• Anonym (jag)

    Polyamorös?

    Hittade inte något bra ställe att lägga denna tråden, men testar här med risk för att moraltanterna kommer flygandes. Men jag vill påpeka att detta inte handlar om ämnet otrohet.

    Ni som är polyamorösa hur kom ni fram till att ni är det?

    Jag håller på att bli tokig på mig själva och skulle behöva veta hur ni upplever er situationer. Själv är jag gift och har barn med en man som jag verkligen älskar, men samtidigt är jag förälskad i andra män. Detta är något som har funnits i samtliga förhållande som jag har haft. Har aldrig varit otrogen och strävar inte efter det heller. Har hela tiden funderat på vad som är fel.

    Men hur förklarar man det för den man älskar utan att det blir helt fel, vill inte svika honom samtidigt som det känns som jag lever i en bubbla.

    Någon som anser sig polyamorös som vill dela med sig av sina erfarenheter och hur era liv ser ut.

  • Svar på tråden Polyamorös?
  • rlevitte

    Jag är polyamorös, som jag ser det idag så har jag varit det längre än jag vetat om...

    Jag har länge haft rätt lätt att bli kär, ibland i fler samtidigt... jag återsåg nyligen bilder från när jag gick på gymnasiet, och det var uppenbart att jag dejtade två samtidigt. Då var jag dock inte medveten om det på samma vis som jag är idag.
    Jag har varit med om fler tillfällen då jag känt mig tvungen att välja mellan två, fast jag själv inte velat. Jag var starkt påverkad av den mononorm som fanns (finns), men det kändes aldrig som ett val som kom innifrån, utan ett som var lagt på mig av andra.

    Det var först senare som jag stötte på begreppet "polyamori", och den första känslan jag minns är att kände mig omedelbart hemma! Det stämde så väl med hur jag tyckte att jag fungerar!

    Jag tog däremot inte den nya insikten vidare till praktik så där omedelbart... jag är sorten som ägnar en del tid åt att fundera på innebörden av det jag tar till mig, så jag funderade rätt länge på vad polyamori innebär för mig (första frågan jag ställde mig var naturligtvis hur det funkar med svartsjuka, den är bara sååå klassisk ).
    Numera har jag bytt liv. Efter ett par till monoamorösa förhållanden är jag nu ihop med två polyamorösa kvinnor.

    Tyvärr kan jag inte säga så himla mycket om din nuvarande situation, jag har ärligt talat inte den erfarenheten... jag har hört att det kan vara ett jobbigt steg, och att ens partner kan reagera på allehanda vis. En del av förhållandena har fortsatt i ny form, en del har brutit, och i något fall har den polyamorösa backat och återgått till ett monoamoröst liv.
    Jag tror dock starkt på att alla har en vilja i hur de vill leva, och att det kommer fram förr eller senare (alternativet blir att man dör inombords). Kommunikation ser jag som en nyckel till att komma vidare hursomhelst, och bekräftelse brukar de flesta behöva. Så jag skulle rekommendera att du pratar med din älskade och samtidigt bekräftar din kärlek till honom så mycket du kan och han behöver.

    Något som ligger till din fördel, tror jag, är just att du inte har gått till otrohet, det brukar göra det hela lite mer komplicerat. Då blir det liksom lättare att prata om sånt som ligger framåt, om känslor såsom de är och så, och man slipper alla beskyllningar om lögn och svek och hur man har agerat. Och eftersom du pratar om svek vill jag poängtera lite extra tydligt att jag har svårt att se kommunikation om hur man känner och vad man funderar på som ett svek, utan snarare som ett tecken på tillit.

    Lycka till!

    Mvh,
    Richard

  • Anonym (Hmm....)

    Här är också en som har funderingar kring polyamorositet, relationsanarki, öppna förhållanden...

    Det finns ju många knepiga frågor. Hur hittar man "objekten" som kan acceptera en annorlunda relation? Hur öppen ska man vara till familj och vänner? För yngre : hur funkar det med barn? För oss medelålders: hur blir det på gamla dar?

    Ett "stängt" parförhållande är ju en väldigt trygg konfiguration, det blir ju lite av "vi mot resten av världen".

