Nu har jag två små änglar.

Kan nog inte riktigt fatta detta själv än. I morgon är det en vecka sedan jag fick se en liten bebis som hade allt & lite till. Ett ryggmärgsbråck långt upp i nacken. Kan inte fatta det. Den levde ju på i magen som sjutton. Nu är den inte där längre. Borta. Känner mig fortfarande tom. Varför just vi? Ella skulle ju få bli storasyster. Vi skulle bli tvåbarnsföräldrar. Jag mådde ju så bra denna gången med. Förra gången fick jag havandeskapsförgiftning som anledning till att Ebba inte klarade sig. Sen fick jag havandeskapsförgiftning igen, men Ella klarade sig trotts att hon föddes i v. 24. Nu ett ryggmärgsbråck. Jag hade inte ens haft det i tankarna att det kunde hända oss. Varför varför varför? 4 graviditeter. Ett levande barn. På 3 år. Jag känner mig väldigt bitter just nu. Kommer man alltid känna så? Någon som varit i samma sits? Jag vet inte hur jag ska bete mig? Hur jag ska tänka?