NI förstör mitt barn!

TS: min son går i Hello Kitty keps och sandaler med eldsflammor och tackochlov så går vi på ett dagis där ungarna inte kommenterar ettdera.

(LEA: bär du knallrosa kjol och glitterväska på jobbet? Inte? Men ändå låter du en ev dotter bära detsamma? Men om en SON ska få göra det så måste ovillkorligen hans far göra sammalunda? Min man skulle inte drömma om att visa sig ute i vare sig hello kittykeps eller sandaler med eldsflammor, men det hindrar ju inte fyraåringen.)

Min son blev tagen för flicka ibland och det verkade inte störa honom och inte mig heller. "Vad heter hon? - Arvid!"

Jag är en HEMSK människa men varje gång jag läser ett sådant här inlägg hoppas jag att ungen blir värsta discotransan som vuxen. För att föräldrarna ska tagga ner lite.
(Nej - jag önskar inget barn att bli transvestit, eftersom jag har förstått att de har låg status både bland homo- och heterosexuella, jag önskar inget barn en drift eller önskan som kommer att utsätta dem för andras hån och hat.)

Jag har blivit betydligt lugnare avseende könsmönster och könsroller nu när jag har insett att min fyraåring faktiskt inte bryr sig avsevärt om vad som är för flickor resp för pojkar. Mycket av det tror jag ligger i dagis, det är ett dagis med en mycket genomtänkt och avslappnad inställning till genus - de har sett till att placera dockvrå och bygglek i angränsande genomgångsrum, så att alla barn rör sig där, de uppmuntrar till docklek, pärlhalsbandande, springlekar och byggande bland alla barn och de håller hårt på turordningsreglerna, det ska aldrig "löna sig" att vara högljudd, otålig och krävande (=få hjälp först för att det blir lugnare då).
Så jag skulle absolut överväga att byta dagis om jag hörde en pedagog hänvisa min son till bilar om han själv gått till dockorna, men inte varit så bekymrad om någon av flickorna sagt att Hello Kittykepsen bara är för tjejer. Det kan jag hantera på en fyraåringsnivå - säga "det är väl klart att den är för killar också, DU har ju en!"

Det ska bli betydligt intressantare att se hur han beter sig som tolvåring.

Anders:
du skriver

"Och för att tala som en som växt upp med mobbning: Jag ser med väldigt ledsna ögon på när föräldrar beter sig oansvarigt med sina barn för sin egen eller någon politisk övertygelses skull. Att tvinga barn in i en roll de inte valt själva, eller att medvetet undanhålla information för att de skall välja den roll du valt åt dem, är båda lika illa som ett slag i ansiktet. Det är barnmisshandel, och borde bestraffas som det."

Jag blev också mobbad i perioder eftersom jag inte var typiskt flickig. Mina hippieföräldrar lät mig vara som jag var och gav mig en stark självkänsla, den ställde till det ibland men som vuxen är jag oerhört tacksam.

Min poäng: om jag klär min son i utpräglat killiga kläder och lär honom att smälta in i den killiga könsnormen kommer jag dels att göra ett politiskt statement (länge leve fyrtiotalets könsmönster!) och dels tvinga in honom i en roll som han själv inte bett om och faktiskt inte verkar trivas i. Barnmisshandel, indeed, jag kunde inte hålla med mer.

Jag har fått en son som är eftertänksam, verbal, gillar att läsa, pyssla, bygga lego, helst väljer gult och rött (och grönt) när han själv väljer färg på ytterkläder etc, som inte vågar klättra eller åka rutschkana förrän efter mycket funderande, som går undan från skrikiga pojkgäng på kalas och som först nu har börjat tycka det är kul att spela boll - med mig eller pappa då.

Han stämmer dåligt in i den klassiska skräniga pojkmallen. Inte kommer jag att tvinga in honom i den i någon sorts ängslan för att han ska bli mobbad! Inte vill jag lägga ner värderingen "Passa in, annars jävlar!" i honom!

Istället får han vara som han är och lära sig de vanliga umgängesreglerna, allmänt hyfs, och om någon tror att han är en flicka för att han har röda manchesterbyxor så är det inget problem för någon inblandad. Jag tror nämligen att han kommer att få en bra grundtrygghet om han får vara pojke på sina villkor, inte på andras villkor.

