DrKejs>
Ja, min uppgift som förälder eller annan vuxen är bland annat att få barn i min närhet att känna sig trygga. För att de ska känna det är det viktigt att de har en bra grund att stå på. Det viktigaste där är att de vet att de duger som de är, oavsett vad de utför och vad de väljer för intressen och vägar i livet.
Det är också min uppgift att ge dem möjlighet att se dessa vägar och om det behövs hjälpa dem in på dem. Alla stigar är inte lika breda, och har man exempelvis som kille ett intresse för att sy, så kan det behövas uppbackning ifrån något håll, då resten av samhället med stor sannolikhet kommer att vara dåligt på det.
Väljer han istället något som har med fordon att göra, är det minst lika bra, men då behöver jag som vuxen inte ge samma stöd, eftersom det stödet redan finns i samhället.
Det finns ingenting i det jag säger som på något sätt skulle undergräva killens lek med bilar. Det är självklart en lika god sysselsättning som något annat, MEN det ÄR också viktigt att man som förälder eller annan vuxen kan vara ett exempel på att valen är flera än de som synes så självklara. Det finns gott om exempel på personer som känner att de vågat "gå sin egen väg" för att de haft någon i sin närhet som just vågat vara lite udda. Den personen behöver inte nödvändigtvis göra precis det som barnet/ungdomen/(eller till och med den vuxne individen) vill prova, utan blott det faktum att en person vågar stå för att sticka ut lite, kan vara en sporre och en trygghet nog.
I skolor och förskolor med speciell pedagogik (exempelvis montessori) uppmuntrar man barnen aktivt till att leka med/jobba med olika aktiviteter (som inte är könsbestämda). Det gör att barnen ofta utvecklar färdigheter som de inte annars skulle haft. Det är inte skadligt på något sätt och det är inte frågan om "experiment".
Det finns flera män i min omgivning som klär sig i kläder som i allmänhet betraktas som kvinnokläder och många kvinnor som gör motsatsen. Just det kommer mina eventuella barn sannolikt inte att se som något märkvärdigt.
Däremot har jag ganska stor insikt om hur jag själv och min omgivning är begränsade i våra könsroller. Kan man inte se hur man själv är offer för detta förstår jag att det är svårt att se problemet.
DrKejs>
Du kan kalla det vad du vill. Jag väljer att kalla det att vi är offer för normsystemet, eftersom jag inte ser det som skamligt att vara ett offer. Inte heller gör det en handlingsförlamad.
Tvärtom ser jag en styrka i att våga erkänna att man faktiskt inte är herre över allting här på jorden, utan att man påverkas vare sig man är medveten om det eller inte.
Det gör också att jag kan agera på ett sådant sätt att jag påverkar andra på ett medvetet sätt, istället för att handla utifrån det förblindande normsystemet.
De första förebilderna i ett barns liv är oftast de människor som lever närmast dem. Om det är en mamma, en pappa, två mammor, tre pappor, en mamma och en mormor eller andra spelar mindre roll. Däremot håller jag med dig om att man som sådan närstående inte kan förringa sin uppgift.
Om jag kände dig skulle jag tveklöst kunna peka ut flera saker som du utifrån din könsroll kan, gör, inte intresserat dig för och så vidare, men eftersom jag inte känner dig, så tänker jag inte ens ge mig på ett försök.
Jag tror själv att du skulle hitta många sådana exempel själv om du faktiskt vågade se hur pass mycket könsnormerade vi är.
Jag hade aktivt valt slöjdämnet, eftersom det intresserade mig mest och mellanstadietiden hade givit mersmak, då läraren var intresserad och kunnig. Tyvärr hamnade jag i högstadiet i ett gäng av det så kallat "motsatta" könet enbart, vilka tog större plats i den miljön där de kände sig trygga, varpå jag hamnade i skymundan. Jag fick dåligt med uppbackning och hade behövt extra stöd i min roll som udda fågel i sammanhanget. Resultatet blev att jag terminen efteråt bytte bort mitt favoritämne.
