Var hemma igår och pratade med henne. Min son sov och jag bad henne hålla en lägre ton, men hon skyllde på att hon var upprörd och pratade onödigt högt. (Vilket till slut resulterade i att sonen vaknade.)
Hon tycker att jag är en hemsk människa som får henne att låta som ett barnhatande monster, vilket jag verkligen hoppas att hon inte är. Men som jag skrev tidigare, och sa till henne, att jag kan inte bo med en person som omedvetet kallar mitt barn för ett mongo. Ena stunden har hon inte sagt så, och jag ljuger. Andra stunden så har hon sagt något liknande och jag har missförstått det. Under det här samtalet så sa hon olika saker och försökte upprepa saker jag sagt, men sa tvärtemot och helt fel. Så jag frågade henne om det verkligen var omöjligt att hon hade sagt det som jag säger att hon sa då, om hon inte ens efter en halv minut kan citera rätt nu, då blev hon stött.
Jag försökte få henne att förstå att det finns nästan inget värre för en mamma än att höra någon säga så om ens barn. Oavsett vad man tycker eller menar, så använder man inte barnet och ord som "mongo" i samma mening. Jag sa till henne att min lösning på problemet var att jag och sonen flyttar, omgående, och att vi kommer aldrig komma överens om det här så det är bara att acceptera faktum. När sonen vaknade så gick jag in och gav honom nappen och lade honom ner, då hör jag hur hon mumlar ute i hallen.. någonting om att vi aldrig kommer att komma överens och att hon är sårad och inte kan vistas i samma rum som mig längre. Så går hon ut och smäller i dörren.
Den där ursäkten som man kan tycka att hon kanske borde gett blev något i stil med; Jag kanske sa fel, men du hade ju bestämt dig redan från början att jag är dum.
