Det där att man inte ska säga duktig är ju så knäppt att det inte är sant. När min lille tittar glatt på mig när han lärt sig klätttra upp på soffan eller nåt annat nytt så ska jag alltså förhålla mig neutral till det.....Kul liksom...NOT.
Man kan säga duktig 2000 gånger om dagen utan att det skadar barnet. Tror folk har fått detta om bakfoten helt enkelt. Det som skadar är att barnet får veta att man INTE är älskad om man inte presterar. Min unge kommer att veta att jag älskar honom oavsett. Vilket inte hindrar att jag kan säga att han är duktig och bra och gör fina saker HELA tiden. Det är inte samma sak som att göra dem tveksamma över om huruvida de är älskade och uppskattade även om de gör dumheter eller ritar en skitful teckning eller får taskiga betyg.
Förstår att tanken på nåt vis ska vara att barnen inte ska vara beroende av uppskattning utifrån utan ska vara självförsörjande på det viset. Helt galet då ett barn psykologiskt hänger ihop med föräldrarna och hela tiden söker bekräftelse från dessa. Att då mötas av nåt återhållet neutrum är ju helt sjukt. Här ska det tjoa och tjimmas och spelas trumpet när mitt barn åstadkommer nåt. Världen och verkligheten med sina tuffa bedömningar kommer tids nog ändå....
I såna fall så är det ju bara ett simpelt ord man hängt upp sig på (duktig) so whats the point...?? Om man ger sitt barn positiv (för jag utgår ifrån att det ska vara positivt ) respons om de gör nåt "bra" så spelar det ju ingen roll om det är så att man använder ordet, bra, duktig eller bara ser glad eller entusiastisk ut, för då "riskerar" väl ungarn ändå att "drabbas" av "duktighetskomplex??
Men om man bekräftar med ett positivt ansiktsuttryck och en glad röst, så innebär ju det i praktiken EXAKT samma sak som att säga "duktig" Dvs. att barnet får bekräftat att det gjort nåt positivt, tillskillnad att uppmärksamma om barnet dragit katten i svansen eller klippt av lillesyster håret. För då antar jag att man inte bekräftar med en positiv ton. Så då återkommer vi ju hela tiden till vilken KÄNSLA man förmedlar till barnet. Att se glad och positiv ut, eller att säga duktig blir liksom skitsamma...Om man inte ska förmedla den känslan av "bedömning" som man genom att utesluta ordet duktig, så skulle man vara tvungen att vara ett neutrum.
Om man är en person som säger duktig utan att mena det och misslyckas i att bekräfta barnet som person oavsett prestation, så lär man nog inte lyckas förändra det genom att byta vokabulär heller. Antingen förmår man att förmedla ovillkorlig kärlek till sitt barn, med eller utan "duktig" eller också gör man det inte. Förstår var det är man vill uppnå å teorin, men i praktiken tror jag det inte gör vare sig till eller ifrån, för barnets livskvalitet. Det blir en pappersprodukt.
Allt har att göra med den känsla och stämning som råder i förhållandet förälder/barn, och det sitter djupare än så. I min värld så spelar det ingen som helst roll om jag säger: Vilken fin teckning du gjort, eller om jag säger: Du har gjort en teckning till mig, vilka vackra färger....
Men vad skulle du säga i situationen där din 9 månaders bebis för första gången själv lyckats ta sig upp i soffan och sedan glädjestrålande vänder sig till dig för att se om du sett vad han lyckats med?
Sen ÄR ju inte små barn såna små självförsörjande individer ännu..och jag tycker det känns otroligt sorgligt på nåt vis att de ska vara hänvisade till att berömma sig själva på nåt vis...de sitter ju faktiskt mentalt ihop med föräldrana.
Nu förstår jag inte vad du menar? Om jag ifrågasätter vitsen och debatterar syftet så innebär det att jag inte respekterar dig???
JAg ställer frågor, eftersom jag inte förstår meningen...Och hur man ska uttrycka sig istället. Jag gav ett exempel, där jag tänkte att du skulle kunna illustrera för mig hur man ska göra, jag är genuint intresserad av hur nån som följer den där modellen skulle göra och säga där?