  • Anonym

    Anonym (Hmm....) skrev 2009-04-17 10:39:32 följande:


    Här är också en som har funderingar kring polyamorositet, relationsanarki, öppna förhållanden... Det finns ju många knepiga frågor. Hur hittar man "objekten" som kan acceptera en annorlunda relation? Hur öppen ska man vara till familj och vänner? För yngre : hur funkar det med barn? För oss medelålders: hur blir det på gamla dar? Ett "stängt" parförhållande är ju en väldigt trygg konfiguration, det blir ju lite av "vi mot resten av världen".
    Men hur bra är egentligen "vi mot världen"?

    Det borde vara tryggare med flera i ens omgivning som älskar och tar hand om en, än att hänga upp allt (känslomässiga behov, omvårdnadsbehov etc) på en enda person.
  • Anonym (jag)

    Tack rlevitte för att du delar med dig av dina erfarenheter.

    Allt känns bara så hopplöst. Jag vet inte om jag vågar ta upp hur jag känner. Tror att det kommer såra något enormt. Lever ju ett helt perfekt liv - egentligen som jag under inga omständigheter vill byta bort. Tror att det lätt blir missförstånd, då det kommer att dras en parallell med sex. Vilket det inte handlar om!!

    Men jag blir ju inte "attraherad" med mening. Helt plötsligt fastnar bara någon på ens näthinna. Man kan träffa många olika män i olika situationer och vips så är en med stort h bara där. Det har varit allt från vänner, till arbetskollegor och män som kossat ens väg.

    Som sagt tidigare jag har aldrig haft några fysika förhållanden med dessa dem, men hela jag trånar efter att får leva ut vad jag känner.

    Känns som det enklaste är att bara förneka det man känner och leva det liv man alltid har gjort. Allt hade varit enklare om vi människor inte hade varit så fyrkantiga utan mer öppna för att alla inte är stöpta i en form.

  • rlevitte

    Anonym (jag) skrev 2009-04-18 22:30:28 följande:


    Jag vet inte om jag vågar ta upp hur jag känner. Tror att det kommer såra något enormt.
    Du är inte ensam om det där, kan jag lova. Du är definitivt inte först! Är du intresserad av att prata med mer folk som tänker i samma termer som jag?
    Känns som det enklaste är att bara förneka det man känner och leva det liv man alltid har gjort.
    Det förefaller enklast, för då slipper man rädslan för bråk. Priset är då den förnekelse du pratar om, dvs att försaka dig själv... och hur enkelt är det, egentligen?
    Allt hade varit enklare om vi människor inte hade varit så fyrkantiga utan mer öppna för att alla inte är stöpta i en form.
    Jag håller helt med. En lösning åt det hållet är att synliggöra alternativet. Det gör jag genom att öppet prata om såna här frågor från mitt perspektiv

    Mvh,
    Richard
  • MrsDeepblue

    Jag känner igen mig i det du skriver TS, jag har hade samma funderingar som du innan jag insåg att jag är polyamorös. Jag har alltid haft romantiska känslor för flera personer samtidigt, och när jag pluggade så levde jag (har jag insett nu!) polyamoröst. Jag hade 2-3 relationer pågående samtidigt, och alla visste om varandra. Då såg jag det som att jag skulle "skärpa mig" så fort jag hade slutat leva studentliv och hittat den enda rätte. Och nu har jag hittat min rätte. Jag älskar min man så oerhört mycket och jag vill inte leva med någon annan. MEN så insåg jag att de här andra känslorna inte försvann...och då kom en kris som ett brev på posten. Är jag en dålig människa som inte kan hålla mig till en person? Är jag rent av en psykopat som inte tycker att det är konstigt att åtrå andra?

    Men så började jag inse att det inte är fel, och att det här är jag. Jag tog upp saken lite försiktigt med min man...och efter några månader av diskussioner fram och tillbaka så förstår vi varandra. Han är inte heller strikt monogam, och vi har kommit fram till en överenskommelse som passar oss. Så vi lever i en form av öppet förhållande nu.

    Mitt råd till dig är att du försöker börja prata som såna här frågor rent objektivt, t ex om det är något på tv om flersamhet, så kan du höra vad han tycker om det...och prata om att attraheras av andra osv. Börja i liten skala och se vad du får för gensvar.

  • rlevitte

    Om man bryter mot tvåsamhetsnormen är man välkommen att delta i ett forum för oss.

    polyheart.se/

    Man måste registrera sig och berätta hur man bryter mot tvåsamhetsnormen för att komma med.

