Polyamorös?

Tack rlevitte för att du delar med dig av dina erfarenheter.

Allt känns bara så hopplöst. Jag vet inte om jag vågar ta upp hur jag känner. Tror att det kommer såra något enormt. Lever ju ett helt perfekt liv - egentligen som jag under inga omständigheter vill byta bort. Tror att det lätt blir missförstånd, då det kommer att dras en parallell med sex. Vilket det inte handlar om!!

Men jag blir ju inte "attraherad" med mening. Helt plötsligt fastnar bara någon på ens näthinna. Man kan träffa många olika män i olika situationer och vips så är en med stort h bara där. Det har varit allt från vänner, till arbetskollegor och män som kossat ens väg.

Som sagt tidigare jag har aldrig haft några fysika förhållanden med dessa dem, men hela jag trånar efter att får leva ut vad jag känner.

Känns som det enklaste är att bara förneka det man känner och leva det liv man alltid har gjort. Allt hade varit enklare om vi människor inte hade varit så fyrkantiga utan mer öppna för att alla inte är stöpta i en form.

När man börjar fundera kring att polyamorösotet skulle vara en lösning på hur jag känner - så känns allt så osäkert. Det kanske bara är attraktion och bekräftelse jag söker? Då man aldrig har testat, utan hållt tillbaka sina känslor med respekt för min partner. Antar att det är därför mina förhållade har tagit slut tidagare, jag har fått panik då jag fastnat för någon annan och då hellre varit singel och vara fri att göra vad jag vill utan att såra någon, mer än mig själv. Ha då kunnat ha flera på g samtidigt utan att vara tillsammans med dem - inte bara sexuella relationer utan även bara emotionella.

Men det är ju inte lätt att säga till sin man att jag skulle vilja test om jag är polyamorös. Nä, jag vet varken ut eller in, men det är svårt att acceptera att bara "få vara med en" resten av livet.

Har försökt att ta upp detta genom att diskutera kring otrohet och vad gränseran gå och att fråga om han tror att vi är menade att leva med bara en partner i livet. Han förstår inte vad jag vill med diskussionen och jag vågar inte säga som det är. Kanske fegt.