Dags att separera nu? Snälla någon som vill prata lite?

försök skriva av dig vad du älskar och vad du "hatar" med honom... känn sedan efter om det bra överväger det dåliga... jag stör mig enormt på småsakerna här hemma, men i slutändan är det de stora grejerna som jag inte vill vara utan

Har precis idag sagt att vi ska separera. Dottern är 1,5 och jag och sambon har varit tillsammans i 5 år. Han har också ett väldigt temperament och kallar mig både det ena och andra även om han är snäll egentligen.

Har ångest över dagistider, pengar och lägenhet - ja allt egentligen. Men samtidigt kommer jag att bli en bättre mamma om jag får tid för mig själv, bo "ensam" för första gången och kanske träffa någon som säger de där vackra sakerna igen.

Hoppas att du orkar! Jag kämpar på

Hej!!

Har ni funderat på familje terapeut?? Det kan vara bra vare sig ni vill fixa förhållandet eller om ni har betämt att separera. Kan underlätta separationen.

De hjälper till så att ni båda får säga vad ni tycker om hela situationen. Det är ju ingen garanti att allt blir bra men det kan vara ett sätt att få säga sin mening och tala om vad om allt som sker med någon utomstående.

Men jag förstår att du funderar på en separation....

Hoppas att det löser sig på ett eller annat sätt för dig!!

Jag har inte läst mer än TS men det låter som att han har noll respekt för dig som förr hans två barn och för dig som människa. Fy va lågt att stå och skratta när du är ledsen. Jag tror ärligt inte att han älskar dig. Du kan få någon som är mycket bättre för dig, någon som stöttar dig när du har det jobbigt och som delar roliga stunder med dig.

hej har inte läst allt men som tidigarea talare så är d viktigaste att du mår bra i dig själv för om du mår bra å är trygg i dig själv å tar hand om dig själv så mår barnen bra å blir trygga.
Min mamma levde alldeles för länge m pappa å det är inte bra att växa upp i en familj m föräldrar som inte är sams el mår bra tillsammans.
De märker om nånting är fel.
Om man kan lösa saker är d absolut d bästa å man ska kämpa , men ibland så är d nog tyvärr bättre att inte försöka.
Jag tycker d e allvarligt att han säger att du inte har fin kropp el vad du skrev efter du fött barn, det är inte acceptabelt. Hur ska man känna sig älskad för den man är då å ha sexlust?

Hoppas du hittar en bra lösning för dej och barnen.

Det jag tror är jobbigast för barn är om föräldrarna bråkar. Om man lever separerat och ändå är vänner så är d bättre än att leva ihop tror jag.

men hur har ni gjort med klumpen i magen om att han nog kommer träffa någon annan då....speciellt om du aldrig träffar någon ny.....

Anonym (I samma sits) skrev 2009-05-10 13:57:52 följande:

Jag vet inte om detta är råd eller tips egentligen, men jag har sett väldigt många trådar det senaste om hur kvinnor känner sig kränkta, hånade och i flera fall psykiskt misshandlade (i något fall rentav fysiskt misshandlade). Det som alla har gemensamt är att efter att att ha berättat om all skit de får utstå så kommer följdmeningen; men han är ju så snäll/gullig/söt EGENTLIGEN.

Alltså, vadå egentligen? Alla människor har stunder av harmoni, när man är glad, lugn och behaglig. Alla människor har också stunder då man är stressad, arg och under press. Det är när man lägger ihop dessa delar av en personlighet som man ser vem människan är egentligen. Det är inte bara den snälla delen som utgör en människa. Det är i dåliga tider man ser vad en människa verkligen är gjord av, och han har visat sitt virke ganska tydligt tycker jag.

Tack för alla kloka ord...

I dag har han varit ganska elak, men även hemskt gullig vissa stunder. När han är så gullig vill jag inte flytta. När han är elak minns jag hur han är och vill dra med en gång!

Detta att jag tänker på en annan har pågått ganska länge i perioder, vi har ett trist avslut. Inget alls kan man säga och han är min första kärlek. Antar att jag bara tänker på honom för att det är dåligt nu, men jag mår skitdåligt över att inte få honom ur mitt huvud. Ja, självklart tänker jag på honom nu när det är så här hemma.
Han har ju barn och sambo med så det kommer ju aldrig bli något. Och jag är inte ens ute efter något annat än min sambo egentligen. Jag vill bara må bra och leva mitt liv som jag vill.
Inte kasta bort allt på ett dåligt förhållande...

