Funderar över mina inre monologer
Jag tänker också i monologer, ibland väldigt långa sådana.
Jag har varit väldigt sjuk i depression, och min erfarenhet är att när monologerna blir för långa. När saker utanför monologerna inte är intressanta, de stör, då är dte för mycket. Då är det inte friskt längre.
Jag orkade inte med något socialt umgänge, jag tyckte att det störde mina monologer. Jag ville vara ensam och lyssna på dem, trodde att om jag lyssnade tillräckligt länge så skulle jag komma på en lösning/knäcka koden på något vis.
Nu när jag mår bra igen, så vet jag att det är det som är skillnaden iaf för mig. monologer när man mår bra, upptar tid när det finns tid och de kan vara både positiva och negativa. Men de tar inte över hela ens tillvaro, för då är det inte riktigt bra.
Hoppas att du förstod något av min vimsiga text.