Sen som svar på din direkta fråga, så tror jag nog i alla fall inte att det är direkt nyttigt för ett litet barn (låt oss säga under 1 år) att denne ska lära sig vara självförsörjande på tillfredställelse. Så små barn har inte frigjort sig på från sina föräldrar utvecklingsmässigt ännu, för att klara av att tänka och känna: (spelar ingen roll vad nån annan tycker, detta gör jag för min egen skull) De är helt beroende av föräldraran i den åldern. Och som nån sa så spelar det ju mindre roll om man berömmer i form av ord eller bara genom att se entusiastisk och glad ut. Drivkraften är ändå till stor del att få reaktioner från föräldrarna.
För jag utgår ifrån att ingen skulle vara så grym att de INTE bekräftade barnets lyckliga leende när de lyckats med nåt, med att le tillbaks och se entusiastisk ut...
Det jag menar är att det ger samma signaler att le och se positiv ut när barnet har åstadkommit något, som när mamma säger "duktig" Då blir ju ändå resultatet att barnet känner att mamma blir glad om jag gör si eller så...så jag förstår inte hur det påverar barnets intention med saker? Om syftet är att barnet ska göra saker för sin egen skulle istället för nån annan skulle man ju som jag se det behöva vara helt neutral när barnet gör nåt den vill visa upp.
men skulle den glädjen på nåt vis förtas för att mamma samtidigt säger att barnet är duktigt som åker karusell, klättrar upp för soffan eller ritar en teckning?
Så det skulle alltså vara skillnad mellan BRA och DUKTIGT?? Båda är ju värderingsord??
nä, i detta fall är det nån som haft för lite att göra som har dragit några växlar som inte finns, det är jag helt övertygad om. En normalfungerande familj orsakar inte några komplex eller problem för att man använder ordet duktig. Det är andra saker som styr det. ibland får man helt enketl använda sunt förnuft.
Nana 24 skrev 2009-06-06 16:01:16 följande:
Jag tror att detta är lite att slå in öppna dörrar. För de familjer som inte förmår att förmedla denna glädje till sina barn och ge dem en känsla av ovillkorlig kärlek är i mina ögon dysfunktionella, och kommer i vilket fall som helst inte att ge sina barn en bra grund att stå på ÄVEN om de slutar att använda just ordet "duktig"
Medans de som tar till sig detta, och har för avsikt att förmedla till sina barn att de inte behöver prestera för att vara älskade eller för att tycka nåt är roligt, redan HAR den förmågan, och egentligen mycket väl kan använda ordet "duktig" utan att på nåt vis skada sina barn. Detta har med helt andra saker att göra än just vilka ord man använder är min övertygelse.
Jag är väl bekant med Jesper Juul och hans åsikter, och tycker att han har bra syn på många saker. Men samtidigt så köper jag inte heller ALLT rakt av. Detta måste karln ha hittat på medans han rökte nåt konstigt....det är överanalyserat...eller snarare underanalyserat...Vet det fan...men han e fel ute i alla fall.
Men tror du att det är det man gör om man använder ordet "duktig"? Jag kommer mycket väl att kunna säga att min son är duktig om han får bra betyg i matte, eller får dåligt betyg men ändå kämpar på. Däremot kommer jag att se till att det aldrig råder några tvivel om hans värde eller hur älskad han är ÄVEN om han suger i matte, eller skiter i läxorna. Vi verkar inte komma längre, men jag har uppenbarligen mycket svårt att förstå syftet med att bannlysa ordet duktig.
Alltså finnes det ingen mening med att ta bort "duktig" ur sin vokabulär 
Nej du är inte luddig. Jag vänder mig inte mot tankegången att man ska bekräfta barnet för den som den är istället för enbart vad den presterar. Jag har bara svårt att förstå kopplingen till just ordet "duktig". Jag tror folk kan göra det väldigt enkelt för sig på det viset, när saken i själva verket är väldigt komplex. Och då kanske man kan göra mer skada än nytta. Denna fokusering på ordet DUKTIG som har varit i denna och andra trådar blir nån slags "quick fix" som jag inte tror fungrar. Tror du själv sagt (orkar inte leta nu) att du ofta gör "fel" och säger duktig, fast du jobbar på det etc. Och i min världe så har det lilla ordet egentligen inte ett smack med saken att göra liksom....