Känns som jag bara svamlar nu, men ni ska veta att det betyder mycket att ni skriver om erfarenheter och stöttar mig!

Jag har inte ens skrivit de mest hemska saker han kallat mig. Han hade en period då han var riktigt dum i huvudet och gjorde allt för att trycka ner mig. Nu blir han bara lite så när han är arg!

Det dumma är att det egentligen inte gör mig något om han skaffar en ny. Det enda som oroar mig angående det är att jag blir rädd att bli jämförd. Hur dålig jag var typ.

Det här sista du skrev är ytterligare bevis på att du måste lämna honom.

Att bli kallad öknamn är inte ok! Även om det är i stridens hetta eller i onyktert tillstånd, för någonstans där inne så menar han verkligen det. Tycker synd om dig som sitter i en så knivig sits som du gör. Men det är du och endast du som kan ta det avgörande beslutet och flytta ifrån.

Gjort listorna än?

Ja jag vet... jag har ju vetat hela tiden men kommer ingen vart.
Kanske jag tycker om honom för mycket? Eller så är det bara tryggheten, som ni säger!

Nej inte hunnit med listorna än. Just nu är jag för trött i huvudet ska nog göra det i morgon när han är på jobbet.

Ledsen att behöva säga det, men det är tryggheten! Det är den de flesta förknippar med kärlek och det är mkt vanligare än vad man kan tro.

Vila ut ordentligt inatt så du har orken att ta tag i listorna imorgon, för då måste du vara helt klar i huvudet.

Jag önskar dig all lycka!! Återkom gärna med vad du kommit fram till.

Ja det är förmodligen så det är... Fast jag älskar honom men inte på det settet. Det jag försöker lista ut nu är om det skulle kunna gå att få bättre. Kan man hitta tillbaka till varandra?
Eller är det att gräppa efter halmstrån?
Känner mig patetisk nu!

Det är möjligt att det går att hitta tillbaks till varandra. Men det krävs OTROLIGT mkt jobb och det är nog inte ngt ni kan lösa på egen hand, utan med hjälp av terapeut. Kommer troligtvis att ta mkt lång tid också.

Jag tror du söker undanflykter för att stanna kvar hos honom, för du inser att det inte kommer att bli lätt att lämna tryggheten som ni byggt upp. Sen underlättar det ju inte heller när du är varslad.

Gillar att du är så ärlig! Jag vet nog att du har rätt, men ändå försöker jag lura mig själv.

Vad ska det bli med mig nu? Känner mig helt tom...

Ärlighet är det viktigaste som finns i dagens samhälle, men det är skönt att du uppskattar det :)

Förstår att du känner dig tom. Vem är du och vad ska d göra utan honom, hur kommer det att bli? Många frågor som du inte kan besvara utan bara vänta och se vad som händer.

Jag tror att det kommer att bli ett stort lyft för dig när du väl löst det ekonomiska och hittat lägenhet. Du kommer at bli som en helt ny person!

Men prio nr.1 för dig just nu är ju jobbet/ekonomin även om det är sjukt tråkigt att hela ens liv ska handla om det, korrektion ALLT handlar om det.

hej du!

Du är inte ensammen!!!!
Du KLARAR bo ensammen!!!
Du ska INTE tillåta NÅGON behandla dig dåligt!!!

Jag och min sambo håller just nu på att gå igenom en seperation.
Vi har varit tillsammans snart 6 år.
Vi håller på och sälja huset och flytta ifrån varandra.
Det funkar helt enkelt inte att bo tillsammans.
Kanske vi funkar isär?
Jag får heta det ena och det andra och sen ber han om ursäkt.
Ilängden fungerar inte det.
Nu är det stopp.
Min kropp och jag orkar inte längre.
Man klarar sig själv!!!!
Vi har två små barn tillsammans.

Som du skrev att det skrivs så mycket om att man inte ska separera när man har små barn...NÄHÄ????

Så man ska hellre bo tillsammans och bråka så barnen tar skada av det ist?
Hellre två lyckliga föräldrar än föräldrar som inte är lyckliga!
Så inser jag är rätt!
Man ska inte bo tillsammans för barnens skull.
Du har bara ETT liv, LEV DET!

:)

lycka till!!! *kram*

Hur har det gått med listorna?