Att säga "duktig"

Men var ligger skillnaden egentligen? Jag brukar också säga "vad du kan!", eller du kan rita så många ilika spännande saker du!" osv, när min dotter vill visa att hon har gjort ngt hon är stolt över. Jag gör ju detta för att att jag har hört att man inte ska säga ordet "duktig". Men jag blukar alltid i mitt stilla sinna fundera på varför..

Det lägger väl samma press på ett barn att säa att det gör något bra, som att säga att det gör något duktigt? Barnet kommer till en vuxen och söker bekräftelse.. Om jag ger bekräftelse och visar att jag ser barnet på ett positivt sätt.. så borde ju just ordvalet ha mindre betydelse?

Det ljuva livet skrev 2009-06-05 14:44:10 följande:

Nej men då har de missförstått helt bland pedagogerna på min dotters förskola! Alltså.. vi hade ett helt föräldramöte med temat "ditt kompetenta barn", med workshops osv och information om vad de lärt sig på de senaste utbildningarna de gått. Kontentat av det hela blev, att man inte ska säga "vad duktigt du är!" Om ett barn hoppar högt, utan "vad bra du är"! Det var alltså bara ordet som skulle bytas ut, och vi var många föräldrar som inte förstod just något alls.

Jag förstår absolut skillnaden när du uttrycker att man kan kommentara barnets handling, och inte själva barnet. Jag väljer så klart att säga "det var snällt gjort", om min dotter är shysst mot en kompis, istället för "du är ett så snällt barn". Min dotter ska inte få stämplar på sig redan nu som formar hennes personlighet, och det ser jag som en självklarhet.

Men jag sitter och funderar lite här nu.. vi präglas och formas på alla sätt och vis.. JAG vill höra att jag är duktig på vissa saker, och det har inget med min självkänsla att göra. Jag vet att mitt värde som människa, och min lycka som individ är densamma utan beröm.. men det är kul att ngn gång få höra att jag är duktig! Roligt! Lika kul som det är att få höra att jag är snygg... vilket jag vet inte heller har ngn stor betydelse för mitt välbefinnande. Men det känns uppmuntrande!

Och, om min dotter är jättesnäll och lånar ut saker, delar med sig osv till en kompis, är det så himla fel att säga att hon är snäll och duktig då? Jag förstår att det blir skevt med det här "duktighetskomplexet" om det inte finns nyanser, om ett barn BARA får höra att det är duktigt. Men vad händer om vi väger upp med alla delar då? Om min dotter får höra att hon är duktig ibland, om min dotter även får höra att hon är modig, liten, smart, rolig, underbar, fantastisk, stark, ömtålig, trött.. (och självklart ska jag även bekräfta hennes känslor när hon är ledsen och arg) om ALLT är ok, hur kan det då bli fel?

Jag vill att mitt barn ska få höra att alla sakerna är bra, naturligadelar av en människa! Jag vill inte gå runt och säga "jag ser dig" När mitt barn vill visa att hon lärt sig cykla. Jag vill dela henne glädje.. hurra och tycka att det är STORT!! Jag tror faktiskt inte att hon får dålig självkänsla av att ha det så..

Jo.. förstås. Eller.. just det där med juridiken vet jag ju inte . MEN jag håller med dig om.. vad du menar!

Men, skulle du uppskatta om dina kollegor sa att det var härlig att ha dig på jobbet för att du är en så fantastisk person?

Men var går gränsen då? Skulle vi kunna säga "du är härlig att arbeta med för att du är så glad och positiv!" Eller "Du är så härlig att arbeta med för att du är så rolig och alltid skämtar!" Eller "Du är så härlig att jobba med för att du alltid ställer upp med kort varsel" För där någonstans, i det sistnämnda iallafall, så börjar det ju likna krav ändå?

Queen 70: Jag tänker PRECIS som du!! Håller med dig i allt du skriver. Detta med "duktig"-ordet, och att det skulle vara negativt, får ju föräldrar att sila mygg och svälja kameler helt. Det handlar ju om att se och respektera barn, hjälpa dem framåt, lyfta och stötta! DET är det viktiga när vi ska hjälpa våra barn att utvecklas. Inte att vi väljer ordet "bra" framför ordet "duktig" (som för övrig i min värld är hugget som stucket).

Både och ja! Det måste vara det sundaste. Barn ska INTE känna sig bedömda utifrån prestation när det handlar om sitt egenvärde. Men att även ge cred för att de ibland HAR presterat bra ser jag bara som fullt naturligt. Hur ska de annars klara sig senare i samhället? Hur ska de fixa att få betyg, om de aldrig någonsin har blivit ens introducerade i att man ibland får sin prestation bedömd?

Det var jag. Ja, totalmissat poängen. Vi föräldrar stod som fån och förstod faktiskt ingenting .