förlorade vår son på 7 v i torsdags

Känner så mycket med dig, detta är något som en förälder aldrig skulle behöva uppleva

kram

*styrkekramar i all oändlighet till er!*

Fy vad hemskt. Beklagar verkligen sorgen

Tack!
Det jag undrar är om jag blivit galen eftersom jag klarade att stänga av så totalt? Kommer jag aldrig känna något igen?
Första dygnet grät jag så mycket att jag knappt kunde röra mig. Även lördagen var svår men tårarna var nästan slut. Jag tog mig samman för att gå på den där åerträffen, för att jag tänkte att det var bra att komma utanför huset några timmar.. och det var skönt men otäckt!

Jag förstår hur du känner och jag tycker inte alls att det var känslokallt att du inte reagerade mer öppet än vad du gjorde. Alla är olika... Jag vet inte om du tror på Gud eller något annat men jag gör det och i våran religion så tror vi på att alla som förlorar sina barn kommer att få uppfostra dem ifrån den ålder de gick bort tills de blir stora i livet efter detta. Det är tröstande för många att veta men som sagt, jag vet inte vad du tror på. Men jag är helt övertygad om att du kommer få tillbaka din lille bebis igen. Hoppas du inte tar illa vid dig av att jag skrev detta.

Många kramar

Beklagar sorgen! Det är så ofattbart!

Vet ni varför han somnade in?

Det är helt normalt att känslorna kan göra precis som dom vill.. Nästa gång så kanske det inte alls kommer att gå att träffa bebisen...

Många styrkekramar!

Jag beklagar verkligen det oerhört svåra som hänt dig och din familj Du behöver inte vara orolig för att du blivit galen. Vi hanterar katastrofer på olika vis. Det är bra att du grät och var förtvivlad då det hände. Det innebär att du har kontakt med dina känslor. Kanske behöver du stänga av en stund för att samla kraft, kanske orkar du inte vara i dina känslor hela tiden. Det är inte konstigt, det är fuktionellt, annars skulle du kanske inte orka ta dig ur sängen alls. Att träffa gamla kompisar som inte vet vad som hänt dig måste blivit en underlig upplevelse. Att förlora ett barn är ju en upplevelse som nästan är ofattbar och där satt du med människor som inte visste och inte kunde bekräfta det som du varit med om. Jag förstår om du stängde av i den situationen.

Det som är viktigt nu och framöver är att du har någon att prata med detta om. Att du får prata igenom vad som hände och att du kan tillåta dig att känna efter. Kanske behöver du professionellt stöd av någon som är van att hantera sådana här krissituationer. Har ni erbjudits hjälp?

Jag går själv hos en terapeut 2 ggr i veckan och bearbetar saker som jag varit med om. Det är ett stort stöd att få hjälp med att vidga mitt eget perspektiv och att våga känna efter. Ensam är inte stark i sådana här lägen...

Anonym (varför) skrev 2009-05-17 12:26:22 följande:

Här kan du läsa om den andra delen av sorgeprocessens olika faser:

Reaktionsfasen (- kommer efter chockfasen)
Reaktionsfasen börjar då den drabbade inser och tar in det som verkligen hänt. Personen försöker finna en mening i det som hänt och ställer sig ofta frågan "varför" om och om igen. I reaktionsfasen händer det ofta att personen beter sig lite annorlunda ? det handlar i själva verket om att personen har svårt för att acceptera det som hänt och därför "hittar på" saker för att lättare klara förlusten. Detta kallas "försvarsmekanismer" och det kan jämföras med kroppens immunförsvar som sätter igång när kroppen drabbas av sjukdom. I det här fallet är det psyket som drabbats och som försöker försvara sig mot det svåra. Försvarsmekanismerna är ingenting som den drabbade är medveten om utan de sätter igång av sig själva.

Exempel på försvarsmekanismer:
Regression: Man återgår till en tidigare utvecklingsnivå ? man kan helt enkelt börja med sådant som man gjorde när man var yngre.
Förnekelse: Man vet egentligen vad som hänt och vad det innebär men man accepterar det inte och förnekar att det har hänt.
Projektion: Man lägger ansvaret för det som skett på omgivande människor och händelser fast man kanske egentligen själv känner skuld.
Rationalisering: Man försöker att använda förnuftiga tankegångar för att minska betydelsen av förlusten.
Isolering: Man håller borta sina känslor från det som faktiskt skett, man kan prata om det som skett men man kan inte känna känslor runt det som skett.
Bortträngning: Man glömmer helt och hållet bort vad som hänt, det är så svårt att bära att man gör sig en bild av verkligheten där förlusten inte ägt rum. Just bortträngning är en försvarsmekanism som ofta leder till stora psykiska problem längre fram i livet och som försvårar den "friska" sorgeprocessen.
Undertryckande av känslor är en försvarsmekanism som är medveten och innebär att man vet om att man försöker hålla borta sina känslor för att det kanske inte känns passande att plocka fram dem i alla sammanhang. Vad gäller undertryckande av känslor kan det ibland handla om att det är omgivningen som anser att den sörjande borde hålla sina känslor inom sig i vissa situationer och detta kan göra att sorgeprocessen blir svårare för den som sörjer.

Beklagar sorgen så oerhört mycket och kan inte ens föreställa mig hur det känns. Det värsta som kan hända en har hänt er och alla hanterar sorg olika. Huvudsaken är att du tillåter dig själv att känna NÅT.  Att sörja och att prata om det som har hänt. Skickar en styrkekram till dig