    Mvh,
    Richard

  • Stina vem

    Senaste 1,5 åren har varit skitsvåra pga det här...

    Var tillsammans med mitt numera ex, två barn tillsammans, lägenhet och rubbet...

    Blev förälskad i en annan. var otrogen. lämnade mitt ex.
    Och nu "dejtar" jag en helt annan man.

    Men jag älskar mitt ex och saknar honom så jag tror jag ska få gomspalt ibland. Tycker han är så himla fin.

    Men tanken att bara få vara med en man resten av livet? Han är skitbra på många sätt men bara tanken ger ju ångest.

    Killen jag "dejtar" nu är inte över huvud taget pojkvänsmaterial. Vi är inte KK men sexet är det som funkar bäst. Relationen till honom är inte alls lika mkt värd som med mitt ex, ändå vill jag inte offra den sortens känsla för att leva med samma karl resten av livet.

    Det är jävligt svårt. Jag har inte hittat någon balans i det hela.

  • Anonym (jag)

    När man börjar fundera kring att polyamorösotet skulle vara en lösning på hur jag känner - så känns allt så osäkert. Det kanske bara är attraktion och bekräftelse jag söker? Då man aldrig har testat, utan hållt tillbaka sina känslor med respekt för min partner. Antar att det är därför mina förhållade har tagit slut tidagare, jag har fått panik då jag fastnat för någon annan och då hellre varit singel och vara fri att göra vad jag vill utan att såra någon, mer än mig själv. Ha då kunnat ha flera på g samtidigt utan att vara tillsammans med dem - inte bara sexuella relationer utan även bara emotionella.

    Men det är ju inte lätt att säga till sin man att jag skulle vilja test om jag är polyamorös. Nä, jag vet varken ut eller in, men det är svårt att acceptera att bara "få vara med en" resten av livet.

    Har försökt att ta upp detta genom att diskutera kring otrohet och vad gränseran gå och att fråga om han tror att vi är menade att leva med bara en partner i livet. Han förstår inte vad jag vill med diskussionen och jag vågar inte säga som det är. Kanske fegt.

  • Anonym (an)

    Anonym (jag) skrev 2009-04-19 19:10:34 följande:


    När man börjar fundera kring att polyamorösotet skulle vara en lösning på hur jag känner - så känns allt så osäkert. Det kanske bara är attraktion och bekräftelse jag söker? Då man aldrig har testat, utan hållt tillbaka sina känslor med respekt för min partner. Antar att det är därför mina förhållade har tagit slut tidagare, jag har fått panik då jag fastnat för någon annan och då hellre varit singel och vara fri att göra vad jag vill utan att såra någon, mer än mig själv. Ha då kunnat ha flera på g samtidigt utan att vara tillsammans med dem - inte bara sexuella relationer utan även bara emotionella. Men det är ju inte lätt att säga till sin man att jag skulle vilja test om jag är polyamorös. Nä, jag vet varken ut eller in, men det är svårt att acceptera att bara "få vara med en" resten av livet. Har försökt att ta upp detta genom att diskutera kring otrohet och vad gränseran gå och att fråga om han tror att vi är menade att leva med bara en partner i livet. Han förstår inte vad jag vill med diskussionen och jag vågar inte säga som det är. Kanske fegt.
    Det är inte alltid lätt att ta steget, men fundera först vad du vill.
    För mig var det väl något sådant, jag kände attraktion till andra, de fastnade hos mig. I andra förhållande har jag dumpat och gått, men nu ville jag inte gå men inte heller kan jag hålla en stark attraktion borta.
    Jag tog upp det med mannen som accepterade ett öppet förhållande (icke att blanda ihop med poly). Så det är där vi stampar idag. Han trivs inte helt, inte jag heller. Men bättre än alternativen däremot.
    Om jag utveckar en relation med någon jag är kär i så vet jag inte hur det går, men vi är inte där. Om han inte klarar av det, ja då vet vi inte heller... men dumt att ta med det i beräkningarna ännu.
    Vårt öppna förhållande innebär alltså att vi inte kan skaffa fler fasta partners men känslor är inga bekymmer. Min man vet om de jag har känslor för och det är inga bekymmer...

    Så rådet blir nog ändå att fundera. Vad vill du ha ut av det? Vad händer om det förblir stängt? Är det ok för dig att han träffar andra och älskar andra?
Svar på tråden Polyamorös?