NI förstör mitt barn!

Det verkar finnas många som tror att det krävs påverkan från föräldrarna (den genusmedvetna mamman) för att en pojke ska vilja ha på sig en klänning, hårspännen eller glittriga skor. Att det är mamman som styr och inte barnet - de läser av vad mamma vill och förväntar sig.

Samma personer ser ofta inte alls att vi påverkar våra barn in i de könsroller som finns i samhället. De är naturliga skillnader som vi ska låta vara. Att hela barnets omgivning förväntar sig ett visst beteende spelar ingen roll - barnet beter sig så som det gör pga sitt kön.

Jag får inte ihop det...

Genom att dela upp världen i "manligt" och "kvinligt" begränsar vi våra barn.

Det kommer alltid att finnas pojkar som vill ha rosa kläder (och hårspänne och tyllkjol) och eftersom de pojkarna finns kan de egenskaperna inte vara "kvinnliga". Om min pojke har en rosa klänning på sig är det per definition ett pojkplagg eftersom han bär det.
Är det en flicka som leker med monstertruckar så leker hon en tjejlek - eller kort och gott bara en lek... Det är ju just genom att benämna saker som "pojk-" och "tjej-" grejer man skapar onormala, konstiga barn som inte följer normen, och dessutom skapar man onödiga hinder för de barn som kanske vill leka det motsatta könets lekar men inte riktigt vågar. Barn är ju väldigt känsliga för vad som förväntas av dem.

För mig är det viktigt att ge mina barn tillgång till de världar de inte automatiskt blir socialiserade in i (vilket de blir tidigt som några redan påpekat). Vad de sedan väljer att göra tänker jag inte ha några synpunkter på.

Du har missat mitt argument.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att bli accepterad för den man är, och det är vi vuxna som skapar "onormala" barn (och vuxna) genom att kategorisera yttre företeelser som manliga och kvinliga.

Har en enda kille rosa tyllkjol på sig är det per definition ett killplagg eftersom han bär det. Det borde alla barn - och vuxna - lära sig att respektera. Sedan finns det ingen anledning att styra vad barnen vill ha på sig - och det har vi också väldigt liten makt att göra efter treårsåldern. Barn påverkas mycket mer av samhällsnormer än av sina föräldrar. Ändå finns de "avvikande" barnen - deal with it!

Jag rekomenderar en fantastisk film som heter "Mitt liv i rosa" - "Ma vie en rose"
av Alain Berliner till alla.

Om jag ska styra upp något måste jag kunna motivera det.

Du måste sova nu - annars orkar du inte i morgon.
Du får inte glass innan maten - det mår du inte bra av.
Du får inte köpa de där byxorna - de är inte bra att leka i.

Färger däremot kan jag inte hitta någon anledning till att mitt barn inte får välja själv (möjligen undantaget vita kläder). Glitter och paljetter har heller inte med funktion att göra utan är bara en subjektiv bedömning av vad man tycker är snyggt. Det kan jag inte - och tänker inte - styra för mitt barn.
Är kläderna praktiska är de okej oavsett färg och modell.

Naturligtvis är det okej att säga nej. Men ska vi till affären och köpa en tröja till min son kan jag inte hitta någon anledning till att han inte får välja färg och modell själv. Det skulle jag helt enkelt inte styra över så länge plagget han valde är okej att leka i. Jag skulle heller aldrig hindra mina barn från att leka i sandlådan - oavsett vad jag satt på dem (möjligen om det regnat). Vi tänker olika helt enkelt.

Med "avvikande" (märk citationstecknen som indikerar att det inte är jag som tycker detta ) barn och "deal with it" menar jag att det är du som får hantera att dina barn på ett respektfullt sätt bemöter de barn som inte blir hindrade av sina föräldrar när det gäller att välja kläder utanför de könsregler som råder idag. Jag lär mitt barn att hantera barn som följer reglerna (och predikar dem) med respekt och empati - och du får göra det samma. Vi lär aldrig komma överens men vi kan ju ge barnen möjligheten.

Är det inte mer upp till dig att lära dina barn att folk tycker olika och att det inte är okej att ge folk gliringar pga hur de är klädda. Ingen behöver trippa på tå om vi alla lär våra barn att respektera andra.

Ts säger inget om att dina döttrar inte får ha tjejkläder - bara att de inte ska tala om för hennes son att han INTE ska ha det.

Precis det jag menar... välj det du vill ha men välj rätt... annars får du inte välja i alla fall.

Han fick också lära sig att han inte kan lita på sina föräldrar. Om de säger att han fär välja gäller det att han väljer som de vill.

Men då riktar sig ju inte ts till dig.

Hon riktar sig till "ALLA NI som säger att vissa saker bara är för killar och andra bara för tjejer". Lär du dina barn att alla har rätt att vara olika behöver du inte alls ta åt dig.

Det är barnen som du säger "alltid kommer finnas" hon irriterar sig på (eller snarare deras föräldrar).

Sen kan jag hålla med om att man får rusta sina barn för kommentarer. Viljestarka barn som själva väljer vad de vill ha på sig brukar fixa det bra. Det är ju mest synd om barnen som begränsas tycker jag.

Min son har tex rosa napp (som han valt själv - ännu ett område där jag aldrig skulle hindra honom att välja fritt) till vilan på dagis - och en av de äldre pojkarna i spindelmannenmundering var oerhört avundsjuk och undrade om inte jag kunde köpa en sån åt honom med. Jag gissar att han redan lärt sig att det inte var idé att fråga hemma.

sv.wikipedia.org/wiki/Intersexualitet
www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_324814.svd

ca 0.5 - 1% av alla barn som föds räknar du alltså bort från det mänskliga släktet?

Schysst!

Men det är ju inte det det gäller här heller... det gäller konventioner kring hur man klär barn utifrån deras kön (eller väljer att inte göra det). Vi som väljer att låta bli (mer eller mindre) är så illa tvugna att lära våra barn att förhålla sig till er andra. Ger ni andra bara era barn ett okej förhållningssätt till mina så struntar jag i hur era barn är klädda. Möjligen tycker jag synd om dem om jag märker att de har en längtan som är undertryckt.

Nej - men det är (kan vara) att inte vara antingen man eller kvinna - vilket var de enda två mänskliga varianterna enligt dig :)

Min pojke blir ganska ofta kallad flicka och varken han eller jag bryr oss om det.

Sedan brukar folk bli generade när de frågar efter hans namn och det är ett killnamn - men det har ju med dem att göra. Jag brukar inte rätta dem om det inte frågar eftersom jag inte tycker att det spelar någon roll... möjligen skulle jag kunna säga att det är en pojke som ren information, men eftersom det alltid tas som kritik brukar jag låta bli. När det blir viktigt för sonen så får han säga det själv.

Däremot vet jag inte om han ska bli glad... varför då? Att han inte tycker att det spelar någon roll tycker jag är sunt. Han bara konstaterar att personen trodde att han var en tjej och så är det inte mer med det.

...jobbigt om det bara fanns rosa päls kvar och vintern närmade sig. De stackars killarna fick ut och panikjaga blåbjörn för att slippa frysa ihjäl...

McQueen låter lite queer faktiskt

Min pojke brukar matcha sin blixtentröja med prinsesskjol och det funkar fint.