Relations ocd?

Jag tror jag också har det, ramlade in på en sida om det av en slump. Vet inte riktigt vad jag ville ha ut av tråden, bara att hitta någon annan som har det och vill berätta lite kanske? Jag lider av det i övrigt också. Du då?

Det är där jag varit och läst :)

Jag känner exakt som dig! Men det kommer inte i början av en relation. Fast då är man ju iofs nykär så det kanske inte är så konstigt? Det kommer mer när allting blir vardag och tråkigt.. Fast nu har vi varit tillsammans flera år men hela mitt liv känns tråkigt nu när jag är gravid faktiskt och dessutom mår jag inte alls bra psykiskt av att vara gravid. Mina känslor kanske är lite blandade med en liten kris men jag kände likadant angående relationen vid jul. Det släppte efter 2 veckor och sen har jag inte alls tänkt på det förrän nu. Nu när vi ska ha barn och kommer vara tvungna att ha att göra med varandra resten av livet.

Det kan lika gärna vara en graviditetskris blandat med att jag känner mig ensam och har tråkigt för att vännerna inte hör av sig lika ofta sen jag blev gravid. Men jag vill minnas att jag kände såhär en gång med mitt ex också och när jag läste om relations ocd så kändes det som att det stämmer in på mig.

Så länge jag klarar av att hålla tankarna borta så är allt bra men så fort jag börjar fundera är det kört! Mina vanliga tvångstankar (som framförallt har med spis och låsa dörren att göra) har blivit värre på sistone dessutom och då kopplade jag ihop det med känslorna.

Jag blir som osäker.. Och rädd ändå för att det ska ta slut. Det känns som att "tänk om jag inte älskar honom längre" eller "tänk om vi skulle ha det bättre utan varandra". Också fortsätter det till sjuka nivåer på tänkandet, minst sagt. Och ju sjukare det blir, ju mer fortsätter det. Men ibland blir som allt helt ljust och jag mår bra och känner mig helt säker på att det ska vara vi resten av livet. Jag har aldrig gått i terapi för det.. Det här verkar uppkomma mest när någonting annat är jobbigt. Jag är lite halvlabil psykiskt överhuvudtaget och julen är en jobbig tid. Graviditeten är också en jobbig tid, tyvärr. Det blir inte bättre av att jag vill sväva på moln som vissa gravida gör för nu mår jag ju dåligt för att det inte är så också. Dagar då jag har roligt och allt annat känns bra så är dessa tankar helt borta.

Jag tänker på huruvida jag älskar honom så mycket ibland att jag tror att jag inte gör det till slut tror jag. Det känns som att jag drar mig undan och inte vet vem jag själv är och hur jag känner, och då känns det som att jag inte vet vem han är riktigt heller. Men ibland när han tittar på mig och vi ligger och pratar känner jag bara att allt är så rätt. Huvudsaken är väl att man trivs och har roligt tillsammans? Man kanske inte ska fundera så mycket hela tiden.

Jag får sån ångest av det här att det kryper i hela kroppen och jag får panik ibland. Jag menar, hade jag verkligen inte älskat honom och velat lämna honom så hade jag väl kanske inte gått och fått panik över de tankarna?

Jobbigt det här och jag trodde jag var ensam i hela världen om det typ. Det kändes som en pusselbit föll på plats när jag hörde talas om det här.

Åh jag känner igen mig i det du skriver så mycket att det lika gärna kunde varit jag själv som skrivit det!

Jag har kommit på att så länge jag sysselsätter mig med något och pysslar på med saker så tänker jag inte så mycket. Det är bara det att jag nu är ledig hela sommaren.. Hm. Men förhoppningsvis blir det bättre snart! Att tänka och prata om bebisen gör det lite lättare i alla fall och det är mysigt att planera. Det är alltid någonting som får mig att låta bli att tänka negativa tankar.

