Vår 4-åring styr vår familj - Hjälp

Han är nummer 2 i syskonskaran och vår äldsta var inte så här när hon var 4 år.

Denna kille har hållt på så här sen han var 1½-2 år. Och det blir inte bättre.
Jag och min sambo har bott ihop i typ 1 år och varit tillsammans i drygt 1½ år och han varit likadan hela tiden. Enda skillnaden är att han går inte till fysiskt angrepp lika ofta.

Mamman kör sitt eget race och vilken uppfostringsmetod hon kör vet jag inte. Det jag vet är att jag upplever det som att hon sabbar det vi förösker bygga upp. Hon är inte alls lika konsekvent (det har hon själv sagt)
Ex. vi talar om för pojken att om han gör en dumhet till så blir han utan efterätt. Pojken gör en dumhet till och blir utan efterrätt.
Hos mamman får han ändå efterrätt "för han är ju snäll nu"

Här har jag och min sambo delade meningar. Han tycker att han och barnens mamma kommer bra överens, medan jag ser hur hon kör med han. Han vågar inte säga sin åsikt till henne och han vågar inte gå emot henne, och det har han själv sagt.

Jag vet inte om grabben är exakt likadan hos mamman men jag vet att det är stora problem där med. Som jag förstått så är största problemen vid påklädning och matbordet.

Han har sista månaden började försöka spela ut alla mot varandra. Säger vi nej så säger han att så får han göra hos mamma. Säger jag nej så ropar han på sin pappa.
Jag och min sambo har pratat om detta och svarar att "då får det vara hos mamma, här gör vi inte så" Jag och min sambo vi får ju hela tiden prata med varandra så att han inte spelar ut oss mot varandra.

Men jag håller med dig om att han verkar må väldigt dåligt.

Mångmamma: Jag håller helt med, vi är också oroliga för det och tar varje chans som finns för att ge grabben positiva kommentarer.

Det är psykologen via BVC som vi har kontakt med ...

Fast det här med att spela ut oss vuxna mot varandra inser vi att han försöker med hela tiden fast vad vi vet så har han inte lyckats många gånger. Om han t.ex. säger att han får göra en sak hos mamma som vi sagt nej till så är det fortfarande nej här. Hur mamman gör vet jag inte. Och om jag sagt till han så ropar han oftast på pappa men då är det alltid jag som kommer. Och likadant tvärtom, fast det händer inte lika ofta, för pappan ger oftare med sig än vad jag gör så oftast vill pojken att pappan ska komma oavsett.

Fjonke: Nä jag vet också att barn oftast inte har problem med olika regler hos olika föräldrar. Jag önskar bara att det kunde fungera bättre för dessa barn.

Birgitta L skrev 2009-06-15 22:11:56 följande:

Jag har föreslagit det till min sambo ... men i slutändan så har jag ju ingen talan alls. Det är ju barnets biologiska föräldrar som har det ansvaret.

Jag och min sambo har diskuterat och kommit fram till olika förslag på ändringar i boende/umgänge för barnen för att försöka få en stabilare grund för dem. Min sambo var och pratade med barnens mamma igår för att föreslå och fundera kring hur de ska göra.

Hon ville inte ens höra förslagen.

Han hade däremot fått en genomgående redovisning på hur dåligt hon mådde ...

Två dagar i rad har nu pojken åkt till förskolan med ytterst lite kläder på sig för att han vägrar klä på sig på morgonen.

Jag håller på att peppa min sambo till att ta kontakt med BUP.

less, trött och slut ...

Tack för tipset.
Vet du var jag kan hitta mer information om det?

Jag är galen just nu. Tårarna är sååå nära.

Min sambos två barn har varit med sin mamma tre veckor i sträck. (Vilket iofs blev en välförtjänt paus) Men det får vi igen mångfalt nu.

Bägge barnen kommer hem totalt galna. alla regler har satts ur spel.

4-åringen lyssnar inte på något. Måltiderna som tidigare fungerat hyfsat fungerar inte alls nu. Det är bara hysteriskt hela tiden.

Dom har vart här i 3 dagar nu och på den tiden har han hunnit:
* försöka dränka småsyskon i poolen
* sparkat sina småsyskon
* lekt/tjafsat vid varenda måltid vi ätit
* dragit småsyskon i benet då dom inte gjort som han vill
* kastat saker (något som vi också höll på att komma någonstans med)
* Pratar emot hela tiden
* hånflinar när man säger åt han
* ger mig och pappan order om vad som han anser ska göras.

Vi har dessa tre dagar verkligen tagit oss extra mycket tid att göra roliga saker med barnen eftersom mina två barn inte är hemma nu.
2-åringen har även i stor grad börjat ta efter allt. Vilket gör att vi får göra allting dubbelt just nu.