Alla ungar gör inte det. Vissa av oss hade föräldrar som lärde oss att man uppför sig inte så mot andra människor. Oavsett hur gammal man är.

Herregud vilken avhyvling jag skulle ha fått om jag skrikit tjockis efter en tjock unge som liten, jag ryser bara jag tänker på det.

Och när min mormor växte upp rörde inte en man vid en barnvagn eller blöja, kvinnor bar inte byxor och skilsmässor var skamligt. Världen utvecklas, som tur är.

Nej. Jag vägrar lära mitt barn att bli en osynlig anpassling, en medlöpare, en fegis som inte vågar stå upp för sin åsikt. Han ska bli en bra människa, en som vågar hävda SIN åsikt och sin känsla, och som säger ifrån när någon som är svagare blir utnyttjad.

Om han vill följa normen för att han trivs i den så hejar jag på honom. Om han vill bryta mot den för att han trivs med det så hejar jag på honom. Men bara om han är en anständig människa i övrigt - inget medlöperi, inget översitteri, ingen dumhet, ingen homofobi, sexism, rasism, inget nervöst jamsande med högsta idioten.

Problemet, som jag ser det, med att en pojke inte kan ha glitterskor på förskolan (vilket de flesta ungar kan - jag tror, tackochlov att det är rätt sällsynt att man blir utmobbad pga det innan mellanstadiet. Innan dess verkar det räcka med att ungen säger JO - JAG kan ha de här - så är det överspelat) är att det väcker reaktioner hos vuxna om en pojke gillar glitter. Då blir han discotransa och det är det värsta som finns!

Jag är orolig för att mitt barn ska pressas in i könsmallar som är för snäva för honom. Jag tyckte under ffa mellan- och högstadiet att normen för hur en Normal Flicka är skavde rätt ordentligt, jag pratade för mycket, använde fel sorts smink, fnissade för lite och var för smart. Klichen om den dumma bimbon har aldrig legat för mig. Lika lite som idrottsmachograbben låg för min man.

Många som hävdar att pojkar och flickor är Så Jävla Olika så att de tar direkt skada av att använda fel färger, fel skor, fel leksaker agerar som om det finns två sorters människor, män och kvinnor, och aldrig mötas de två. Själv finner jag när jag ser mig om i min omgivning ett spektrum av individer som är rätt så lika, de flesta personliga egenskaper återfinns hos både män och kvinnor, och jag kan inte bara utifrån könet veta i vilken grad den jag möter är tävlingsinriktad, stark, våldsam, omvårdande, pratsam, smart, social eller blyg. Genomsnittet för män och kvinnor överlappar något så våldsamt.

Jag fostrar min son in i vad jag (och min man) uppfattar som en sund mansroll. I den ingår att stå upp för sin egen åsikt (jodå, huskatt - det är krav vi ställer på oss själva också, fega medlöpare har aldrig stått högt i kurs) och också en ganska bred repertoar av acceptabla beteenden. Just för ögonblicket kan jag inte komma på något som jag tillåter eller förbjuder honom enbart baserat på hans kön.

(Nej - han har inte klänning, men om han gärna ville ha en och den uppfyllde de krav vi har på kläder i övrigt så ser jag inget principiellt skäl till att han inte ska få en. Han har inte tagit skada av att ha röda ytterkläder eller HelloKittykeps vilket säkert många anser är OERHÖRT utmanande. Suck.)

Och nu blev hela vår familj abnorm igen.

Pirater gillar både mamma och barn, sedan barnsben.
Bilar - mamma gillade det som liten, barnet måttligt intresserat (gäsp), pappa måttligt intresserad
Traktorer - total fullständigt ointresse från alla håll. Kul att titta på dem när de plöjer live.
Blått - har vi alla tre
Rosa - bär endast barnet någon enstaka gång.
Prinsessa - är ingen av oss, inte ens mamma som barn.
Mammapappabarnlekar - det ägnar sig barnet åt på dagis, varken mamma eller pappa lekte några direkta mammapappabarnlekar som barn. Hemma har vi the real thing.

