detta gällde ett litet antal av alla män, dvs de som inom högadeln svassade efter hovets påfund under GIII. Hur kan man dra långtgående slutsatser baserat på ett mycket begränsat underlag? Samma sak gäller i stort sett allt när det gäller feministisk teoribildning, även när ni pratar om normsystem för pojkar och flickor.

Det är rätt uppenbart att du blivit matad av dessa teoribildningar med tanke på det du skriver. Ni skulle göra er själva en tjänst genom att vara mer kritiska mot den egna teoribildningen.