HUR kan det vara ok att skola in 1-åringar på dagis!?

Så om det är ännu sämre (i mina ögon sett) på andra ställen så blir resultatet att vi har det bra här? I Tyskland börjar barnen som tidigast på dagis när de är 3 år? Att lämna en månaders-bebis till dagis är faktiskt helt sjukt i mina ögon, fruktansvärt fel o horribelt. Jo jag vet att en 1åring förstår mkt, jag har väldigt aktiva o tidiga barn.. 2 av 3 (flickor tenderar att vara tidiga i många fall?) Vad jag menade var att en 1åring inte förstår vad den gör på dagis, varför den blir lämnad där osv. Mentalt brott tycker JAG. Det är en enorm skillnad på barnpassning, vilket inte sker var dag o många timmar. En sak som jag funderar på är... Många skriver "det blir människor av de som skolas in i det elr det landet när dom är 3 mån" o likn... Givetvis blir det människor av dom med? MEN...Var kommer föräldrarnas "ofrivilliga känslor" dvs instinkter av att vilja skydda, lära o vara med barnet in ngnstans? Vad jag menar är, jag kunde valt att skola in barnet vid 1 år, för givetvis skulle det bli MÄNNISKA av min ögonsten ändå, skulle tom kunna skaffat nanny i spädbarnsåren, men... Är målet bara att det ska bli människa av barnet? Vad sägs om nuet? Jag kan bara förklara hur jag fungerar här... Om jag haft min 1åring på dagis som är ett väldigt litet barn, (även om ni är många som vill påskina att den förstår enorma mängder o är på gränsen till vuxen..) hade jag, o jag hade inte kunnat koppla bort det liksom, som jag tidigare skrev, ofrivilligt... tänkt hela tiden på hur den har det osv. Får den uppmärksamheten den behöver? Hur många hinner knuffas, vara elaka osv? (För det händer hela tiden på dagis, en omöjlighet för personalen att hinna se allt som händer hela tiden), är ngn där o kramar honom/henne när den blir riktigt ledsen? (o även om ngn gör det finns det inga känslor i det vilket jag är övertygad om att barnet känner..) Ja det finns en rad olika saker jag hade tänkt på o som mamma vill man ju att barnet ska ha det bra NU. Inte bara ha roligt som alla pratar om, det är ju inte bara roligt hela tiden på dagis. Inte hemma heller, men här finns då jag, min man elr ngn annan favorit som älskar mina barn. Detta förvånar mig att många inte tar upp? För visst känner alla så? Elr är det mer elr mindre? Blir lite osäker. Jag är fullt medveten om att det hör till att få knuffar o slag.. MEN.. Jag tycker inte att det är ngt som ska introduserar i en 1årings liv utan att ngn är där o rättar till o gör rättvisa. Jag VET att det inte sker på dagis. Det säger sig självt med alla barn... Har sett det oändligt många ggr.. på olika dagis.. En pojke kör på en annan mindre pojke o denne blir ledsen men vågar knappt gråta utan bara står tyst till ngn pedagog alldeles för sent, för att säga öht, kommer o frågar hur det är fatt.. Undrar ni inte hur det i en så litet barns värld känns att vara ledsen utan att riktigt kunna få den tröst man behöver o bli lite "piskad" av de större barnen, om så även bara året större, när ingen ser?

Det står ingenstans i TS att hon sett lidande barn, det står att H*N lider när h*n ser barn på dagis....och som jag skrev, jag har inte sett ett enda lidande barn under alla dagisår på flera olika dagis men SJÄLKLART finns undantagen som bekräftar reglen - samma som hos hemmaföräldrarna där det garanterat finns understimulerande barn som går väldigt sakta framåt i utvecklingen. Det var dumt att skriva "inget barn" för självklart finns det dem som har hamnat på fel dagis. Men det känns som att hemmaföräldrarna drar ALLA dagisbarn över samma kam och LIDER med barnen på dagis, fast än barnen själva inte lider det minsta Om man ser barn som lider och mår dåligt på sitt dagis så får man ju försöka göra allt som står i sin makt och byta dagis, avdelning, övergå till privat eller kanske dagmamma. Men jag tror fortfarande inte att det är föräldrarna som behöver ges dåligt samvete, det är personalen det är fel på om dagis inte fungerar! Jag förstår om TS hade skrivit en tråd om nått dagis där ungarna bara behandlas som maskiner utan individuell anpassning med fröknar som borde bytt jobb för länge sen. För visst finns det Bra och Dåliga dagis. Men att lida med ALLA barn på dagis är att ta i så man spricker!

Man blir matad med så mycket information (propaganda?) hela tiden, att dagis nästan verkar obligatoriskt för ett barns utveckling/stimulans. Jag köper argument som att man vill tillbaka till arbetslivet, tvingas av ekonomiska skäl etc.Däremot tror jag inte att dagis är det ultimata för en ettåring, även om denne trivs så tror jag ändå att tryggheten hemma är bäst.Man läser larmrapporter om unga människors psykiska ohälsa var och varannan dag, vad beror denna otrygghet på? Jag har ingen aning, men jag önskar att jag kunde vara hemma med lillan lite längre för att ge en så trygg start i livet som möjligt.

Att jobba är ju som att vara på semester jämfört med att vara hemma!! Man får äta färdigt i lugn och ro. Man får ha toadörren stängd utan att någon står och skriker utanför. Man får prata med andra vuxna om vuxensaker.... Jag tycker att det är lika dumt att säga så som dom som säger att dom som vill lämna på dagis inte bryr sig i sina barn!

Har ni några länkar som visar att dagis är bra och ett måste för 1-åringar?

Det är INTE okej!!!Det är väl ingen i hela världen som tyckerd et är ok......men samhället är ju uppbyggt så att man MÅSTE!Vi har inte FP-dagar så det räcker ett helt år till.Jag är arbetslös = måste ha barnen på dagis.Min man som är undersköterska kan inte gå ner mer än 75% då vi inte klarar oss ekonomiskt.Vi vill absolut INTE!!!! lämna vårt barn på dagis men vad ska man göra???Alla system är uppbyggda så att man måste ta ut 5 FP-dagar/vecka,måste ha heltidssysselsättning för att inte falla ur systemen, måste ha dagis när man är arbetslös etc...Lätt för de som KAN vara hemma att trycka ner på de som inte kan...

De allra flesta barn i 1-3 årsåldern får tillräcklig stimulans i hemmiljön och behöver inte av det skälet börja på dagis, så jag har väldigt svårt att förstå de som inte för ekonomins skull behöver ha barnen på dagis lämnar dom där ändå ...... och menar att dom behöver det.

Det är synd att det är den vinklingen som kommer fram i den här tråden, att man skulle vara en sämre förälder bara för att man lämnar barnen på dagis vid en tidig ålder. Jag tycker fortfarande inte att dagistartaten, eller att ha barnen på dagis överhuvudtaget, har att göra med hur man är som förälder. Det är också lite synd att det tydligen är okej att lämna tidigt på dagis om man måste, men inte om man vill göra det. Man är ju världens hemskaste om man faktiskt vill tillbaka till det jobb man hade innan. Måste man vara bara förälder när får barn, eller får man vara mer än det?

Lika bra att säga det innan jag skriver min kommentar - jag dömer ingen och jag bryr mig inte ett dyft om hur andra väljer att göra...Skulle någon säga det till mig skulle jag definitivt utan att skicka varesig hatmail eller brista ut i ramskri undra vad den människan baserar den åsikten på och mer än görna diskutera detVore det inte rätt tragiskt om förskolan vore den allra bästa platsen för alla 1åringar