Däremot har vi alla tre varit förtjusta i böcker, musik och filmer sedan barnsben! Mamma och pappa målar och ritar men inte barnet lika mycket.

Hm.

Frågan är nu VEM som är mest pervers, jag, min man eller min son? Eller rentav - du?

Vet du vad - du får uppfostra dina ungar precis hur du vill, men jag vänder mig emot att du tror att ditt sätt är NORMALT. För om du säger att det NORMALA är att en pojke gillar traktorer, blått och bilar och en flicka gillar prinsessor, rosa och mammapappabarnlekar så säger du samtidigt att min familj är ONORMAL. Kul va? Tänkt på det?

Jag tycker inte synd om dina barn, jag antar att du tar hand om dem på ett utmärkt sätt. Men jag tror att din son skulle få det svårare än min om han behövde komma hem och berätta att han är transsexuell eller att hans högsta önskan är att dansa balett på elitnivå, eftersom du verkar ha en betydligt snävare syn på vad som är normala pojkbeteenden än vad jag har. Men du är säkert inte sämre än att du ändrar din syn på normalitet då, man formas efter vad man har för ungar.

Jag blir bara så oerhört trött på folk som skränar om att det är sådan OERHÖRD skillnad på pojkar och flickor - att alla flickor minsann är små rosa prinsessor från födslen och pojkar blåa vrålapor, för det är så få av mina vänner som stämmer in i den mallen. Och det är tröttsamt när mallarna skaver lite, lite grann genom hela ens uppväxt. Inte traumatiserande, men mycket enklare om man kan vara annorlunda utan att vara onormal.

Jag köper också bara det jag gillar - sonen får inte välja själv. Men jag tycker det är viktigt att tänka efter VARFÖR man nobbar! Är det för att jag tycker det är fult (jag vill inte se min son i fula kläder, men kan tänka mig det om han strålar av lycka för att HAN tycker det är fint), eller för att jag är rädd att han ska bli retad (är det min rädsla som ska styra eller ska vi prova och se?), är det för att kläderna är opassande (han får inte plagg med sexistiska eller våldsamma tryck, inte heller i material som inte håller eller storlekar som sitter illa) eller är det för att jag anser att könen till varje pris ska hållas isär?

Eftersom jag VET att han gillar starka färger så brukar jag, när vi tex handlar sandaler, gå och hala fram sandaler från både pojk- och flickhyllan (här är det smärtsamt uppenbart vad som är tänkt för vem ) så får han välja. Just i år blev det svarta med eldsflammor eftersom det matchade cykelhjälmen, tyckte han.

Min poäng är att man måste ifrågasätta sig själv! Det är dumt att lalla omkring och tro att man själv är världens mått och norm och att de värderingar vi blivit itutade är de enda, oföränderligt rätta. Många av de värderingar (de allra flesta faktiskt) som jag fått med mig från mina föräldrar och samhället i övrigt tycker jag är bra. Men inte alla. Tex delar av könsrollerna. Och det hjälper att ha en mormor som fick bryta sig loss från könsnormerna med spett - då får man lite perspektiv

Arne: men då blev du ju påtvingad kläder du INTE ville ha, och du fick inte ha de kläder du ville ha.

I mina ögon är det elakt att göra så mot sitt barn (nåja, rimliga gränser då... det finns kläder som jag förbjuder min son oavsett hur gärna han vill ha dem, men jag tvingar inte på honom något som han INTE gillar.). Det är nästan lika elakt att vägra sitt barn glittriga skor och ta på ett par svarta med flammor istället med motiveringen att det SKA vara så, i rädsla för att ungen ska bli mobbad.

Oavsett om ungen i fråga är kille eller tjej.

Noraa: intressant att barn kan ses som parodier på kön, som könskoderna dragna till sina ytterligheter - pojkar i überkilliga outfits i bara blå och beiga toner och flickor i rosa tyll, när deras pappor och mammor går i jeans och svart t-shirt båda två. Varför måste könet vara TYDLIGARE på ett barn än på en vuxen? När kom det? Jag växte upp på 70-talet och då var, vad jag minns, de flesta kläder för förskolebarn könsneutrala (alltså väckte inte uppseende på varken pojkar eller flickor), det var mest finkläderna som var uttalat könskodade. Varför har det ändrats?