Vår 4-åring styr vår familj - Hjälp

Jag blir upprörd av att DU inte skyddar dina barn från pojken. Det är uppenbart att pappan och mamman inte bryr sig,men du ska skydda dina barn. De ska ALDRIG behöva stå ut med bråk,skrik,bli slagna,vara rädda,dålig stämmning.Fy vad hemskt. Ett altenativ är att du ringer socialen och anmäler anonymt detta,så att de verkligen får hjälp. ELLER att du TVINGAR pappan att aktivt söka hjälp. Pappan förstör sitt eget liv,barnets liv och era liv.

Stackars lilla pojke! Större rop på hjälp får man väl leta efter. En fyraåring som mår bra beter sig inte sådär. Usch. Han kanske inte mår bra av att bo växelvis? Eller kanske inte med att byta så ofta? Beter han sig likadant hos sin mamma, eller hur är det där? Det här är ett rop på hjälp och ni måste behandla det som just sådant. Sedan kan jag undra över varför du klagar på att han leker vid bordet, såna petitesser måste man kunna släppa på om ett barn agerar på det sätt han gör.

Ja jag känner också så faktiskt. Vad är det som är så hemskt med att han leker?

Mig använder han som bollplank. Men jag behöver någonstans att skriva av mig min frustration, vilket jag gör här.

Anonym (enannan) skrev 2009-09-03 22:19:52 följande: Snälla hjälp mig här. På villket sätt ska jag kliva åt sidan?

Funderar lite över din rubrik också - VÅR 4-åring .... är det ditt barn???

Anonym (carpe diem) skrev 2009-09-04 21:08:21 följande: Jag och min sambo anser oss ha fyra barn. Vi gör ingen skillnad på dem. Därav rubriken. Men nej, jag är inte biologisk mamma till just denna pojk. Han bor dock i min och min sambos hem varannan vecka.

Jag vågar släppa kontrollen som en del av er verkar anse (min tolkning) att jag inte gör. Och jag gör det. Jag vet inte ens om den kontroll ni beskriver existerar. Att jag är väldigt på i detta forum är för att detta är min tråd och jag söker stöd och råd och tips här, för jag lever i denna vardag med denna pojke. Jag kan inte vara lika på i verkligheten eftersom jag inte ÄR pojkens mamma. Men jag kan inte ignorera ett av de barn som lever i samma hem som mig oavsett om det är biologiskt mitt eller inte. Jag har tre följdfrågor till era åsikter om att jag ska kliva tillbaka. (Observera att jag redan anser mig stå på en delvis "åskådarplats" här hemma) Så sent som igår så bad pappan mig att gå och ta hand om situation då denna pojke (visade det sig) slagit ett av de yngre barnen så det mindre syskonet hade ont och grät. Pappan får i första hand ta sånt men han orkar inte hur mycket som helst heller. 1. Det exempel som jag beskrev i stycket ovanför. Skulle jag ha sagt nej, när pappan ber mig. 2. Många utav de vänner som jag umgås med har barn. Om de gör fel så säger jag till dem, gör de något bra så uppmuntrar jag dem, om det är jag som ser. Om min vän ser mina barn göra fel så säger hon till dem, och de uppmuntrar barnen om de gör något bra. Något som är väldigt självklart för alla i min omgivning. Jag tolkar era råd som att jag ska säga bry mig mindre om barn i mitt egna hem i mindre utsträckning än vad jag gör om mina vänners barn. 3. Risken finns att jag blir arbetslös. Barnen får då vara på förskolan max 15 timmar i veckan (3 dagar á 5 timmar eller 5 dagar á 3 timmar) Hur ska jag då göra? Förskolan gör ingen som helst skillnad på vilka barn som är mina biologiska eller ej. De kolla på vilka som bor i mitt hushåll. Med andra ord så kommer jag och alla barnen att vara hemma väldigt mycket tillsammans. Ska jag och mina biologiska barn måsta flytta för att jag inte får/ska agera i denna pojkes liv? Eller ska jag låta han löpa amok och slå alla sönder och samman medan jag är hemma själv med dem. Eller ska pappan måsta ta ledigt utan lön så fort barnen är hemma. (I så fall kommer vi inte att klara oss ekonomiskt) Jag förstår ert resonemang bitvis om att jag inte är hans mamma, det vet jag. Men jag hoppas ni också förstår att detta måste fungera praktiskt här hemma.

Jag gillar inte tonen i de inlägg som försöker lägga något av ansvaret för killens beteende på dig TS. Det verkar snarare som om du har gjort det du har kunnat för att lösa problemen. Det händer i ditt hem och du har full rätt att kräva att folk är civiliserade där. Visst är det ibland jobbigt för barn när deras föräldrar skiljer sig. Ibland bryr de sig inte alls och ibland är det skönt för dem. Det finns ingen regel. Men det som jag reagerade på var att pojken har varit utagerande sedan 1,5-årsåldern. Det låter som om det bästa vore att göra en neuropsykiatrisk utredning. När jag läser dina beskrivningar så ser jag en liten, stackars pojke med en massa krafter i sig som han inte kan hantera. Jag kan naturligtvis inte bedöma om han har typ ADHD eller inte, men om han har det så är det grymt att inte se till att han får hjälp. Det kommer bara att bli värre och hela hans personlighet kommer att formas kring att han är "den där jobbiga". Det är viktigt att veta, dels för att medicin verkligen kan hjälpa barn med olika former av koncentrationssvårigheter, dels för att det gäller att välja rätt strategi för uppfostran. Om utredningen inte ger någon diagnos så är det bara att köra på med kärleksfull och konsekvent uppfostran utan dåligt samvete. Straff är värdelöst. Nannyskiten är en sjuk, kommersiell bluff som bygger på gamla, förlegade idéer om hur barn fungerar. Du kan aldrig få ett barn att må bra, vilket är förutsättningen för att de ska bete sig bra, genom att ta ifrån dem saker.