Olust inför IVF

Ingen fara Jinx2 det är inte lätt att hålla koll på alla, jag har nog inte uppdaterat min presentation och jag har fyllt 28 år, tänk jag var 25 när vi började (skulle fylla 26 år 3 månader efter vi började). Vi satt och funderade idag och kom fram till om vi lyckats första gången så hade vi planerat syskon till vårt barn, jisses vad tiden går snabbt. Känns bra att vi ändå är så unga. Tack för lyckoönskningarna.

Jag hade också väldigt svårt att ta till mig det här med ivf. Framförallt är det ju så många frågetecken som väcks till liv och som ivf-are väntar man barn i flera år mot kanske 12 mån i "vanliga " fall. Klart man hinner tänka mycket mer och att det hinner gå upp och ner ett par gånger då. Tyckte från början att hela ivf-grejen kändes väldigt mycket Arkiv X och funderade mycket på om jag verkligen tyckte det var "rätt". Nu när jag är mitt inne i det är det faktiskt inte särskilt konstigt även om det såklart är en påfrestande process. Att prata med andra i samma situation här har varit till jättestor hjälp för mig. Lycka till!

Hur går det TS? Är ni på gång nu?

Jag kände likadant - varför skulle det fungera nu när inget tidigare fungerat under 2 år och det inte är fel på varesig mig eller mannen, men jag blev gravid på mitt första IVF :)...lycka till

Tack för att ni har tagit er tid att svara här. Vi ska på första läkarbesöket i nästa vecka, vi får se vad jag tycker efter det men lite spännande tycker vi nog att det är.
Kram på er.

Så spännande, håller tummarna för er!

Kände exakt likadant. Det kändes jobbigt att förlika sig med tanken att man tillhörde de kvinnor som "inte kunde". Självkänslan var verkligen i botten. Men IVF är faktiskt assisterad befruktning som följer kvinnans naturliga fertilitet och ca 70 % blir gravida inom 3 försök. Det kommer gå vägen för dig också! kram.

Det verkar inte riktigt vara vår tur. Först fick vi vänta 3 extra månader för jag saknade en vaccination och nu fick vi reda på att vi får vänta till augusti för start av behandling p g a att vi inte fick plats innan semestrarna. Vi har haft en himla otur hela vägen, kanske inte meningen att vi ska genomgå detta? Vill naturen ha en chans till att ordna det till oss? Man får i alla fall vara tacksam att man har en så underbar man som peppar en och försöker få en att tänka positivt och så klart alla på FL som man kan skriva av sig till.

Jag håller tummarna för naturen . Jag kände ingen brådska med att komma igång med ivf:en heller utan hoppades på att det skulle lösa sig under väntetiden. Förhoppningsvis gör det det för er- det är tydligen inte alls ovanligt.

81anna, jag skulle klicka på "adoption" men missade och råkade trycka på det ovanför, som visade sig vara "Svårt att få barn". Jag har aldrig varit aktiv här (när jag hängde i motsvarande grupp så var det på Allt för föräldrar), men sen blev jag så nyfiken på rubriken att jag liksom bara var tvungen att kika in här - och här är jag nu

PRECIS så där kände både jag och min man inför starten av det som hade blivit vår första IVF! Visst är det normalt - eller så var vi också onormala Det slutade med att vi aldrig började utan gick direkt på adoption. Det gick fort på den tiden (2004). Nio månader efter att vi skulle ha börjat vår första IVF så fick vi vår första son, i Etiopien. Han var knappt 5 mån gammal och det vackraste vi någonsin sett! Idag har vi två underbara söner som båda är födda i Etiopien.

