Hej,jag läser så mycket om många adopterade som vill finna sina rötter osv.
Börjar nästan fundera på om det är nåt fel på mig.. Jag har inget begär eller längtan att leta efter mina rötter..är det bra eller dåligt?? ska det tas för givet att bara för att man är adopterad så har man automatiskt i sig att leta efter sin a rötter?? är rent av nyfiken vad ni tror och tycker?? alla är välkomna med inlägg
Hej!
Det är väl varken bra eller dåligt. Alla är olika helt enkelt. Bland mina adopterade vänner så är det fifty/fifty ungefär. Hälften vill/har rest tillbaka och letat och den andra hälften har ingen lust. Möjligen vill de se landet, men inte nödvändigtvis träffa biosläktingar.
Vet inte om det har något att göra med hur nöjd man är med sitt nuvarande liv? kanske är viljan att söka biofamilj starkare om man på något sätt haft det svårt som adopterad...?
Men jag vet inte...
Hoppas du får många kloka svar på tråden!
Jag tror att det är väldigt individuellt! Två av mina närmaste vänner är adopterade, och ingen av dem har haft en längtan efter att söka sina rötter på det viset (om du menar att söka upp bio-släkten). Däremot så är båda intresserade av det landet de är födda i, men det är säkert också väldigt individuellt! Man är väl som man är.. Antar jag 
.
Tycker du ska strunta lite i hur andra gör och bara göra saker som får just dig att må bra och trivas. Det brukar vara ett vinnande koncept, oavsett vad det gäller!
Det är ju olika från person till person. Själv har jag aldrig haft en längtan till min biologiska familj men pgr av olika omständigheters om gjorde min adoption möjlig så ville jag få svar på ngr frågor och letade upp mina föräldrar. Nu har vi lite kontakt men inte jätte mkt. Känner inte att de är ngt jag saknat utan jag ser mej som vilken svensk som helst. Däremot är jag oxå helt förälskad i mitt födelseland. Men det hade jag varit oavsett om jag varit född där eller inte :))
Håller med föregående skribenter!
Naturligtvis är det väldigt individuellt hur man känner inför att söka sina rötter, o. det är ju tur att man kan välja själv hur man vill göra.
Tror ViljaDrömma har en poäng iaf, att har man haft det riktigt bra i a-familjen så kanske behovet är mindre o. man också är mer angelägen om att inte såra sina föräldrar.
Är säker på att relationerna i v å r familj här i Sverige, inte minskade mitt behov av min biofamilj iaf..
Jag har därför numera regelbunden kontakt med mina syskon i mitt ursprungsland.
Jag är adopterad och kom hit som 3 månader. Jag har aldrig känt något behov av att finna mina biologiska föräldrar. Tycker så klart att landet där jag är född är mkt vacker men det tycker jag ju om många andra länder med och har inte känt något större behov av att åka just dit än till andra länder.
Om det är bra eller dåligt att leta efter sina rötter beror väl helt på av vilken anledning man gör det och om man själv mår bra eller dåligt av det. Precis som alla andra är vi alla adoptivbarn egna individer som alla mår bra av olika saker och har olika synsätt när det gäller att vara adopterad och vad det innebär.
För några år sedan dog min mamma och då var det många som frågade om jag nu skulle leta efter mina "rötter", kändes som en mkt konstig fråga och kan säga att tanken på att söka efter mina "rötter" kändes om ännu mer obefintlig. Mina rötter är ju här med min älskade familj, allt vi gått igenom alla glada minnen och händelser vi har delat genom livet.
Ps. Själv tycker jag det är svårt nog att hinna med att träffa min familj så mkt som jag velat ändå hihi Ds.
Tack för era inlägg =) har vart intressant att läsa. känns bra att veta att det finns fler än jag som inte har nåt direkt behov av sökande efter rötter.
/TS
Hej!
Som adoptivmamma tycker jag det är mkt intressant att läsa om era tankar, ni som är vuxna och adopoterade. Det är så mycket skrivet i media om att hitta sina rötter, i TV (Spårlöst försvunnen), böcker ( Te.x Min mamma är en persisk prinsessa ) etc. Att många adopterade inte har denna önskan kommer inte så ofta fram.
Många som ej är så insatta i adoption brukar vid fikabordet säga saker som att " ..och sedan kommer h*n väl att försöka hitta sin "riktiga" mamma och så blir det en sådan där härlig återförening som man er på TV!"
Jag kommer självklart att stötta mitt barn i ett sådant sökande om h*n vill göra det. Vad många förstår är att det är inte alltid så enkelt med en återförening med biologiska föräldrar som det ibland kan bli i media...
//Snöa
Här är en till som inte alls är intresserad av att söka rötter. Det har aldrig varit intressant för mig
Däremot bör man inte känna sig hotad som adoptivförälder om ens barn vill söka sina rötter utan se det som att det inte alls behöver handla om att man ens barn inte ser en som sina riktiga föräldrar utan snarare se det som en ganska normal önskan från barnets sida och får man följa med sitt barn i den resan så är det ju bara roligt men man måste också respektera barnets önskan att få göra det själv också.
Jag har precis kommit hem från min återresa till Colombia. Jag var först inte så sugen på att söka mina rötter, men när mamma och jag bestämde för att åka till Colombia så tyckte jag det ändå var lite spännande att se vad jag skulle hitta. Och jag hittade min biologiska mamma! och det var ju roligt, men efter att ha träffat henne känner jag inget mer behov av att hålla kontakten med henne. Det var intressant att se om jag var lik henne osv... men min familj och mitt liv är här i Sverige, så nu vill jag bara gå vidare. Känns taskigt, men jag kände inga "speciella" känslor för henne eller mina halvsystrar. Bara för att man delar gener betyder det faktiskt inte att man har något mer gemensamt.
Det var så klart en fin resa att kunna göra, och det gav mig svar på mina frågor jag haft, men så lycklig som de man ser på Spårlöst har jag inte känt mig. Det är faktiskt mer jobbigt än roligt att hitta sina rötter... Ibland önskar jag att jag aldrig hade hittat henne.