Svärfar...

Jag förstår om det känns obehagligt. Men jag hade nog bitit ihop för ditt barns skull som säkert vill att farfar kommer på kalaset.

Tilde 980430 och Alexander 070818 och nu satsar vi på en liten 2010

Varför kan inte dessa svärfader hålla tyst!!!
Jag har varit med om något liknande. Min svärfar klagade på hur mina föräldrar klädde sig till min sambo. sambon blev rosenrasande på svärfar som verkligen fick en tankeställare
Vissa saker är helt totalt onödiga att berätta om.

Jätteknivig situation. Men det är synd att familjen ska splittras på grund av detta. Jag tror aldrig det kan vara bra att sticka huvudet i sanden utan det bästa är nog att konfrontera honom och fråga varför han känner så om dig. Han har ju uppenbarligen inte sett de fantastiska sidor hos dig som de andra har. Jag försvarar inte alls honom, tvärtom. Det är omoget och oförsvarligt att snacka skit bakom ryggen sådär. Visa nu att du är den vuxna i denna situation och visa att du vill lösa konflikten så er familj slipper dras med familjekonflikt. Gudarna ska veta hur jag har sett smågnabb splittra familjer. Tillslut vet man inte vem som sa vad, utan folk tar bara parti för sina "favoriter" och tillslut kan man inte ens hälsa på varandra. Det är sorgligt men ack så vanligt förekommande.

Hur känner du inför det, att eventuellt konfrontera honom och försvara dig? Du har ALLT att vinna och inget att förlora

FruNaftra ...problemet han har med mig är nog främst att jag hörs o syns lite för mycket enligt honom. Jag säger vad jag tycker och backar inte för att vara ärlig. Jag tror att en konfrontation inte alls skulle uppskattas från svärfar.
Jag har aldrig hamnat i trångmål med honom tidigare och vi har aldrig haft nåt otalt. Jag har kännt att han inte varit överförtjust i mig och ansträngt mig ytterligare för att vara extra vänlig mot honom, och inte "hört" hans skämt som sårat ex svärmor. Trots att jag blivit mkt irriterad, har jag bitit ihop och inte sagt vad jag eg hade velat, trots att det går emot min person att hålla käft.
Men det har alltså ändå inte varit nog.
Men visst, jag kan fortsätta le och låtsas som ingenting, "för maken o barnens skull".

Tråkiga är också att vi bara existerar vi födelsedagar. Gör mig skitirriterad. Jag har en mkt bra relation med mina föräldrar och vi pratar ofta i telefon. Detta sker aldrig mellan maken och svärfar. Jo iofs nu på senaste har det nån stryktipsgrej de gör på lördagar, så då rings de ju faktiskt. Men då pratar dom fotboll BARA.

Jag känner mig så frustrerad över detta och vill inte träffa och umgås med folk som får mig att må dåligt.....när det finns så många underbara människor som får mig att må bra menar jag. Men jag kanske måste......*hmmm*

Jag tror jag förstår dig bättre nu.

Jag tror absolut inte man ska sticka huvudet i sanden och låtsas om ingenting, inte för någon. Han och du verkar vara ett udda par och helt enkelt inte går ihop. Och det är inget konstigt eller ovanligt med det. Man måste bara finna ett sätt att stå ut med varandra. Därför tycker jag han behöver höra att det inte alls är lämpligt att baktala dig eller någon i familjen. Din svärmor mådde ju inte alls bra efter det samtalet och även hon behöver sätta ner foten och göra det klart för honom att hon inte ska behöva höra på sånt samtal. Ingen kan begära att ni ska bli vänner men han behöver sannerligen undervisas i hyfs och fason och lära sig att det minsta man kan göra är att låta bli att baktala varandra. Sen vad man tänker kan man inte rå för. Däremot har man kontroll över vad som kommer ur munnen.

ja, maken ringde till svärfar direkt när detta hände och sa att vi inte tolererar att det baktalas, och att han faktiskt är alldeles fantastisk lycklig med sin familj och inte alls är intresserad av hans sätt att få fram att jag skulle vara olämplig för honom. Så det borde vara klargjort. Så nu antar jag att det ändå är det falska leendet som väntar....för inte sjutton känner jag mig direkt nöjd inte.
Jag skulle vilja att maken var den som sökte upp fadern tillsammans med våra barn. Att deras umgänge sköttes hemma hos dom. Men det kanske inte fungerar....men man kan ju få önska

tack för bra feedback.

Låter som en jobbig situation Hoppas verkligen att det löser sig för er.

Tyvärr fick det ett otrevligt slut i vår familj och några av barnen pratar inte med varandra längre, eller föräldrarna. Det slutade med att jag fick klippa med dem med eftersom allt var tabu att diskutera och man fick aldrig lov att försöka rensa luften. Alla skulle låtsas om att allt var bra men gick istället och talade illa om varandra bakom ryggen och saboterade för varandra. Man kunde inte vara sig själv längre. Jättettråkigt hur det kan sluta, och jag tror inte de skulle kunna lösa situationen ens om de hade velat. För det som gick fel från början hände för så länge sedan så ingen minns något av det längre. Det går utför snabbt och när det händer i ens egen familj så blir man lätt programmerad att man MÅSTE hålla sams för husfridens skull...och så trycker man ner känslor som sen bubblar upp vid olämpliga tillfällen och framför "fel" personer. Och vips så är allt i rullning. I slutändan så är det väl så att man väljer sin familj. Man umgås med dem som man mår bra av.

Håller tummarna för dig och att det går bra tillslut. Kram!

Ett alternativ till att bita ihop och le kan ju vara att konfrontera honom, men på ett lugnt och sansat sätt, motbevisa hans uppfattning om att du skulle "vara för mkt". Luta dig tilbaka och be honom säga till dig direkt vad som är hans problem. Han kommer säkert gå i taket och försöka trigga igång dig, men låt honom inte få det. Var cool och säg som det är - att han sårade dig och att det därför nu känns konstigt att träffa honom men att du gör det för familjens skull. Lugnt och sansat (även i kroppsspråket).

Det är skitsvårt, jag vet, men försök! Då har du gjort allt du kunnat, på ett sjysst sätt. Vill han inte lyssna så ligger bollen hos honom, då har du iaf fått säga att du blev sårad och ändå visat att du inte är uppe för krig..
Lycka till!

eftersom vi bara träffas på födelsedagar så känns det så ojuste mot sonen att ta en sån konfrontation när vi ses nästa helg. Även om jag är lugn så behöver det ju inte bli hans tillstånd. Men visst hade det varit skönt, definitivt mer min "stil".