Jag får också tryck i bröstet till slut. Och känner mig helt varm och darrig i hela kroppen. Det har hållt på sluta med panikångest men jag har lyckats stoppa attackerna. Ska kika på sidan där sen, är trött nu så det skulle förmodligen inte gå in så mycket haha.

Sen är det ju det att man kan inte vara nykär och känna det där pirret jämt. Inte tror jag mina föräldrar känner så för varandra efter 30 år tillsammans? Vid vissa tillfällen känner jag mig mer kär och ibland mindre och det verkar vara så för de flesta. Är det aldrig neråt kan det ju aldrig vara uppåt heller. Ska man hitta någon man är dödskär i jämt så lär man ju få leva ensam resten av livet!

Har du någon flick/pojkvän nu? Vet ju inte vilket kön du är av :D

Men då är du ju inte tant! :) Jaa men det är inte särskilt ofta.. Som du beskriver det, att bli lite varm och så, är nog mer så jag känner. Läste någonstans att man faktiskt bara är nykär max 1 år, så det så. Det är klart det är mer spännande i början och det pirrar hela tiden. Men vi får tänka tillbaka på den tiden när det känns svårt. Jag har tänkt massor på när vi träffades när det varit som värst och det har hjälpt. Dessutom ser jag oss tillsammans i framtiden, tillsammans med bebisen. Kan inte tänka mig att vi skulle bo isär, varken nu eller då. Däremot kanske det skulle vara bra att komma ifrån varandra. Har inte varit borta någonstans sen vi träffades, inte mer än en natt. Och han har varit borta någon gång men inte så länge. Kan ju vara nyttigt att sakna varandra lite. Eller om man saknar varandra riktigt mycket kanske det blir lite pirr när man ses igen? :D

Åh grattis på 8 årsdagen! :D

Nej han vet ingenting och så ska det förbli. Jag hoppas på att allt ska kännas bättre när bebisen har kommit, alltså när jag slipper vara gravid. Han vet att jag inte mår så strålande jämt och är ledsnare än vanligt men inte mer. Ska ta upp med min bm att jag inte mår så bra överhuvudtaget så jag måste väl berätta för han också att det är lite värre än vad jag berättat. Har varit så illa att jag inte ens känt mig glad över bebisen jämt, men nu gör jag det igen som tur är :) En stor tjej du har, kan tänka mig att tiden från bebis till stor går fort! Jag vill att våran bebis ska vara här NU, jag håller på längta ihjäl mig! :)

Jag har också analyserat det där med om jag bara vill ha sex med honom men så är det inte.. Men det är ju bra att det pirrar när han tar i dig, tänk om det aldrig gjort det? :P

Ja så är det nu för mig. Eller jag vaknar av att jag behöver gå på toa och då har jag ångest när jag vaknar. Har inte vaknat bara för att jag har ångest än, inte många gånger i alla fall. Men jag vet hur det är att vakna av det. Igår började jag hålla på igen. Var dessutom lite nere för att vi inte hade något alls att göra igår men det blev en mysig dag ändå. Jahaa såpass! Nå men om det är skönt när han kommer så är det ju ett väldigt bra tecken :) Jag har funderat lite på det där med att sakna.. När man vet att dom kommer tillbaka så saknar man kanske inte alltid? Det är inte så att jag saknar min sambo hur mycket som helst när han är borta, men det är skönt när han kommer hem. Men man har ju annat att göra. Det var bara i början jag saknade honom sådär jättemycket.

