Årsdagen, eklampsi och för tidigt född

Alla mina dagar, hela min framtid med oändliga möjligheter, stammar ur denna enda dag. Dagen då jag nästan dog. Det är konstigt att tänka sig.

Jag minns - som alltid - den där dagen timme för timme och minut för minut. Den där morgonen när jag vaknade med mer ont i huvudet än jag trodde att en människa kunde ha. Värktabletterna gjorde ingen nämnvärd skillnad. Den där förmiddagen, då det var poänglöst att försöka sova mer, jag undrar vad som hade hänt om jag ändå hade stannat kvar i sängen? Hur många timmar extra vi kunde ha fått?

Jag minns hur jag tillbringade lunchtimmen ute hos hönsen, för att försöka tänka på annat än att en del av mitt synfält var borta. Naturligtvis borde jag ha reagerat redan då, men jag visste ju inte.

Sedan började jag kräkas igen. Vi bestämde oss för att åka in till sjukhuset, men det var för sent, plötsligt kunde jag inte prata - jag förstod inte hur man gjorde - och världen drogs ihop till en enda virvlande punkt. Jag tänkte "nu dör jag". Sedan minns jag inget mer.

Att jag överhuvudtaget överlevde kan jag tacka Prio-ettbilen för; någon ambulans fanns inte att tillgå där ute i skogen. Jag minns inga blåljus på vägen in, bara syrgasmaskens lukt i min redan överretade verklighet.

Läkaren var vansinnigt arg när han bläddrade igenom min journal, det måste ha varit samtidigt som de stack och stack och stack mig för att få de där proverna klara. Världen stannade när en vaxvit pojke föddes utan att ens försöka skrika. Sedan fick jag sova. Äntligen.

Tiden som följde minns jag mest som en dimma. Jag såg inga ansikten på IVA-sköterskorna, men blodtrycksmanschetten gjorde mig illa flera gånger i timmen. Jag vaknade varje gång. Ont. Trött. Rädd, i alla fall så småningom, när allt började sjunka in. Till slut kom blodtrycksfallet när det helt plötsligt vände; i ungefär en halv minut föll jag som från ett flygplan och förlorade nästan medvetandet igen.

Ibland tänker jag att jag lever på lånad tid. Övertid. Nu, när denna årsdag tar sin början, har jag fått vara med om tio år av skratt och gråt som jag aldrig hade fått uppleva om inte rätt personer hade fattat en lång rad riktiga beslut den där dagen för länge sedan. Tack.

Alla mina dagar, hela min barndom, min uppväxt och mina första år som vuxen ledde på snåriga stigar och breda landsvägar fram till denna enda punkt. Dagen då jag nästan dog. I en annan tid eller ett annat land hade jag naturligtvis gjort det.

Alla mina dagar stammar också ur denna punkt. Min framtid av möjligheter som förgrenar sig så långt ögat kan nå började där. Det är märkligt att tänka sig. Märkligt och fantastiskt.

Den vaxvita bebin har blivit en tioåring med mörkblont, rufsigt hår, glittergrå ögon och en vilja av sten. Min årsdag, hans födelsedag, den skulle ha varit så annorlunda. Men nu blev det så här.

Bara det att han stannade hos mig är mer än jag någonsin kan begära.