Är det OK att bli arg på sitt barn?

Jag tycker det är ok att bli arg, men ser ingen nytta med det när barnen är små. Som jag ser det är det sällan barn gör något utan orsak och jag försöker hellre förstå orsaken och göra något åt den än bara hyvla av ungen lite gott så där, som många andra gör.

Jag kan erkänna att de gånger jag blir arg på mina barn beror på MIG och min stress i min relation till deras far. Det har mao inte funnits ett enda tillfälle då det varit ok att jag blivit arg! Äldsta barnet är snart 5 år.

Jag resonerar hellre, pratar OCH föregår med gott exempel samt försöker förekomma "dåligt uppförande". Dvs, vill jag att dom ska lyssna på mig när jag pratar så lyssnar jag på dom när dom pratar.
Jag använder mycket "jag vill" istället för "man gör inte så", blir lättare för barnen att relatera till att det faktiskt är något JAG vill då.

Men min tanke är att även om man blir arg för något barnen gör så får man inte skuldbelägga dom elelr kränka dom. Dvs inte säga "du lyckas aldrig med något, hur klumpig får man vara, varför tänker du inte innan du gör något" etc etc. Kalla dom namn (jag har hört många kalla deras barn idioter, dumskallar och liknande). Bara stå och skrika på dom när rädslan lyser i ögonen, vägrat lyssna på vad barnen haft att säga om situationen eller föräldrar som varit så arga att dom inte ens kunnat ta till sig att barnen försökt säga förlåt!

Till stor del tycker jag det är skrämmande hur lätt en del låter sin ilska gå ut över barnen och knäcker deras självkänsla med devisen "han/hon SKA lyda och dör inte av lite skäll".

Med det sagt, alla barn är olika. Min äldsta tål inte tillsägelser så bra. Hon tar mycket som kritik. Hon får man vara försiktig och mjuk med. Min äldste pojk skakar av sig en tillsägelse, ignorerar den, men att prata med honom fungerar alldeles ypperligt. Dvs, jag frågar honom varför han gör som han gör och sen pratar vi om det. Han är 3 år.

Dom två andra är ännu för små.

Som jag ser det så händer det så mycket i barnens egen individuella utveckling dom första åren att "allt" dom gör hänger ihop med att lära sig. Att skälla och bli arg är mer för mig ett "straff" byggt på förväntningar och det kommer komma när jag anser att jag kan ha vissa förväntningar på barnen. Än så länge är dom för små för att jag ska kunna förvänta mig att dom kan hålla sig från impulser, känsloutbrott och ren och skär nyfikenhet och kan därför heller inte bli arga på dom för något jag anser att dom inte kan kontrollera.

(Och gör nu inte misstaget och tro att barnen inte är fostrade eller har gränser och regler. Det har dom. Jag behöver dock inte använda straff, mutor, skäll eller skamvrå för att lära dom det.)

Jag blir arg och ja, jag skriker åt min dotter på fyra år. Varför skulle det vara fel? Jag kan även ryta till och då blir hon ibland rädd, man gör vad man kan. Visst försöker även jag prata snällt och tålmodigt men det fungerar inte alltid och vi resonerar oss mer eller mindre alltid ur sådan situationer.

Dottern brukar komma fram och krama mig om jag blir arg på henne så så illa tror jag inte att hon tar vid sig.

Arg är kanske fel ord men smått irriterad och otålig gränsar ibland, när hon balanserar och ger sig på farligheter hör också till dessa situationer.

Jag tappar tålamodet ibland, och säger ifrån på skarpen. Om han driver mig till komplett vansinne så slänger jag mig på sängen och vrålar rätt in i kudden. Det brukar han tycka är skitkul, så han gör samma sak och skrattar.

Ja, klart man "får" vara arg på sitt barn. Vuxna har också känslor och får också lov att leva ut dom - skillnaden är att vi har impulskontroll och fullt utvecklad empati och alltså kan vi uppvisa våra känslor på ett mer städat sätt än t.ex. en arg tvååring.

Men nog händer det att jag ryter åt sonen (2 år och 3 månader) när han för 6:e gången försöker slå sin lillasyster (6 månader).
Första, andra och tredje gången säger jag bara lugnt att "Så får man inte göra, klappa fint istället."  Fjärde och femte gången säger jag ifrån lite "hårdare": Nej, så får man INTE göra! Nora blir ledsen!" och byter dessutom miljö med barnen, tar med dom båda i ett annat rum eller försöker hitta på något nytt att göra.
Sjätte gången händer det att jag säger nej riktigt ordentligt och då blir det (tyvärr) ofta så att man höjer rösten av ren frustration. Det är sjukt irriterande när någon totalignorerar det man säger

Jag tror nog ingen vill skrika på sina barn.

Jag hatar när jag och min 3 åriga son bråkar. Men ibland finns det situationer då man reagerar instinktivt. 
 