Det jag vill tipsa dig med det här inlägget är att om ni ens bara tänker tanken på adoption i dagsläget, så snälla, ställ er som sökandemedlemmar i en eller flera adoptionsorganisationer redan nu! Nu medan ni kan vänta utan att det "känns". Köerna i Sverige till de allra flesta länder är låååånga. Flera år långa. För att få en bra köplats krävs att man är snabb med att bli sökandemedlem. OM man någon gång i framtiden sedan väljer adoption, går utbildningen hos kommunen, gör en medgivandeutredning och får medgivande för att adoptera, först då omvandlas ens sökandenummer till en aktiv köplats. En köplats som räknas från det datumet man en gång blev sökandemedlem. Om det blir adoption för er så har ni betat av en massa kötid av bara farten medan ni gjort IVF, eller väntat på IVF, eller kanske föder barn och sen väljer att adoptera ett syskon istället, eller... Väljer ni att aldrig någonsin adoptera så händer inget mer än att ni förlorat lite pengar och stött en bra sak av bara farten. Det är ett litet pris att betala i sammanhanget, tycker jag. När man stått ett tag och stampat fram och tillbaka (det kan ju alltid komma in folk med tidigare anmälningsnummer och då hamnar de före en i kön och man själv åker bakåt...) i en sverigekö i väntan på att få starta med sina handlingar till ett land, så önskar man inget hellre än att man varit snabbare än man var... Vilka adoptionsorganisationer som finns och vilka länder de sammarbetar med finns här: www.mia.eu

Lycka till! Jag håller tummarna för att ni snart har just ert älskade barn hos er, oavsett vilken väg det tar till er!

81anna: Vi är tydligen också helt friska men lyckades inte ändå av någon orsak. Jag har valt att se det som otur.. Efter 1,5 år kände jag dock att det var dags att gå vidare så vi bestämde oss för att sätta igång med IVF, som ju kändes helt främmande när det nämndes som ett alternativ för oss första gången. Valde Linné i Uppsala, coh det var lugnt fint och tryggt. Allt kändes bra helt enkelt, från första stund. Själva behandlingen var mycket mindre jobbig än jag befarat, jag tog dag för dag hela tiden och hade full fokus. Hela vägen från ägginsättningen fram tills plusset kändes det att det faktiskt kunde ha gått vägen, och nu är jag i v 15 och det går fortfarande bra! Det kan ta tid att vänja sig vid tanken på IVF, och oron kanske finns där, men det kan också gå väldigt smidigt och gå mycket bättre än vad man någonsin trott:) Lycka till när det väl blir dags. Hoppas du finner lugnet.

Jag känner också igen många av dina tankar. Vi valde att göra ett uppehåll efter tabletterna med Pergotime. Om vi hade startat direkt med IVF skulle det ha dragit igång förra hösten. Nu först känner jag mig redo och idag har vi fått ut recept på spray osv. Vi kommer att börja vår första behandling i juli/augusti och nu ser jag fram emot det. Lycka till med era försök, nån gång är det väl dags för oss med?

Ni har haft en jäkla otur och ge nu för tusan inte upp när ni kämpat så här långt!! Jag & min tjej har haft mängder av motgångar på vår resa mot en eventuell graviditet och jag har varit SÅ avundsjuk på alla de som bara hoppsan hejsan blir gravida utan att anstränga sig. Men kan man inte på egen hand så kan man inte! Det blir till att ringa hundratals samtal, åka mängder av mil till kliniker och apotek, längta i flera år, vänta i 6 månader och tro att man är framme i kön men nejdå, vänta en obestämd tid till (som visar sig bli ytterligare 6 månader), i 2 månader till, återigen i 6 månader.. Man får vackert hoppa upp i gynstolen 50 ggr, skriva till sina politiker och påpeka orättvisor inom landstinget, ta ett saftigt banklån osv osv. Vill man ha barn och inte kan själv så får man kämpa! Det är inte naturens sätt att säga något, en del har helt enkelt bara otur!!

Lycka till, kämpa på!!!

Jag kände precis likadant. Det var som att ha ett ben i graven, antingen trillade man i eller så fick man leva vidare. Det kändes så definitivt och därför också skrämmande. Jag hann fundera ganska mycket på det där och till slut kände jag faktiskt bara glädje inför att äntligen få ett ordentligt försök. Vi fick dessutom rätt goda odds på att det skulle lyckas, vilket förstås hjälpte.

Lycka till!