Hur länge innan bonus kom efter förlossning?

Nu har jag inte läst en enda rad som skrivits här men reagerade på några svar TS fått eftersom det inte är en helt lätt situation. Som de flesta av de inlägg jag läst, så vore det mest naturliga att halvsyskonet fick träffa sin syster så snabbt som möjligt och att hon inte utesluts ur familjen. Hon har ju rätt till sin pappa och kanske i viss mån få träffa sitt syskon.

MEN... TS har inga skyldigheter gentemot halvsystern. Halvsystern är ju hennes mans dotter, inte hennes egen. Halvsystern har redan en mamma och ansvaret för halvsyskonet tycker jag dramatiskt avtar pga det. Att ta hand om sig själv har man dessutom ALLTID rätt att göra, även om man på många sätt måste anpassa SÄTTET man tar hand om sig själv på till olika situationer.

Håller med om att en kompromiss vore det bästa... om det går.

Själv är jag faktiskt lite i samma situation. Jag är i vecka 26 och sambon har en dotter som förvisso är mycket äldre (19). Samtidigt så tycker jag det är viktigt att vårt gemensamma barn har kontakt med sitt halvsyskon eftersom det förmodligen kommer bli det enda syskonet (pga min ålder - är precis fyllda 34). Det känns lite mer som att jag kommer halvsyskonet lite närmare nu eftersom vi har något gemensamt i hennes halvsyskon.

Ha ha... läste igenom mitt inlägg. Nåågot rörigt skrivet. Har kanske fått solsting idag... what ever. ;)

Men inte samma skyldigheter som om hon vore en förälder... för det ÄR hon inte.

Dessutom har hon rätt att ta hand om sig själv i den situation i livet som kanske är den mest omvälvande i livet. Det är en jätte stor förändring i livet att bli förälder för att inte tala om förlossningen och den enorma påfrestning det är. Man har iofs alltid rätt att ta hand om sig själv och faktum är att ju bättre man tar hand om sig själv (helst utan på bekostnad av andra givetvis), ju bättre förälder blir man eftersom man har färre bristbehov som man då projicerar på sina barn. Så nog har hon rätt att ta hand om sig själv alltid. Att det dessutom inte är hennes barn som är halvsyskon till hennes eget, gör att hon faktiskt rent juridiskt inte har något ansvar över huvud taget till någon annans barn.

Om man själv inte har några barn och hoppar in i ett förhållande där det redan finns ett eller flera barn från tidigare förhållanden och man förväntas ta samma ansvar som en förälder och på sätt och vis bliii en förälder, så tror jag inte det finns många som inte har barn som skulle våga gå in i ett förhållande där det redan finns barn. Det ÄR en enorm förändring när det finns barn med och att förvänta sig att en utomstående som kommer in i familjen ska dupera sig själv och sina egna behov så som många föräldrar tvingas göra i många situationer, för någon annans barn - till råga på så är det ju dessutom xet till partnerns barn, är nog ingen bra början på ett förhållande.

Att däremot sätta sina egna gränser för vad man mår bra av, vara en "vuxen" i familjen och förhoppningsvis en god förebild, att kompromissa och försöka enas och hjälpas åt i olika situationer är inte samma sak - det är en förutsättning för att det sak fungera i ett sådant förhållande, tror jag.

Om man själv inte har barn sedan tidigare och träffar någon som har det och man förväntas älska partnerns barn som sitt eget, samtidigt som man kastas in i ett "föräldraskap" med allt ansvar och den eenorma förändring i livet det innebär, så tror jag inte många singlar som inte har barn skulle ge sig in i en relation där det finns barn.

Där håller jag med! Vad jag förstår så är hon dessutom 9 år och då förstår hon ju mer att pappas tjej behöver lugn och ro. Kan hon inte förstå det, så är det ändå upp till pappan att se till att hon får det ändå - om det går - det bor ju trots allt en liten bebis hos dem nu också.