En eftermiddag då min sambo tog med sig 4-åringen och var borta hela eftermiddan så var det bara jag och 2-åringen hemma. Det var hur mysigt som helst. Barnet blev jättego och vi hade en jättefin stund. Men så fort min sambo kom hem med 4-åringen så blev allt kaos igen.

Men allting eskalerar hela tiden.
Vi har återigen ställt in en resa till helgen (dagstripp) som vi tänkte göra med barnen. För det känns inte roligt. Jag orkar inte. Tjata på barnen och bli osams klarar vi mycket väl på hemmaplan.

Det går inte bra.

Barnen kom hem igår och min sambo började med att "vabba" för minstingen eftersom 4-åringen hade knuffat/kastat/dragit ner lillebror i asfalten så han skrek/grinade i typ en timme.

Förskolan tog av förklarliga skäl inte emot barnet.

Min sambo hämtade minstingen hemma hos barnens mamma igår.

En läkare har idag på morgonen tittat på pojken eftersom mamman inte kontaktade någon igår. Lillgrabben vägrar använda höger hand.
Läkaren konstaterade att han stukat handen.

---

Efter mindre än 4 veckor på nya förskolan så har förskolepersonalen slagit larm till föräldrarna. 4-åringen har straffat ut sig fullständigt och ingen av de drygt 60 barnen på förskolan vill vara med han.
Han är utåtagerande och kräver konstant bevakning.
Förskolan kommer att ansöka om en assistent till han.

---

Vad vi ska göra här hemma vet jag inte.
Jag känner mig fullständigt maktlös.

Pappan har tagit många initiativ men motarbetas av mamman.

Anonym (enannan) skrev 2009-09-01 17:45:24 följande:

Vi har jobbat stenhårt nu i sommar med ett material som heter Familjeverkstan. Det är ett relativt nytt material och liknar "komet" lite grann.

Det bygger mycket på att "ignorera bort" dåligt beteende och uppmuntra bra beteende. Ta sig tid för barnet och annat bra att tänka på.

Självklart så säger vi till om han biter/slår/sparkar/knuffar eller gör något annat mot syskonen.
Men när han leker snällt eller gör något bra så talar vi om det för han.
Och det kan vara vad som helst, stälal skorna på sin rätta plats. hänga upp jackan, lägga smutsiga kläder i smutskorgen, sitta ordentligt vid matbordet, hålla i vagnen när vi går till/från förskolan.

Men just nu känns det som världens långsta utförsbacke.

Imorse satt vi vid frukostbordet.
Han sitter still vid bordet och äter ordentligt. Jag stryker han på ryggen och säger "va bra att du sitter still och äter ordentligt, det är jätteroligt." Jag frågade om mackan var god och om han ville ha mer mjölk, och det ville han. Stämningen runt bordet var lugn och stillsam. Allt kändes jättebra.

Men det jag inte får ihop är pojkens reaktioner på det jag sagt.

Bara sekunder efter att jag uppmuntrat honom så börjar han leka vid bordet.
Jag ignorer eftersom han inte skadar eller stör någon annan.

Leken eskalerar och jag säger då i lugn och sansad ton att han måste sitta still och äta ordentligt. Varpå leken eskalerar. Jag tar tag i hans hand (inte hårt, utan bara så han håller den still och jag får hans uppmärksamhet) och ber han äta ordentligt igen. Han stirrar på mig. Med helt tomma ögon och uttryckslöst ansikte, han leker ännu mer med andra handen och jag talar om för han att antingen får du sitta still och äta eller så får du gå från bordet varpå leken eskalerar ännu mer samtidigt som han fortfarande bara stirrar på mig.
Jag tar då bort frukosten från bordet och lyfter han därifrån.

Och jag har upplevt detta fler gånger.
När man berömmer honom så gör han i nästa sekund något som han vet att han inte får göra.
Det är som att han inte klarar av beröm. Ibland går det bra och ibland inte.

Anonym (enannan) skrev 2009-09-03 20:00:27 följande:

Jag och pappan jobbar ungefär lika mycket.
Jag jobbar dock något mindre än han så det är alltid jag som lämnar och hämtar på förskolan. Men vi går hemifrån samtidigt, men jag går förbi förskolan innan jag går till jobbet. Och vi kommer hem ungefär samtidigt, men även då så går jag förbi förskolan på hemvägen. Ibland slutar jag tidigare och är hemma kanske en halvtimme innan pappan.

Men jag håller med dig om att pojken förmodligen inte känner sig sedd. Men tro mig. Det är denna pojk som får MEST uppmärksamhet av alla här hemma. Både positiv och negativ.

Jag vet ...Jag vet att han kanske inte mår bra av växelvist boende.
Pappan har föreslagit till mamman att förändra boendet. Men hon vägrar. Och han har föreslagit alla möjliga olika lösningar, Bo här med pappan och varannan helg hos mamman, bo med mamman och varannan helg med pappan, Ändra lämningsdag för ett av barnen vilket skulle göra att de fortfarande bor varannan vecka men både mamman och pappan får mer egen tid för varje barn. Men hon säger nej till allt och har inga egna förslag.

