Jag tror man ska vara restriktiv med ordet duktig till båda könen. Jag brukar tänka så här innan jag säger duktig: vill mitt barn ha bekräftelse eller beröm?
Oftast vill barnet ha bekräftelse (se mig, hör mig) då undviker jag ord som innehåller en värdering av en prestation (duktig, fin, osv).
Jag kan rekommendera Jesper Juul, han för ett intressant resonemang kring detta.
Men, ska jag tillägga, jag faller i "duktig"-fällan titt som tätt trots att jag försöker att undvika det. Det sitter liksom i ryggraden. Har man som jag fått hör hur duktig man är och hur fint man ritar under hela sin uppväxt är det ju lätt att man själv bekräftar på det sättet.
(Men så lider jag av duktighetssyndrom också...)
Var nyss till affären med mina gossar. Innan talade jag om för dem att "jag vill att ni går lugnt med mig nu". Det hela förlöpte utan allför många incidenter. 
På väg ut från affären säger äldste sonen: mamma visst var vi duktiga nu?
Mitt svar blev: jag tycker att ni hörde efter mig bra.