SNITTRÄDD!

Jag känner också så, att ett snitt vore mitt mardrömsscenario Jag hoppas verkligen att jag får föda vaginalt igen, jag hade också en jättebra förlossning förra gången. Samtidigt så snittar de väl inte om de absolut inte måste, antar jag. Jag har skrivit i mitt förlossningsbrev att jag allra helst vill slippa snittas.

Min finaste, Oskar 060329, lillebror Viktor väntas, BF 090614

jag tänkte likadant men är det fara för bebbens liv så måste man snittas och det går faktiskt bra, jag är livrädd för sprutor men bm sa hela tiden vi gör detta för barnet och det accepterade jag, efteråt var jag på benen redan på  kvällen och dagen efter gick jag på bb som att inget hänt vist gick man som en gammal tant men det gick bra och jag fick ju behålla min tös vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om det inte blev akut snitt i tid

Prata med din BM om det, tycker jag. Så kanske du kan få veta mer om exakt hur det går till osv. Så att du inte behöver måla upp en skräckbild som kanske inte stämmer helt.

Min finaste, Oskar 060329, lillebror Viktor väntas, BF 090614

jag var på bb 4 dagar de sa att det är bra att vara längre än att gå hem för tidigt, jag gick dagen efter hela dagen fick smärtstillande var 12 timme redan efter 2-3 dagar gick jag normalt men saktare men jag kunde resa mig utan problem. De sa att förbandet går av av sig själv men jag var ju livrädd för det och efter 3 veckor satt det kvar så jag drog det själv men tyckte det var kusligt man ser små trådar i varsin ände och såret ser fint ut lite  rött nu 5 veckor efter men jag har inte ont. Första månaden får man inte lyfta bara bebisen

ja det är under troskanten typ där hårväxten börjar så jag tror inte att det kommer synas plus att de sägr att det bleknar med tiden, just nu har jag en liten mage kvar så jag ser inget måste sträcka på magen först, men jag hoppas verkligen att jag kan föda vaginalt nästa gång

Jag tänkte ungefär likadant som du, inte att jag var rädd men jag ville helt enkelt föda vaginalt. min förra förlossning var också jättebra och gick fort.
Nu blir allt inte alltid som man tänkt sig, jag började blöda på kvällen för snart 3 veckor sen, då i v.32+6. Det blev ambulans in till förlossningen och akutsnitt p.g.a avlossnad moderkaka. Bara 3 timmar efter jag började blöda var han ute.
Vi fick stanna på neo i 12 dagar men är nu hemma igen.

Det var verkligen en hemsk upplevelse, men hellre det än att jag förlorade både mitt eget och lillens liv.

Man kan inte planera allt här i livet, och ibland blir det riktigt jobbigt tyvärr, men huvudsaken är väl ändå att vi lever och mår(efter omständigheterna) bra?
Jag mår rätt bra nu, lite lågt blodsocker ibland och såret ömmar och svider till och från...

Tänk också på att det bara är några få procent av alla förlossningar som innebär komplikationer