Dock så vet jag att när barnen började vara med pappan varannan vecka istället för varannan helg, och det ena barnet även skrevs hos pappan så klagade mamman på att hon fick så mycket mindre pengar. Jag vet inte om det har något samband med nuvarande ovilja att förändra.Jag vet.Du såg han inte vid bordet. Det var ingen oskyldig lek. Dessutom så drar han med sig de två mindre och situationen urartar väldigt snabbt till kaos då.

Den här 4-åringen klarar knappt av att åka bort. Eller att någon kommer och hälsar på. Då försvinner allt som vi lyckats bygga upp och vi får börja om. Beroende på vem som hälsat på och hur länge så backar vi ett eller flera steg.

Och det känns så drygt då barnets farmor och farfar bor jättenära och hälsar på ofta.

Tack för att du tycker att vi gör något rätt iaf :)
Känns så hopplöst ibland.

Pojken har haft detta beteende sedan han var ca 1½ år. Då bodde föräldrarna tillsammans.
Lillebror kom ett par månader innan denna grabb fyllde tre.
Föräldrarna bröt med varandra när lillebror var ca 3 veckor.
Men de bodde kvar med varandra tills äldre grabben var nästan 4 och lillkillen var nästan 1 år.

Så jag känner inte att pojkens beteende är pga av mig eller pga styvfamiljssituationen eftersom jag och barnens pappa flyttade ihop när äldsta grabben var drygt 4. Pappan hade bott själv med dem 6 månader innan vi flyttade ihop.

MEN däremot så kan styvfamiljssituationen vara en faktor till att det inte blir bättre. Det inser även jag, mycket har hänt i denna lilla killes liv.

Du frågar varför jag drar detta lass.
Jag gör det därför att jag såg att ingenting hände. Efter en tid då vi bott ihop så knuffade han ner en av de mindre syskonen från en hög pall vilket hade kunnat sluta riktigt illa. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag krävde då att pappa skulle agera, vilket han gjorde, för han blev också riktigt rädd.
Vare sig mamman eller pappan hade tidigare gjort något åt det uppenbara att pojken mådde dåligt.

Pappan har hela tiden fått tagit kontakt med psykologer och mamman i den utsträckning som har kännts bra för han. Mig använder han som bollplank.
Men jag behöver någonstans att skriva av mig min frustration, vilket jag gör här.

Anonym (enannan) skrev 2009-09-03 22:19:52 följande:

Snälla hjälp mig här.
På villket sätt ska jag kliva åt sidan?

Jag har aldrig tagit direkt kontakt med mamman angående detta.
Har det varit ett problem så är det alltid pappan som tagit den kontakten med mamman.

De har samtal med en barnpsykolog just nu där även jag sitter med. Jag säger inte mycket men både mamman och pappan fick godkänna först att jag skulle vara med för jag ville inte tränga mig på. men samtidigt så ansågs det att jag borde vara med eftersom jag umgås med barnet lika mycket som barnets pappa eftersom vi bor ihop. Tanken med det var att vi alla skulle göra lika kring barnet ...

Och de konkreta situationer som uppstår hemma. Det är där jag agerar.
Men det känns väldigt främmande för mig att bara stå och se på om han slår sin lillebror eller något av mina barn. Eller ska jag ropa på min sambo så han får ta det? Ibland så är jag själv med barnen ... vad ska jag göra då om något händer?

Jag menar inte att vara ironisk eller förlöjliga någon här, jag vill verkligen veta. Jag har fått tipset av en i min närhet också att jag ska backa. Men var ska jag dra gränsen? Vad "får" jag göra? Och vad ska jag inte göra?
Personen i min närhet hade inget svar på frågan om var jag ska dra gränsen ... inte ens ett tips ...

Anonym (enannan) skrev 2009-09-03 22:36:11 följande:

Jag och pappan som jag numera är min sambo har varit tillsammans snart 2 år. Vi har varit sambo sen januari i år.

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 19:32:31 följande:

Men han var så här innan. Långt innan.

De ringde från förskolan idag.

Ansökan om en assistent till pojken har godkänts.
Jag och pappan är förvånade över hur offantligt snabbt det gick.

Det enda som saknas nu innan den personen kan börja är att pappan OCH mamman skriver under och godkänner detta.

Vi hoppas att detta ska göra att det flyter på bättre på förskolan.

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 21:08:21 följande:

Jag och min sambo anser oss ha fyra barn.
Vi gör ingen skillnad på dem.
Därav rubriken.

Men nej, jag är inte biologisk mamma till just denna pojk.

Han bor dock i min och min sambos hem varannan vecka.

Anonym (enannan) skrev 2009-09-06 09:54:05 följande:

Hur jag skrev rubriken vs. hur verkligehet nser ut vet jag.
Och jag anser inte att jag behöver förklara det fler gånger.