Det är lätt att säga att jag _borde_ varit stark här, men det var jag inte. Med rätt stöd hade jag blivit det.
Här ser du också svaret på den fråga som du inte ser att jag redan svarat på:
det jag talar om för killen är att det är okej att välja även sådant som av resten av samhället inte backas upp i samma omfattning. De intressen som redan stödjs av samhället behöver ingen extra uppbackning.
DrKejs> Med offer och normsystem menar jag i det här fallet att vi har en omgivning och uppväxtförhållanden som gör att vi får vissa möjligheter serverade och andra begränsade, enbart beroende på det kön vi har. Det här är massivt och något som är väldigt svårt att styra över ens när man är väldigt medveten om vilka dessa begränsningar är.
De här sakerna gör också att vi ofta fungerar på sätt som förväntas av oss, inte sällan utan att ens reflektera över detta och emellanåt utan att egentligen kanske vilja.
Självklart är jag medveten om att det finns hur många normsystem som helst. Vissa normer är bra, andra är sämre.
Viktigt tycker jag är att man SER de här systemen och inte bara betraktar världen utifrån dem som att det är så den ser ut (eller ska se ut).
Du betraktar uppenbarligen mig utifrån att jag skulle ha en speciell världsbilt, trots att du faktiskt inte har en aning om den saken. Det är att betrakta som fördomsfullt och det hindrar dig troligen från att ta in poänger jag kan tänkas ha i den här diskussionen.
Du bör inse fakta att du i princip inte vet någonting om mig, utan baserar det på dina föreställningar. Föreställningar som antagligen ligger väldigt långt ifrån verkligheten.
Förebild och rollmodell är synonymer. Det senare är en försvenskning av 'role model'.
En familj kan se ut hur som helst. Det är inte de biologiska banden som uppfostrar barnen, utan dem som står närmast. I mitt fall: min mamma, i kusinens fall: hans mormor, osv.
Du har verkligen snöat in på att jag inte ger pojken i ditt exempel stöd, trots att jag i klartext skrivit att jag naturligtvis skulle göra det. Det synes mig mycket märkligt varför du envisas med att hävda motsatsen. Du slåss här emot något, trots att det inte finns något att kämpa emot.
Individer - oavsett kön - som inte själva kan lyftas fram i en situation behöver extra stöd. Det är skolans uppgift att klara detta.
Det är tveklöst så att jag utifrån mitt kön inte förväntades ha intresse och klara det som den här slöjdkursen inbegrep. Men du var inte där, så det kan du förneka om du vill.
DrKejs> Jag citerar mig själv:
"Väljer han istället något som har med fordon att göra, är det minst lika bra, men då behöver jag som vuxen inte ge samma stöd, eftersom det stödet redan finns i samhället.
Det finns ingenting i det jag säger som på något sätt skulle undergräva killens lek med bilar. "
Du väljer att tolka det som att stödet helt skulle utebli, vilket naturligtvis är helt felaktigt.
TygTiger har skrivit ett aldeles utmärkt inlägg, som jag stödjer i sin helhet.
Normsystem har vi många, och du har rätt i att det inte finns enhetliga sådana för flickor respektive pojkar, men det finns vissa föreställningar som går igenom i så många instanser av samhället att de blir eftersträvansvärda utan att vara genomtänkta.
Det finns stora skillnader mellan de exempel du drog, men det finns också likheter. Precis som en förälder i Rosengård kan vilja påverka sitt barn att kunna stå emot normen som råder just där, är det naturligt att jag vill att barn i min närhet ska kunna stå emot de dogmer som råder där jag bor, eller exempelvis de normer som serveras genom reklam.
Om du är intresserad, så betraktar jag mig som queerfeminist. Är det begreppet bekant så vet du också att det är ett synsätt som kritiserar normer så till den milda grad att det till och med kritiserar sig självt.
Jag känner inte alls igen mig i de egenskaper och tankar du tillskriver mig, varför dina funderingar kring det synes löjeväckande från mitt håll.