Relations ocd?

jag har det ..tror jag..vad vill du veta?Har du det? har du ocd i övrigt eller bara detta

Jag tror jag också har det, ramlade in på en sida om det av en slump. Vet inte riktigt vad jag ville ha ut av tråden, bara att hitta någon annan som har det och vill berätta lite kanske? Jag lider av det i övrigt också. Du då?

www.terapisnack.com/familjeterapi-parterapi-relationsproblem-kaerleksbekymmer/3287-existerar-rocd-relations-ocd.html

Den kanske kan vara något?
Uppenbarligen finns det

Fanns mycket på Engelska

ja..jag har lidit av det i alla mina relationer går i terapi för det här..jobbar mycket med acceptans ,för mej har det varit svårt att lita på känslor (posetiva) när de kommer..har haft mycket ångest o tvivel i varje relation..hur det ska kännas ?.är det äkta det jag känner ?.räcker det .det jag känner då o då? lurar jag mej själv? osv
är så himla rädd att det ska vara fel .att jag inte känner "rätt"känslor..hur yttrar det sig för dig?

Jag känner exakt som dig! Men det kommer inte i början av en relation. Fast då är man ju iofs nykär så det kanske inte är så konstigt? Det kommer mer när allting blir vardag och tråkigt.. Fast nu har vi varit tillsammans flera år men hela mitt liv känns tråkigt nu när jag är gravid faktiskt och dessutom mår jag inte alls bra psykiskt av att vara gravid. Mina känslor kanske är lite blandade med en liten kris men jag kände likadant angående relationen vid jul. Det släppte efter 2 veckor och sen har jag inte alls tänkt på det förrän nu. Nu när vi ska ha barn och kommer vara tvungna att ha att göra med varandra resten av livet.

Det kan lika gärna vara en graviditetskris blandat med att jag känner mig ensam och har tråkigt för att vännerna inte hör av sig lika ofta sen jag blev gravid. Men jag vill minnas att jag kände såhär en gång med mitt ex också och när jag läste om relations ocd så kändes det som att det stämmer in på mig.

Så länge jag klarar av att hålla tankarna borta så är allt bra men så fort jag börjar fundera är det kört! Mina vanliga tvångstankar (som framförallt har med spis och låsa dörren att göra) har blivit värre på sistone dessutom och då kopplade jag ihop det med känslorna.

ha ..ha..ja du...jag har exakt samma ocd dvs kontroleringstvång..spis ytterdörr..jag har däremot svårt att veta när jag är kär ,,jag menar jag är glad upprymd attraherad..o så i början men är det tillräckligt?är rädd o förväxla det med attraktionbra ..mallen har varit dunkande hjärta å rus o det hade jag bara med ungdomskärleken,,har du gått i terapi för din ocd?jag tycker ändå att du tacklar det rätt bra att det går så långt mellan tvivlen ..jag har för det mesta en gnagande oro..vet att så länge det inte är allvar är jag mer avslappnad i början.sen ju mer det verkar vara en relation kommer ångesten.

Jag blir som osäker.. Och rädd ändå för att det ska ta slut. Det känns som att "tänk om jag inte älskar honom längre" eller "tänk om vi skulle ha det bättre utan varandra". Också fortsätter det till sjuka nivåer på tänkandet, minst sagt. Och ju sjukare det blir, ju mer fortsätter det. Men ibland blir som allt helt ljust och jag mår bra och känner mig helt säker på att det ska vara vi resten av livet. Jag har aldrig gått i terapi för det.. Det här verkar uppkomma mest när någonting annat är jobbigt. Jag är lite halvlabil psykiskt överhuvudtaget och julen är en jobbig tid. Graviditeten är också en jobbig tid, tyvärr. Det blir inte bättre av att jag vill sväva på moln som vissa gravida gör för nu mår jag ju dåligt för att det inte är så också. Dagar då jag har roligt och allt annat känns bra så är dessa tankar helt borta.

Jag tänker på huruvida jag älskar honom så mycket ibland att jag tror att jag inte gör det till slut tror jag. Det känns som att jag drar mig undan och inte vet vem jag själv är och hur jag känner, och då känns det som att jag inte vet vem han är riktigt heller. Men ibland när han tittar på mig och vi ligger och pratar känner jag bara att allt är så rätt. Huvudsaken är väl att man trivs och har roligt tillsammans? Man kanske inte ska fundera så mycket hela tiden.

Jag får sån ångest av det här att det kryper i hela kroppen och jag får panik ibland. Jag menar, hade jag verkligen inte älskat honom och velat lämna honom så hade jag väl kanske inte gått och fått panik över de tankarna?

Jobbigt det här och jag trodde jag var ensam i hela världen om det typ. Det kändes som en pusselbit föll på plats när jag hörde talas om det här.