Han är rädd för olika saker...

Är det nya rön om att risken för ett handikappat barn ökar om pappan är över 40? Mig veterligen har det alltid handlat om mammans ålder och inte pappans.

Några råd har jag tyvärr inte men jag förstår att det är jobbigt. Jag tror han hör till kategorin som aldrig får barn om det inte bara råkar bli en graviditet så jag hoppas nästan att en "olycka" sker för han kommer förmodligen tycka att det är det bästa som hänt han och undra varför han inte försökte få barn tidigare. Det tror jag då tankarna går till flera bekanta under livets gång.

Funderar på hur stort kontrollbehov han har.

Jag önskar er lycka till!

Fortsätt prata om det och ta reda på så mycket fakta som möjligt! Jag säger samma som 68an, kan inte minnas att jag hört att pappans ålder har något med missbildningar att göra, däremot kan riskerna bli större ju äldre DU blir. När man tex gör IVF så tror jag att åldersgränsen för mannen ligger någonstans runt 55. Om det vore så stora risker med att använda spermier från en 43-årig man så skulle det inte göras. Så det där är verkligen något du måste ta reda på! Det låter mer som svepskäl från hans sida, försök få honom att sätta ord på vad han egentligen är rädd för!
Gör också upp en kalkyl för hur ekonomin kan komma att se ut, vad kan ni ändra och spara in på om han blir av med jobbet, vad är den minsta summa ni kan klara er på, kan ni börja spara undan lite större summor redan nu att ha som "föräldraledighetsbuffert" osv. Det blir tuffare, det vore lögn att säga annat, och framför allt när man är lite äldre och har vant sig vid en viss levnadsstandard, men det är självklart inte omöjligt. Kanske har han föreställningar om att det ska bli mycket värre än vad det i verkligheten blir.

Annars ingår det ofta i "pappaförberedelserna" att oroa sig för ekonomin. Mamman blir fokuserad på att ordna i hemmet och läsa på om barnuppfostran och utveckling medan pappan fokuserar på försörjningen och det praktiska (behöver vi större bil? bygga ut huset? osv). Mycket vanligt förekommande fenomen i många relationer. Så det kan mycket väl vara så att processen snurrar i hans huvud för fullt och han försöker vänja sig vid tanken att bli pappa.

Så fortsätt prata! Och lycka till!

Jag slog bort det han sa med en gång, men då visade han mig olika forskningsresultat han läst om på internet, där det var nya rön om mannens ålder.

Riskerna ökade med 40% när mannen var över 40. Visserligen räknade vi på risken och kom fram att det ökade från 4 promille till ca 8 promille, men tycker i alla fall nu att det är själviskt att skaffa barn, när risken finns.

Vet inte hur jag ska tala honom till rätta!

Jag måste komplettera mitt inlägg i april med att tala om att jag nu är i vecka 11. Det hela löste sig förr oss! Min sambo förstod tillslut att jag höll på att bli deprimerad och att det inte fanns något annat alternativ än att försöka bli med barn! När han insåg detta blev han aktiv i barnalstrandet. Vi hade också turen att då bli med barn direkt.

Som råd till andra i samma situation, prata och prata och förklara hur du känner. Anklaga inte och var inte arg utan bara förklara. Jag grät också väldigt mycket, jag gjorde det mest för mig själv men i bland bara trillade de vid frukostbordet och han förstod tillsist hur viktigt det var för mig.

Ja, visst! Och sonen är ett litet charmtroll som skiner som en sol när han ser pappa! Men jag har frågat sambon och han menar att hans rädsla för missbildningar aldrig gick över. Att han inte var med på helt att skaffa barn påverkade nog också hur han förhöll sig under graviditeten, då han inte var så delaktig som han kunde ha varit. Nu älskar han att vara med sonen däremot!