Måste få beklaga mig lite

Men usch vad drygt, jag vet inget om att adoptera men jag kan tänka mig in i hur det känns med ovisheten och känslan av ett evigt väntande!
Sen är det ju också som du skriver.... det praktiska!

Kände under min gravilitet att väntan var lång ibland och jag hade ändå ett slut datum.
Jag hoppas att du inte behöver vänta så länge både för din och din dotters skull!

Hur gammal är hon och hur lång tid har det tagit för att bli adoptivföräldrer, det görs väll nån slags utredning eller?

Mvh yes

Hon är snart 7 månader. Jag har köat i 3,5 år så i det perspektivet så är det ju nära nu! Tack för omtanken!

Oj! 3,5 år är ju jätte lång tid!
Förstår inte varför det måste ta SÅ lång tid. Bra om de gör grundliga utredningar så barnen kommer till rätt personer men ändå....

Som du vet förstår jag precis hur du känner! Det börjar bli riktigt jobbigt nu. Vet liksom inte hur jag ska få tiden att gå......

Håller med dig fullständigt. De senaste nyheterna från organisationen var verkligen inte roliga. Har varit inställd på sex månaders väntan, det är i alla fall det jag har sagt, men mentalt har jag nog mer hoppats på 4-5 månaders väntan. Nu kanske det blir ännu längre än sex månader. Vi har bara väntat i tre månader och jag håller på att bli tokig av längtan efter våran lilla och att inte veta hur hon har det. Känns helt vansinnigt att hon ska vara där borta i över ett halvår när hon har fått föräldrar.

Hoppas att det inte drar ut på tiden för mycket, så att det blir problem med din semester och för ditt resesällskap. Det är svårt när det inte går att planera.

ÅÅÅÅH, jag minns känslan så väl! Värsta tiden i hela processen kände vi. Jag tror ärligt talat inte att det blir någon påverkan för dig som snart är "i hamn". Men jag förstår ju din frustration, verkligen! Åh, jag vill följa med dig till Vietnam och träffa alla underbara människor där! Kramis

Vet hur du och ni andra som väntar känner er. Våra 5 månader mellan BB och RB för sonen var stundtals outhärdliga. Speciellt som vi inte fick några nya bilder eller någon ny info alls under tiden. Bara rundbrev där det stod att det gick lunginflammation på barnhemmet och att vissa barn var drabbade och låg på sjukhus men de kunde inte svara på vilka. Tala om ångest.

Kan inte säga något som hjälper er. Skickar bara styrkekramar.

Förstår precis hur du känner dig, även om vi fick vänta "bara" 4 1/2 månad mellan resa 1 och 2 så var dessa månader de längsta någonsin. Vi hade fått info om att det skulle ta 2 månader innan vi fick hämta hem vår son, när den dagen paserat började den svåraste väntan någonsin. Varje dag, varje minut gick trögt. Jag blev ganska deppad under den tiden, orolig att ngt skulle hända vår son, (speciellt med de problem som kom med att inte Bulgarien fick ngn värme i husen fast det var 14 minus grader), kände att jag bara ville lägga mig och sova och drömma om vår prins och vakna när det är dags att åka. Bara drömma och minnas hur det var den veckan vi fick hålla om honom. Jag var inte speciellt intresserad av att jobba eller göra nåt för den delen. Men sen kommer det där magiska samtalet och hela världen börjar snurra igen, i hööög hastighet. Det är inte mycket man kan säga för att trösta mer än att jag vet precis hur du känner dig och lider med dig.

Det är klart att du får klaga lite, det e jättejobbigt att vänta så, jag har själv inte adopterat iofs men kan tänka mig att du känner oro för att något ska hända under tiden och oroar dig för lillan. Angående det praktiska, har du inga prel.datum du kan få av dem så du vet hur du ska lösa det?

Det är klart du får "klaga"! det ÄR jobbigt att vänta!