Jag får ofta höja rösten och sätta gränser då min son testar mig hela tiden. Bland annat så använder han sin 10 månaders syster ( slår och lägger sig och puttar hårt i golvet )

Det är inte ofta jag måste gå så långt att jag riktigt skriker på honom, men det var ett tillfälle för två v sedan. Han hade stampat sönder en hel liter mjölk på köksgolvet och kastat 6 råa ägg i väggen och smetat runt. Och när han skrattar rakt i ansiktet på min när jag säger till så blir jag jättearg..

Men som sagt. jag är aldrig långsur och vi pratar alltid om det efteråt och kramas.

jag blir ibland arg på min 1.5-årige son. Eller, kanske sällan arg men otroligt frustrerad och irriterad. Det har hänt att jag skrikit fast då har det varit av smärta, pga att han slår mig eller river mig i ansiktet. SÅ jag skriker till högt, och då blir han rädd. Men det är faktiskt inte någonting jag försöker kontrollera för jag ser det som att det faktiskt hör ihop med att han gör mig illa. 

Visst får man bli arg, men det är en väldigt bra fråga on hur arg man egentligen får bli. En aspekt som jag tycker är viktig är hur effektivt det är. Om man tex har samma bråk varje morgon om att bli färdig i tid och det slutar med att man är arg varje morgon, så är det något som är fel. Visst får man bli arg när när barnet bara strular och busar och inte gör vad hen ska, men det funkar ju uppenbarligen inte eftersom man hade precis samma bråk dagen innan. Då tycker jag att det är den vuxnes ansvar att försöka ändra på situationen. Kanske genom att svälja sin ilska ett tag, vad vet jag? Visa lite mer flexibilitet? Vara lite konsekventare? Men att i alla fall vara den som tar ansvar för en förändring. 

Om man är arg på sina barn så ska man säga till dom på skarpen. Man ska aldrig slå på dom man kan säga till dom med sträng röst att dom ska gå upp på sitt rum. Man kan tängka om det är ett påhitt eller ej om det är påhitt då behöver man inte bli arg men om det inte är påhitt kan jag förstå att man blir arg som ett bi men låt barnet vara uppe på sitt rumm i en timme inte mera. Om baret ska ha lekförbud så låt den minst ha lekförbud i 2 väcker. Aldrig mer. Samma som utegångsförbud. Den får inte lov och skita i maten för han har varit olydig barn måste också ha mat. Men godis den behöver inte ha godis på hälgen men bara 2 dagar. Det är reglerna om man vill vara schyst en förälder. Ok att bli arg på barnet.

Man skulle kunna formulera frågan på ett annat sätt också: 

Är det OK att låta något så irrationellt som en människa uppfostra ett barn, eller blir det nöjdare och bättre rustat inför framtiden om det uppfostras av en dator?

(Folk som har problem med att lägga band på sig själva, som skriker, hotar, slår och kränker med elaka ord, bör såklart gå till psykolog innan de sätter barn till världen. Eller helt låta bli att föda barn. Fast det utgår jag från att alla fattar.)

Visst får man bli arg, med en envist och viljestarkt barn (och numera en lika viljestark och envis tonåring) så kan det nog rösterna höjas ett antal gånger.

Kränka ja, min tonåring var den mest lättkränkta lilla pojken en gång i tiden, så nog sjutton har vi kränkt (i hans tycke då) honom många gånger, även om det då varit en normal tillsägelse, han har dessutom en väldigt hög integritet, och den integriteten har varit väldigt lätt att "kränka" (vi har haft mycket arbete med vad som är "normal" integritet och vad som är lite för mycket)

Men när jag blir riktigt, riktigt arg, då skriker jag inte, det behövs inte.

För några år sedan, då han var inne på rätt fel spår när det gäller inställning till rasism etc, så var jag så rosenrasande att jag med mycket låg röst gjorde klart för honom att hade han varit en vän som hade yttrat sig detta, så hade den vännen inte varit kvar i min vänkrets längre och han skulle vara mycket tacksam att han var min son, annars hade han åkt ut med huvudet före ur detta hem.

Klart att man får bli arg och ryta till ,men jag tycker även att det är viktigt med förklaring till varför man blir arg och att man pratar med barnen.
.

Man får bli både arg, ledsen, besviken och frustrerad på sina barn.

De får lika självklart bli det på mig också, de får även tycka att jag är dum och orättvisast i värden.

Det jag inte tycker är ok av mig är att bli så arg att jag inte agerar rationellt. Höja rösten, fräsa ifrån, hålla fast och tala om för barnet vad jag tycker och allt sånt som sker när jag är lugn fast ändå arg är ok.

Det som hänt några ggr, och som alltid haft med min balans att göra är att jag blivit mer okontrollerat arg och skrikit på ett sånt sätt att barnen blivit rädda. Det är självklart aldrig ok även om det har hänt och då har jag alltid bett om ursäkt efteråt.

Att jag blir arg för att de beter sig på ett sätt som inte är ok så länge jag agerar korrekt ber jag aldrig om ursäkt för, barnen behöver inte heller be om ursäkt för att de är arga eller besvikna. Det är helt ok känslor så länge man inte gör annat som inte är ok.