Jaa det säger en hel del! Jag har funderat och jag tror inte min ångest skulle släppa om jag skulle göra slut med honom, snarare tvärtom. Det är väl bara härda ut och hoppas att det blir bättre när bebisen kommer. Nu är vi snart lediga tillsammans och ska hitta på lite saker så jag hoppas det hjälper till. Sen får jag helt enkelt slå bort alla tankar så gott det går. Dessutom lär vi ha fullt upp med att fixa inför bebisen. Jag hoppas då verkligen att tankarna kan försvinna snart för det känns som att det drar så mycket glädje och energi. Kram

Ja om han skulle göra slut eller säga att han inte visste vad han känner skulle jag förmodligen bli skitledsen och inte kunna sluta gråta. Ja jag har ju i alla fall varit säker på mina känslor i nästan 4 år så. Men det är ändå svårt :( Ena sekunden känns allt så himla bra och nästa sekund är allt bara skit. Tror jag åkt på någon smärre graviditetsdepp också då verkligen ingenting är roligt. Det kanske inte är så konstigt att känna såhär då? Om inget annat är roligt så vore det kanske konstigt om relationen kändes rolig?

Sen är jag rätt rädd för hur det kommer bli när bebisen kommer. Och jag hatar att inte ha kontroll!

Ja det är ju lätt för andra att säga att man vet när man är kär. Jag tycker man kände på ett annat sätt när man var yngre. Då fanns det inte lika många måsten och man kunde göra vad man kände för. Jag tycker ALLT var lättare då! Nu är det räkningar, pengar, barn, jobb och en massa annat man ska tänka på hela tiden. Nä överhuvudtaget tycker jag det var mer pirr och spännande känslor när jag var yngre.

Hej! Finns några av er kvar här på familjeliv? Min sambo lider av Relations OCD på samma sätt som ni beskriver och lite tvångstankar som har med relation osv att göra. Söker någon att skriva och fråga om en del saker med erfarenhet. Någon?

puffar denna enormt gamla tråd. Jag känner verkligen igen mig!

 
Hur utspelar sig din OCD? min sambo har en "ond cirkel" som är tre steg
1. Tvångstankar (Dvs han tänker saker han absolut inte vill tänka tvångsmässigt)
2. Ångest
3. Lindra ångesten genom tvångshandling

Det kan t.ex vara att han tänker "vill jag ligga med den tjejen? nä jag vill ju bara vara med min tjej, får inte svika henne. men jo jag vill nog ligga med den där tjejen!" som sedan följs av grov ångest över tanken. Ångesten lindras sedan genom att "erkänna" problemen för mig.
Har du också såna problem eller är det bara genom känslotvivel? Hans känslotvivel har funnits med sedan dag ett och har efter nu ett år lagt sig hyfsat men finns fortfarande kvar där.
Sen har han även små mängder av annan ocd som t.ex handlingar som ger otur m.m.

Nej, för min del har jag inget behov att berätta för min kille (jag skulle nog kunna göra det dock), men just känslotvivel. Det är sådär att minsta lilla negativa eller icke-positiva känsla eller tanke som kommer upp om min kille förstorar jag i huvudet tills den är allomfattande...

det låter förresten jättejobbigt att ha det som din kille, och på det sättet det manifesterar sig blir det ju jobbigt för dig med... hur går det för er? Hur länge har ni varit ihop?

Var glad över att du slipper de, min kille får sån grov ångest över hans tvångstankar att han bara vill försvinna under jorden vilket sen lindras genom att han berättar för mig vad han tänkt osv. Har förstört mitt självförtroende väldigt mycket!
Vi har vart tillsammans i ett år och innan vi ens vart ett par officiellt så började han tveka över sina känslor. Finns många stunder som är sådär fina som på film och är väl kanske speciellt dom gångerna han har förväntningar om att behöva känna mycket mer än var han egentligen gör. Värst var i början av förhållandet då han var så otroligt rädd när de där nykära "pirret" la sig, då fick vi lov att prata om de nästan varje dag! Ena sekunden hade han ångest över att han inte hade så höga känslor han ville ha medans andra sekunden var han livrädd att förlora mig. Men nu så är de endast såna där speciella stunder då han har förväntningar som gör att han tvekar på sig själv :)
Förhållandet går i stora drag bra men vi har kommit till en punkt där vi kommit fram till att psykolog är nog de bästa både för förhållandet och hans egen del så han även drabbats av panikattacker. De största problemet är att han inte vågar ta steget att ta kontakt med psykolog.