Dags att separera nu? Snälla någon som vill prata lite?
Jag vet inte var jag ska börja eller varför jag skriver. Vill väl dela mina tankar med andra och höra andras åsikter. Har ingen annan att prata med!
Jag och min sambo har två barn. 2½ & 1½ år gamla.
Vi har själva varit tillsammans i 6 år snart, men det är inte alls bra just nu.
I går kom vi överrens att gå skilda vägar då sambon inte kan prata på ett vettigt sett, tar allt personligt o.s.v.
Sexlivet dog, kan man säga, när jag blev gravid första gången.
Jag hade ingen sexlust och jag tyckte han gav mig dåligt samvete.
Jag blev snabbt gravid igen efter första kommit så sexlivet hann liksom aldrig komma igång igen. Hade sexlust=noll.
Detta resulterade i ganska bitter sambo, och efter att andra barnet kommit hade jag faktiskt inte lust att ha sex med honom. (Jo, det hände ibland, för hans skull)
Inte en bra relation överhuvudtaget, han har bettet sig väldigt illa.
Sagt så mycket elaka saker till mig som person, hur jag ser ut och hur jag är som mamma.
Detta var otroligt jobbigt för mig att höra som nyförlöst, hur tjock och äcklig jag var.
Vilket ju egentligen inte stämde, jag vägde 65 kg till 173 cm då när anda barnet precis kommit. Det inser jag nu så här efteråt, men just då var det riktigt jobbigt.
Nu har jag kommit till en punkt då sexlivet är viktigt för MIG! Jag vill återgå till ett normalt liv med min sambo och försöka få detta att fungera.
Men det GÅR inte att prata med honom.
Vi har sex ibland, kanske 1 gång i månaden, ibland oftare ibland mer sällan. Och det är alltid samma sak, tråkigt sex i sängen in ut, slut. Ungefär.
Så jag har försökt att ta upp med sambon hur jag vill ha det och vad som skulle kunna få mig att tända till lite mer. Men han vägrar ta till sig, han säger "Sexlivet kommer aldrig bli bra det är ingen idé vi pratar om det. Jag blir bara besviken."
Ja, jag vet. Sexlivet är bara en liten del av ett förhållande men jag tar upp det som exempel så ni ska förstå ungefär hur han är...
Angående hans beteende mot mig så kan han fortfarande bli så. Arg och säga dumma saker. Nyligen stod han och hånskrattade åt mig när jag grät efter ett gräl och vägrade sluta när jag bad honom, helt förstörd. Men det var tydligen jätteunderhållande.
Gör man sådant när man älskar någon? Jag förstår mig inte på honom.
Han har även börjat tappa tålamodet jättefort med barnen, skriker åt de. Jag får rycka in för enligt mig är det inte acceptabelt att stå och skrika åt en tvååring!
På ett sett känns det ganska skönt att vi bestämt att lämna varandra, men på ett annat sett känns de jättesynd för vi har varit med om så mycket och varit tillsammans sedan vi var unga i gymnasieålder och har två barn ihop.
Detta är inte första gången han säger att han vill separera när jag försöker reda ut saker och ting. Han flyr.
Han vill att jag ska bo här med honom iaf, det är inte ett alternativ för mig.
Läser mycket på familjeliv att man inte ska separera i småbarnsåren och det ger mig väldigt dåligt samvete. Vad ska jag göra?
En annan sak är att jag börjat tänka på en gammal kärlek, jag blir galen på dessa tankar men jag antar att det är för att min relation är så dålig... Drömmer om honom m.m. Kanske "gräset är grönare på andra sidan.." tankar, man kan ju hoppas.
Eloge till dig som orkat läsa enda hit, jag behöver lite tankar och åsikter från er! Vet inte vem jag ska prata med annars?! Här kan jag vara anonym...
Är arbetslös från Juli.